Nekromanti Resor i kampanjer.

[Troberg]

Hårda bananer

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Du är förbaskat bra på massuppfittningar som framställer alla andra som mycket sämre än dig själv.

<hr></blockquote>



Nu tycker jag att ni får sluta med dessa massuppfittningar, ta saken i egen hand och dra era egna slutsatser. Skaka hand och var vänner nu! /images/icons/hairy.gif

(Sorry, jag vet att den var massivt OT, men den var så uppenbar att jag inte med gott samvete kunde låta den passera...)

 

[Bjorn]

Re: Varförresa om du bara skall resa?

1) Jag sa ibland

2) Om världen är trovärdig (och är inte värden trovärdig är den för mig rätt så värdelös) så ligger ofta intresanta platser inte 5 minuters gångväg från varandra. Olika städer i en fantasyvärld t.ex. bör rimligtvis ligga med ett visst avstånd mellan varandra.

/Bjorn

 

[Rising]

En resa för en rese

"Om världen är trovärdig (och är inte värden trovärdig är den för mig rätt så värdelös) så ligger ofta intresanta platser inte 5 minuters gångväg från varandra. Olika städer i en fantasyvärld t.ex. bör rimligtvis ligga med ett visst avstånd mellan varandra."

Nä, fast varför skall de egentligen resa till den där andra staden? För att möta en kontaktperson? Varför inte sätta honom i staden de redan är i? Det var så jag menade. Alltför ofta gör man en massa resor i rollspel bara för att det ska kännas häftigt. "Tre dagar och tre nätter", lixom. Okej, ibland sitter man där som äventyrsskribent och tänker "äh, nu måste de ju tillbaka till staden igen!" och då har man fått en trist resa vare sig man vill det eller inte.

I det läget håller jag med dig om att det är bättre att bara snabbspola förbi resan än att lägga in tröttsamma överfall bara för sakens skull.

Men om ett äventyr ska vara riktigt bra i mina ögon så ska det inte finnas några sådana onödiga passager. Det är ju en berättarteknisk miss.

Så allra helst försöker jag göra samtliga resor dynamiska och verkligen spela mig igenom dem allihop. Då blir resorna också totalt oförutsägbara och spelarna kan inte säga "ingenting kommer hända på den här resan, för vi reste ju åt andra hållet för en stund sedan och vår spelledare snabbspolar ju bara förbi resor om det inte är till nya, okända platser" eller så.

/Rising

 

[Anders]

Tempoväxlingar?

Tycker det är mycket bra exempel du ger på hur man presenterar miljön genom interaktion. Dock återstår som jag ser det ett problem, nämligen övergången i tempo. Vad jag menar med detta är att när spelledaren säger ”OK, efter ytterligare tre dagar färd så ser ni...” så spelar man med högt tempo och när spelledaren säger ”kamelryttaren kliver ner från puckeln och skakar sanden ur kläderna” spelar man med lågt tempo (i princip realtidstempo). Högt tempo är tråkigt (i a f var det själva förutsättningen i tråden, så vi kör på det /images/icons/smile.gif ). Lågt tempo kan man bara använda sig av i mycket begränsade delar av den totala resa rollpersonerna gör eftersom det annars tar flera dagar effektiv speltid att spela en resa på några veckor. Alltså måste man växla tempo under en resa. Frågan är då hur detta görs. Det blir tyvärr ofta dålig respons och inget riktigt flyt när man som spelledare säger ”två dagar senare möter ni på en bonde som svär över att regnar så mycket i Mörka skogen vid den här årstiden och gör en gest mot sina leriga stövlar”. Som spelare tycker man lätt att händelsen inte är tillräckligt intressant för att motivera en så plötslig övergång i tempo. Det blir att man tänker ”jaha, va nu? Är bonden viktig figur på något sätt eftersom spelledaren kan snabbspola två dagar, men sedan måste berätta att en bonde har leriga stövlar??” eller ”jaha, tråkigt för honom”. Hade det rört sig om att rollpersonerna t ex blivit anfallna av stråtrövare (något man varit med om allt för många gånger genom åren, men det ska vi inte orda om nu...) hade det självklart varit motiverat att gå ner i tempo och spela i realtid, men mer vardagliga händelser är luriga eftersom sådana ju inträffar en väldig massa gånger – varför skulle rollpersonerna bry sig om just den här bonden; de lär ju möta på ett antal personer som kommenterar vädret.
Min fråga är alltså – hur gör du för att skifta tempo i äventyret på ett bra sätt? Hur får man spelarna att tycka det är motiverat att man på ett värdshus beskriver vad de får äta (exemplet med morötterna) medan ett antal andra värdshus under deras tvåveckors färd inte ens nämns? Andra personer får förstås gärna också komma med förslag; tänkte bara att du kanske hade några idéer eftersom du tog upp ett antal konkreta situationer (antar att du själv använder dig av dem och andra liknande händelser).

