Nekromanti Rollpersoners överlevnad vs. död

[Niklas73]

fan vad trist då ens rollperson dör. Fan vad trist att bli sämre då man tar skada. trist är något jag förknippar med deklaration och inte rollspelande.

Om en karaktär ska dö så ska det vara vackert, episkt, känslomässigt, precis vad som helst utom Oj, du tog en kritisk skada för mycket. Lika lite som man ska kunna dö genom att misslyckas med Hoppa över en avgrund.

I Starchallenge sätter spelaren själv upp målet med en strid där hon säger Okej jag går med på att jag slåss med livet som insats eller Nej jag väljer att då "kp" når 0 är jag medvetslös. Villkoret för det senare är att man inte slåss för att döda utan för att uppnå ett annat mål. Därmed är kontrollen över dödligheten helt och hållet spelarens.

 

[Henke]

Sen, när du har planen, så kan du lägga upp det som en serie skill challenges som måste klaras av inom en viss tid. Du har inte bara förlängt den spännande situationen ett bra tag och fått en jefligt cool actionsekvens värdig en storfilm med Tom Cruise; du har dessutom engagerat din spelare och fått honom att känna sig förbannat apfräck!

Tack för en bra genomgång. Känner till både de gamla spelsätten och lite av de nya där dramat får fokus.

I din förklaring har vi dock fortfarande samma problematik. När spelaren förklarat situationen så måste han slå sina färdighetsslag som skall klaras på en viss tid. Detta är ett spänningsmoment, kanske först och främst för att det sker på liv eller död samt med dramaturgisk "deadline". Vad händer när alla tärningsslagen gång på gång misslyckas?

 

[Ram]

I Starchallenge sätter spelaren själv upp målet med en strid där hon säger Okej jag går med på att jag slåss med livet som insats eller Nej jag väljer att då "kp" når 0 är jag medvetslös. Villkoret för det senare är att man inte slåss för att döda utan för att uppnå ett annat mål. Därmed är kontrollen över dödligheten helt och hållet spelarens.

Intressant. Hur hanterar du motståndarnas eventuella vilja i det hela? Om man har ett total party kill (motsvarande) mot motståndare som normalt inte har intresse av att hålla karaktärerna vid liv? Och ungefär hur ovanligt är det att ett sådant sker? Ofta? Sällan på gränsen till aldrig?

 

[Henke]

fan vad trist då ens rollperson dör. Fan vad trist att bli sämre då man tar skada. trist är något jag förknippar med deklaration och inte rollspelande.

Om en karaktär ska dö så ska det vara vackert, episkt, känslomässigt, precis vad som helst utom Oj, du tog en kritisk skada för mycket. Lika lite som man ska kunna dö genom att misslyckas med Hoppa över en avgrund.

I Starchallenge sätter spelaren själv upp målet med en strid där hon säger Okej jag går med på att jag slåss med livet som insats eller Nej jag väljer att då "kp" når 0 är jag medvetslös. Villkoret för det senare är att man inte slåss för att döda utan för att uppnå ett annat mål. Därmed är kontrollen över dödligheten helt och hållet spelarens.

Iofs en vettig lösning, men blir det inte lite löjligt att karaktären gång på gång blir medvetslös i alla misslyckade strider? (kan ju bli rätt många i en längre kampanj)

 

[Niklas73]

Nu hoppas jag att jag förstod dig rätt.

Det är alltid spelarna som har valet i sin hand just för att de ska kunna kontrollera sin egen död. Om motståndarna går all in för att döda är det fortfarande upp till spelarna om de vill undvika att bli dödade och spela på avd jag kallar "Våldsam strid" (till skillnad från "dödlig strid"). Det sätter spelarna inför en tuff utmaning. De får inte skjuta för att döda utan måste hitta ett annat mål med striden. Självklart kan de välja att slå ut motståndanra och bedömma chansen att de kan göra det men då sätter de sina liv som insats.

 

[Niklas73]

Att en rollperson blir medvetslös leder till att hon inte kan strida och kan hon inte strida är hon fortfarande illa ute. Exakt hur jag ska hantera det är lite osäkert men förmodligen kan egenskaper sänkas permanent om man ligger avsvimmad och inte räddas av någon.

Och att räddas av någon kräver att en annan i partyt gör en insats och utsätter sig själv för annan fara vilket gör att man behöver tänka sig för i strid. Och iom att striden är under en realtidsklocka så blir det ganska hetsigt och i min mening kul.

 

[Ram]

Nu hoppas jag att jag förstod dig rätt.

Det är alltid spelarna som har valet i sin hand just för att de ska kunna kontrollera sin egen död. Om motståndarna går all in för att döda är det fortfarande upp till spelarna om de vill undvika att bli dödade och spela på avd jag kallar "Våldsam strid" (till skillnad från "dödlig strid"). Det sätter spelarna inför en tuff utmaning. De får inte skjuta för att döda utan måste hitta ett annat mål med striden. Självklart kan de välja att slå ut motståndanra och bedömma chansen att de kan göra det men då sätter de sina liv som insats.

Så motståndarnas intentioner är en del av förutsättningarna när man själv sätter upp målet för striden? Ok, bra filosofi.

Spontant känns det lite lustigt dock att man via sitt val av Attityd och genom att välja att inte använda dödligt våld på sin sida förmår motståndet att göra detsamma... Vad händer då typiskt om man förlorar? Är man utslagen och tillfångatagen, får man en sista desperat utväg i någon form eller vad?

 

[Niklas73]

Kanske missförstår jag dig men motståndarsidans intentioner är _inte_ beroende av vad spelarna väljer. Spelarna kan välja våldsam