Arcana – som låtit senaste kampanjen utspela sig över ett helt land och bestämt sig för att hålla sig till ett mindre geografiskt område nästa gång...

 

[Anders]

Re: En resa för en rese

Det här är inte menat som någon elak kritik och inte heller något som riktar sig enbart mot dig, men det passade bra in här så...

”I det läget håller jag med dig om att det är bättre att bara snabbspola förbi resan än att lägga in tröttsamma överfall bara för sakens skull.

Men om ett äventyr ska vara riktigt bra i mina ögon så ska det inte finnas några sådana onödiga passager. Det är ju en berättarteknisk miss.”

Nja, inte nödvändigtvis som jag ser det. Det jag tycker kommit bort ganska mycket i den här tråden är att det ju inte alltid är spelledaren som bestämmer att rollpersonerna ska resa mellan punkt A och B. Ditt exempel med kontaktpersonen i andra staden - inte alltid är det väl så att det är spelledaren som bestämt vilka personer som rollpersonerna ska vilja ha kontakt med? Ibland gör ju rollpersonerna något som spelledaren inte alls räknat med (inte sällan är det då det blir som allra roligast enligt min erfarenhet). När mina spelare får den vilda idén att bege sig till huvudstaden två veckor bort för att försöka övertala kungen att besluta att den religiösa sekt de tillhör ska bli klassad som en av landets officiella religioner – då anser inte jag att det är en berättarteknisk miss att jag inte gjort några spelledarpersoner som tvingats in i sällskapet för att skapa intriger på resan eller inte har funderat ut intressanta detaljer i miljön – för inte kunde jag räkna med något sådant. Jag menar alltså att resorna som syftar till att vara just resor inte är några missar eller något som ska undvikas – istället ska man se dem som naturliga inslag som beror på att spelarna är med och skapar äventyret. Möjligtvis skulle man kunna säga att det är en berättarteknisk miss av spelarna att inte göra sådant som de är säkra på att spelledaren är förberedd för, men den sortens ”berättartekniska missar” råkar jag som spelledare ut för med glädje. /images/icons/smile.gif

Arcana

 

[Rising]

Re: En resa för en rese

Jo, du har en bra poäng här. Ibland gör spelarna saker som gör att äventyret slutar vara ett berättartekniskt "äventyr" utan blir något helt annat. En fri upplevelse i en virtuell värld, alltså.

Men jag vill ändå protestera. För visst blir det två olika saker att äventyra "fritt" beroende på vem man har som spelledare? Och du, även om du försöker vara opartisk och neutral som spelledare, visst är det så att man hittar på saker för att spelare som verkar lite utanför ska komma med i handlingen?

Så gör iaf jag. Om en spelare verkar ha tråkigt så hittar jag på något för att dra in honom i handlingens centrum. Och om alla spelare verkar vara lite ofokuserade så försöker jag hitta på något som väcker deras intresse igen.

Så spelarna har egentligen aldrig den där friheten att påverka handlingen hur de vill. (De må ha frihet över sina rollpersoners ageranden, men även om de försöker göra saker som jag vet att de skulle tycka vore tråkiga så har jag möjlighet att göra det roligt och intressant ändå) Det är ju alltid jag som spelledare som regisserar för att försöka få alla att ha roligt. Och då blir det som ett dramaturgiskt korrekt äventyr iaf.

Så om du och din spelgrupp vill åka båt till en ö där ingenting intressant finns och där resvägen är fullkomligt ofarlig så försöker jag ändå göra resan "viktig" på något sätt. Kaptenen kanske är ett riktigt original som kan bli en framtida kompis till spelarna?

För om spelledaren bara säger "okej, det tar två veckor, ni är framme på ön. Här finns det inget intressant. Okej, åker ni tillbaka nu då?" så har lite av magiken med den påhittade världen försvunnit. Och om han beskriver vågor och saltstänk i långa ordalag blir det inte heller festligt.

Så jag försöker alltid improvisera fram något intressant åt spelarna, även om de väljer att göra saker som i sig egentligen borde vara ointressanta.

Det tycker jag är lite av magin med rollspel. Det är i den tråkiga verkligheten som man aldrig är garanterad att få vara med om något intressant.

/Rising

 

[Troberg]

Re: Tempoväxlingar?

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Det blir tyvärr ofta dålig respons och inget riktigt flyt när man som spelledare säger ”två dagar senare möter ni på en bonde som svär över att regnar så mycket i Mörka skogen vid den här årstiden och gör en gest mot sina leriga stövlar”

<hr></blockquote>



En "omotiverad", lösryckt händelse som den du nämner blir mest konstig, men lägger man till lite dramatik så borde det inte bli något problem. I mitt tidigare exempel så hörde spelarna brakande och muttrande i skogen långt innan de såg något, vilket gör att de blir nervösa och måste bestämma sig för vad de ska göra. Dramatiken behöver inte leda till strid, man kan också utnyttja tricket som man ibland ser i filmer med "utebliven förväntad chockeffekt", där man bygger upp för dramatik och sedan är det något helt annat. Man kan ju dessutom alltid utnyttja den personen igen om man behöver, det kan alltid vara bra med informationskällor/nödhjälp/nödställd/pajas/whatever och om spelarna träffat personen tidigare så ger det större familjäritet och en starkare länk till världen och spelet.

Andra exempel på hur man kan dra ut på dramatik utan att det egentligen behöver leda till ett klimax är en scen (om jag minns rätt) i Lawrence of Arabia, där man ser någon komma på långt håll i öknen, först bara som en prick på horisonten i värmeskimret. Man vet inte vem det är, om det är vän eller fiende, men personen kommer målmedvetet närmare och närmare. Jag ska inte sabba filmen med att tala om vad som händer (med andra ord, jag kommer inte ihåg...), utan nöjer mig med att nämna några möjligheter: gammal vän, gammal fiende, ny fiende, nödställd, ny NPC, monster. Visst finns det dramatik i en sådan scen?

En kommentar om resor som företeelse, som egentligen passar bättre in på annat ställe i tråden:

En resa kan vara hela målet med ett scenario eller en kampanj. Tänk på Marco Polo, Stanley & Livingstone, Cook, Magellan. Det finns något storslaget i att upptäcka nya världar (det är väl en motivation för oss rollspelare?) och boldly go where no adventurer has gone before. Det är sådant som skapar legender, kanske i ännu högre grad än att slakta trettielva orcher!

Vad kommer man i första hand ihåg conquistadorerna för? Det de upptäckte eller rikena de skövlade (nej, jag avser inte att likna indianerna vid orcher!)?

 

[Krille]

Re: En resa för en rese

"För om spelledaren bara säger "okej, det tar två veckor, ni är framme på ön. Här finns det inget intressant. Okej, åker ni tillbaka nu då?" så har lite av magiken med den påhittade världen försvunnit. Och om han beskriver vågor och saltstänk i långa ordalag blir det inte heller festligt."

Om spelledaren gör på det sättet så har han ju inte låtit spelarna göra som de vill. Vad han har gjort är att slösa bort två veckor speltid på att tillrättavisa spelarna: "håll er till min ståry, annars!", helt enkelt. Det är ju spelledaren som anser att ön inte är intressant.

Själv skulle jag inte tveka. Om ön inte var intressant när spelarna ville åka dit så är den intressant nu. Det är det enklaste sättet att göra resan viktig.

 

[Rising]

Re: En resa för en rese

Okej, i vanlig ordning ett dåligt exempel av mig. Synnerligen dåligt, rent utav. Dock:

Spelar man ett konventsäventyr är det dålig service gentemot spelarna att dra ut på improviserade resor som spelarna inte betalat för att spela igenom. De har rätt att förvänta sig ett genomtänkt och väl förberett äventyr.

Om man inte har hur mycket tid på sig som helst att spela och spelgänget inte har så lätt att få till spelmöten (som min grupp) så är jag oförskämd om jag låter spelarna få uppleva långa, tråkiga resor när de egentligen vill få vara med om något intressant. Om de rest båt till en öde ö i hopp om att hitta deras försvunna kompis strandsatt där, så vill jag inte dra ut på beskrivningen av resan och ön i all oändlighet. Det är ju uppenbarligen de som rest "fel".

När det gäller spelare som vill göra något för skojs skull på egen hand så lägger jag förstås inga hinder ivägen. Då spelleder jag precis som om det vore en viktig del i ett välförberett äventyr.

Men den vanliga Risingregeln gäller fortfarande: Så länge spelarna bara pratar till och lyssnar på spelledaren så blir det stel stämning runt bordet. När spelarna pratar med varandra blir det levande, dynamiskt och omväxlande. Därför försöker jag alltid få upp ångan i spelgruppen, (helst mha spelledarpersoner) just eftersom jag vet att vi alla får roligast på det viset.

...och det är ett bete som spelarna alltid nappar på. Vem vill inte ha kul?

/Rising

 

[Anders]

Re: En resa för en rese

”För visst blir det två olika saker att äventyra "fritt" beroende på vem man har som spelledare?”

Det stämmer (och framförallt märks skillnaden när man råkar ut för en spelledare som överhuvudtaget inte tillåter ”fritt” spelande). Jag tyckte dock bara det såg ut att vara lite väl mycket fokus på spelledarens syfte med resor; det är ju förhoppningsvis fler än han som har ett syfte med en resa och det är förhoppningsvis inte bara han som bestämmer när resor ska ske. Sen ville jag ju med mitt inlägg göra ett försök att verka analytisk och intressant i min glädje över att forumet är igång igen... /images/icons/smile.gif

”Och du, även om du försöker vara opartisk och neutral som spelledare, visst är det så att man hittar på saker för att spelare som verkar lite utanför ska komma med i handlingen? ”

Jovisst, fast jag får nog anses relativt snål med sånt. Kanske kan det göra att någon inte riktigt kommer med i handlingen ibland, men å andra sidan har jag inte direkt någon planerad handling utan kör mer på varianten att saker och ting för bli som de blir utifrån ett antal givna förutsättningar. Att göra stora ändringar i de förutsättningarna vill jag absolut undvika, jag har inte kul om jag sitter och styr handlingen. Lite smågrejer runt omkring dyker det däremot förstås upp lite då och då.

”Så jag försöker alltid improvisera fram något intressant åt spelarna, även om de väljer att göra saker som i sig egentligen borde vara ointressanta. ”

Men för att de ”intressanta” platserna ska kännas intressanta kan det också behövas ”ointressanta” platser. Och de ”ointressanta” platserna kan ju inte gå upp i rök bara för att någon väljer att besöka dem. Faktiskt så kan det vara bra att folk får se att det finns halvtrista ställen i världen där den årliga skördefesten är den mest spännande händelsen. Spelarna kan få en konstig uppfattning om världen om det är större chans att möta på ett gäng zombies än en säck potatis och några spadar när man tittar ner i en vanlig jordkällare (överdrift). Så länge spelarna dessutom tror att en ”ointressant” plats är intressant så blir den lätt intressant också. Det är ju stenkul att lyssna på spelarnas spekulationer efter att de sett något egentligen ointressant med sina ”det här är säkert spännande och viktigt”-glasögon! Dessutom kan det bli ett roligt minne att man hittat på olika dumheter i en eländig bonnhåla (skuggat oskyldiga bybor som går på dass på natten, hotat någon till livet för att man tror att han är inblandad i något som han inte har en susning om o s v). I min senaste kampanj var det redan under det första spelmötet en snubbe som för att rädda sitt eget skinn ljög ihop att en person rollpersonerna letade efter skulle finnas i en viss by. Mina lättlurade spelare lät sina rollpersoner bege sig dit och de fick inte ut något annat av det än att de blev ovänner med en gammal tant som en annan byinvånare påstod var en häxa. Under de återstående 15-20 spelmötena blev besöket i den eländiga byn ute i granskogen ett stående skämt som väckte mycket munterhet. Dessutom fick rollpersonerna ett litet extra mål att uppnå; att leta upp och ge igen på snubben som lurat dem till byn. /images/icons/smile.gif

” Det tycker jag är lite av magin med rollspel. Det är i den tråkiga verkligheten som man aldrig är garanterad att få vara med om något intressant.”

Fast det beror nog mer på en själv än på den omgivande miljön. Får ibland konstiga idéer om hur man skulle kunna göra verkligheten lite mer spännande och varje gång (efter att jag sansat mig) kommer jag fram till att det nog är bäst att låta sin ointressanta verklighet vara lite lagom händelselös... Annars blir det lätt som när man var liten och dum och bestämde ihop med någon polare att ”vi låtsas att vi är med i en film” och sen gick man runt i kvarteret och gjorde och sa häftiga saker fram tills att man fick en fet utskällning av någon gubbe som inte ville ha några ”filmstjärnor” i trädgårdslandet eller blev hotad med stryk av någon stor kille som inte uppskattade ens coola filmkommentarer. /images/icons/smile.gif

Arcana – trist och nöjd.

 

[walium]

Eternal pain and suffering

"Inga höftskynkesbarbarer. Vi har krigare som är obotliga kvinnotjusare och kanske en och annan "ångestriddare" (typ Cyan i FF6) samt förstås alla möjliga varianter av dryga skitstövel-riddare, fanatiska lag-och-ordning-knektar, socialt begåvade och lömskt manipulerande paladiner osv, osv."

Inte för att på något sätt racka ner på eran spelstil men jag tror inte att ni representerar den genomsnittlige rollspelaren särskilt väl. Dessutom sätter iallafall inte jag likhetstecken mellan en högst ordinär krigare och en så kallad "höftskynkesbarbar".
En av svagheterna medan i stort sett alla dina argument och debattinlägg är att man ofta finner en liten doft av förakt för de övriga rollspelare som inte delar din vision om vad rollspel är och det tycker jag är mycket sorgligt. Det finns ingen spelstil som är fel, något som man absolut måste understryka. De rollspelare som finner nöje i att spela krigarbiffar med stora svärd är inte värda mindre än de som vill spela mångbottnade och intrigerande adelsmän.

 

[walium]

Re: Prestige

Måste säga att jag håller fullständigt med. Visst är det ofta underhållande men tyvärr har de mycket svårt för att sluta i tid. Ibland verkar de dessutom missförstå varandra med flit för att kunna fortsätta ett tag till. Deras massiva forumnärvaro och enorma mängd inlägg gör det också svårt för någon annan liten stackare att klämma in ett eller två ord i debatten. Nåja, då och då leder faktiskt deras debatter till något som man kan använda.

 

[Rising]

Rör inte mitt höftskynke

"En av svagheterna medan i stort sett alla dina argument och debattinlägg är att man ofta finner en liten doft av förakt för de övriga rollspelare som inte delar din vision om vad rollspel är och det tycker jag är mycket sorgligt."

Jag erkänner att det ofta kanske låter så, men det är egentligen snarare en uttryck av oförståelse. Jag tror att ångestgothare skulle uppleva den allmäna stämningen här på rollspel.nu som mycket mer hätsk och otrevlig än vad kobolderna gör med mina inlägg.

Men det är alltså bara för att jag inte kan förstå mig på det själv. I min spelgrupp skulle den sortens spelare inte ha roligt. Men jag tycker faktiskt att koboldrollspel är roligt på sitt sätt. Jag spelledde förut ofta just den sortens kampanjer med unga spelare och deras entusiasm gör även raka "döda dem och ta deras pengar!"-scenarion roliga. Jo, det är faktiskt så. Och när någon ung rollspelskonstruktör postar upp ett uppenbart koboldigt rollspel så brukar jag vara en av de första att bidra med respons och kommentarer. Så jag vill nog ändå hävda att jag är betydligt mindre elitist än du svartmålar mig som.

Däremot tycker jag förstås att mitt sätt att spela är det roligaste av dem alla, annars skulle jag ju inte välja att oftast spela på just det sättet. Så tänker ju vi allihop. Eftersom min åsikt om rollspel är så marginaliserad (här på forumet) så är det nog bara helt enkelt så att det framstår som värre än det är. Om du såg forumets inlägg ur mina ögon skulle du hitta betydligt värre saker att reta upp dig på från andra hållet: "Rollspel är ett SPEL", "Rollspel är fulkultur och därmed basta!", "Vi borde ha ett konvent utan några friformare" osv osv osv.

Men om jag sårat någon med mina inlägg ber jag naturligtvis om ursäkt. Ni som gillar höftskynkesbarbarer har förhoppningsvis egna spelklubbar och känner er säkert inte utstötta för att era rollpersoner inte riktigt passar in i mina kampanjer?

/Rising

 

[walium]

Re: Rör inte mitt höftskynke

Jag vill nog tro att majoriteten av rollspelare varken är renodlade kobolder eller pålästa prettolajvare. Det är få människor som under en längre tid kan spela rollspel där de enbart ägnar sig åt massmord och skattplundrande, men visst finns de. Likaså är det få personer som tar sig sjäva och rollspelet på så stort allvar att de förvandlar det till någon slags avancerad teaterföreställning á la Lars Norén.
Jag hade gärna testat att spela på de sätt som du och din spelgrupp spelar på men jag är osäker på om jag hade klarat att spela så jämt och ständigt. Jag är av den åsikten att man bör pröva allting minst en gång.

"Däremot tycker jag förstås att mitt sätt att spela är det roligaste av dem alla, annars skulle jag ju inte välja att oftast spela på just det sättet. Så tänker ju vi allihop. Eftersom min åsikt om rollspel är så marginaliserad (här på forumet) så är det nog bara helt enkelt så att det framstår som värre än det är. Om du såg forumets inlägg ur mina ögon skulle du hitta betydligt värre saker att reta upp dig på från andra hållet: "Rollspel är ett SPEL", "Rollspel är fulkultur och därmed basta!", "Vi borde ha ett konvent utan några friformare" osv osv osv."

Jag skulle vilja hävda att du är både envis och lättprovocerad(åtminstone när du vistas här på forumet) detta kombinerat med att du och Krille oftast har helt olika åsikter om precis allt, leder till en hel del mastodontdiskussioner.

 

[Rising]

Snarstuckna är vi allihopa, allihopa...

"Jag skulle vilja hävda att du är både envis och lättprovocerad"

Är vi inte alla det? Jag tycker det krävs oerhört lite för att D&D-spelarna skall rusa ut i korståg och (åtminstone förut) räckte det med att kortfattat berömma friformandets fördelar ur en rent objektiv synvinkel för att tabellslickarna skulle bli alldeles högröda i ansiktet och nästan smälta av överhettning genom koleriska vansinnesutbrott.

Och tja, jag tycker att alla som har en åsikt i någon riktning på forumet också är synnerligen lättprovocerade. (Sedan finns det de som säger att rollspel ska vara "kul" och att det sedan är upp till var och en att defeniera vad som är "kul" för just dem... En föredömligt sympatisk förhållning, naturligtvis, men tämligen uddlös. Är det någon som gillar att spela rollspel tråkigt? Ingen?)

Jag är iaf en av de där snarstuckna. Jag erkänner. Sedan är det en fråga om man kan komma fram till något vettigt i slutändan och där känner jag mig faktiskt ganska nöjd överlag med få undantag. Särskilt när det gäller diskussionerna med Krille, då vi ändå i mångt och mycket resonerar på samma sätt (det är iaf min åsikt), fast från två olika håll. Själv lär jag mig iaf alltid något i slutändan.

När man råkar säga något som får D&D-spelarna, "rollspel är ett SPEL"-fanatikerna eller tärningskramarna att brusa upp sig brukar det däremot mest handla om personangrepp och tråkigheter.

Så jag har egentligen inget dåligt samvete. Borde jag det?

/Riz

 

[Krille]

Rör inte min k-pist

"Är vi inte alla det? Jag tycker det krävs oerhört lite för att D&D-spelarna skall rusa ut i korståg och (åtminstone förut) räckte det med att kortfattat berömma friformandets fördelar ur en rent objektiv synvinkel för att tabellslickarna skulle bli alldeles högröda i ansiktet och nästan smälta av överhettning genom koleriska vansinnesutbrott."

Å andra sidan räckte det också med att ur en rent objektiv synvinkel nämna tärningsspelandets fördelar så flög alla friformare i taket med en ångest värdig sina vampyrer. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

Jag minns till exempel en lång diskussion på just det här forumet där vi två var rätt hårt insyltade som hade sitt ursprung att någon spelare sade att han just spelat med tärningar och tyckte det var snorspännande. Sekunden efter det flög alla friformsfascister (inklusive dig) på den stackarn, och alla regelbögar (mig själv inräknat) var tvungna att försvara honom, och så var debatten i full gång. Det var i den debatten som mitt favvo-anfall mot en Star Destroyer kom upp första gången, liksom poker-liknelsen.

Den tråden hade sitt ursprung i att friformsfascisterna inte kunde stå ut med att någon kunde ha kul med en tärning. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>

"En föredömligt sympatisk förhållning, naturligtvis, men tämligen uddlös. Är det någon som gillar att spela rollspel tråkigt? Ingen?"

Problemet där ligger i en oförståelse för att andras åsikt om vad som är kul kan variera från ens egen. Du har själv sagt att du inte kan förstå hur vissa personer här spelar eller hur de kan tycka det är kul, och framhäver din egen metodik som den absolut mest överlägsna formen i universum. Jag själv gör likadant.

Så fort någon kläcker ur sig att man spelar rollspel för att det är kul så borde man också kläcka ur sig "acceptera att andra har kul åt andra saker än vad du har." Då blir det bra mycket mer meningsfullt.

"Så jag har egentligen inget dåligt samvete. Borde jag det?"

Bara om du förväntar dig dåligt samvete från oss regelspelare när vi skulle råka provocera friformsfascisterna.

 

[Rising]

Rör inte min Y-front!

"Bara om du förväntar dig dåligt samvete från oss regelspelare när vi skulle råka provocera friformsfascisterna."

Närå. Så länge man är beredd att prata igenom ämnet till punkt (och inte bara skriva "elitist" för att sedan gömma sig), så länge man inte spär på med personangrepp och så länge som man inte bara trampar på helt omedgörlig och vevar samma gamla trötta argument om och om igen, då tycker jag att det bara är trevligt med lite brusiga debatter. Sånt får en ju att tänka till.

Harmlösa, uddlösa åsikter må vara fina och trevliga i sig, men det är inte mycket havre åt hästkrafterna uppe i hjärnstallet, inte. Det får en ju inte att eftertänksamt börja ifrågasätta sina gamla invanda spår, direkt.

/Rizman

 

[Rickard]

Re: mongas calongas batongas ananas...

"Men jag vill inte föreläsa för mina spelare."
Nej, nej, nej *medhållande*.. Inte jag heller.. Jag tror vi har samma åsikter, men olika metoder..

"När det gäller information som rollpersonerna bör känna till men som inte spelarna känner till så brukar jag säga det som i förbifarten, så att det kommer mer naturligt till spelarna."
Jag med.. När de besöker en lärd man kan jag lägga in bokstavar i beskrivningen och förklara att det är stavar med stödord till berättelser inristade och att man snurrar på staven och läser stödorden medan man berättar.. Om de går på sta'n så ser de en tjänare i en vinröd livré och jag frågar om någon har heraldik (för att känna igen vems tjänare det är).. När de ligger under en ek en sommarnatt och blickar upp mot himlen kan jag slänga in att de ser stjärntecknet som föreställer krigaren Orcherion klart ovanför sig och under honom så finns Charchaloch, ormen som Orcherion nerlade.. Jag fortsätter inte att mala på om hela berättelsen om hur det gick till (om de nu inte är intresserade utav det)..

"(=överfall, bakhåll, fällor, monster)"
Alla fyra sakerna är i stort sett en och samma sak.. Är det allt som kan hända under en resa? /images/icons/smile.gif

"Man tvångsmatar /.../, men för att hitta ett sådant tillfälle tycker jag att man först måste ge spelarna något att göra. /.../När gruppen börjar spela av sig själv på det viset så är det världens enklaste sak att sticka in med miljöbeskrivningar..."
Är det? *intresserad* Lyssnar spelarna verkligen lika mycket på SL:s beskrivningar när de är aktiva? Hur får du in det utan att avbryta dem och om du talat som en SLP, hur vet de att det är du som SL som kommer med beskrivningarna? Själv tycker jag det låter krångligt, men jag ska nog testa det.. När jag tänker efter så var det ungefär så en SL i Mutant på något LinCon gjorde.. Efter att han pratat som SLP så förde han in "...och medan ni pratat har ni kommit fram till en av de förbjudna zonerna"..

~Håller egentligen med och ansåg att det behövdes sägas men [color:448800]Han</font color=448800> tyckte att "Medhåll [NT]" lät lite väl trist så det fylldes ut lite

 

[Rising]

fjongas calsongas salamas kablammas...

"Lyssnar spelarna verkligen lika mycket på SL:s beskrivningar när de är aktiva?"

Jo, visst lyssnar de, men de väljer ofta att inte fästa någon större notis om det man berättar. Vilket känns skönt. När spelarna bara sitter passivt och lyssnar tycker jag att det kan bli konstlat att komma med stämningsskapande bakgrundsbeskrivningar.

Liksom: "Medan ni sitter och äter ser ni att barbaren går fram till alvkvinnorna och frågar dem något. De förargas och den äldre kvinnan ger honom en redig örfil innan den yngre häller sin drink innanför hans höftskynke. Han lommar därefter förvirrad ut ur tavernan..."

Då sitter spelarna bara och "Hö hö... ... Där fick han... ... heh... he... hmm..." eller så känner de att de måste reagera på något sätt. "Ska vi gå fram och beordra honom att be damerna om ursäkt? Vad säger ni grabbar? Eller ska vi gå över och prata med brudarna?" -Det blir ju nästan som om man inte ger spelarna något annat val. Väldigt krystat och stelbent.

Men om de redan har saker att göra, då kan de verkligen låta stämningsbeskrivningar bli just stämningsbeskrivningar och fortsätta i sitt eget tempo och bara låta det jag säger få bygga upp den bakomliggande atmosfären. Det blir lite mer avspänt. De kan reagera på vad de ser omkring sig. De kan ignorera det. De kan kommentera det, eller påverkas av det, eller vad de nu än vill. Om de redan har saker att göra, då kan de framförallt lyssna mer avspänt på vad jag säger som spelledare.

"Hur får du in det utan att avbryta dem och om du talat som en SLP, hur vet de att det är du som SL som kommer med beskrivningarna?"

Jag vet inte riktigt hur det går till, men det är nog en blandning av röstläge, minspel och formulering. De kan liksom se och höra på mig om jag talar till dem som spelledare eller spelledarperson. Det är egentligen märkligare hur man kan hoppa mellan olika spelledarpersoner utan att det blir förvirrande, men på något sätt så klarar folk det där rätt bra. Jag spetsar nog till mina spelledarpersoner något också när det är många av dem med i en scen samtidigt. Då blir det enklare att skilja på dem (särskilt när de pratar med varandra, vilket alltid är svårt att lyckas med som spelledare - det ser ju så urbota dumt ut att jiddra med sig själv!).

Just "spelledarrollen" är nog enkel att skilja från spelledarpersonerna eftersom han pratar till spelarna på ett annat sätt. Ingen spelledarperson skulle ju komma på tanken att säga "i bortre änden av tavernan kommer det plötsligt in två ålderdomliga män med blåa kåpor..." eller något i den stilen.

Men jag tror mest det har att göra med röstläge och minspel. Man "ser" liksom på mig vilken person jag är. Så gör nog alla. Du borde egentligen ställa frågan till någon som vanligtvis är spelare, för det är nog de som är experterna på fenomenet. Jag, som nästan alltid är spelledare märker nog inte riktigt vad det är jag håller på med.

/Riz

 

[Lambi]

Re: Rör inte min neutronbomb!

Friformsfascister, Tabellslickare, Regelbögar, vad mer? Helt underbart. Spank you very much för de kommentarerna. Kul att se att folk smiskar på varandra med så god min /images/icons/love.gif
Man kanske borde ge er såna där uppblåsta basebollträn som används i par-terapi /images/icons/wink.gif så kan ni slå varannan gång och skrika en väluttänkt och svidande kommentar... fast det kanske är någon liknande terapi ni kör med här...?!?!

Förslag på extra kraftuttryck/harranger (rent allmänna)
Nedrans elaking
Du e inge Snäällll
Bastard(svärd)
gnÖm (se adnd-forumet för info. Tråden om svenska monster)
Rackarns osis
Sjutton gubbar
Jag ska minsann se till så att du snubblar på en osynlig sköldpadda
Yrkesfumlare
Snedtändartomte
IQ Rese
*skallar dig i pungen*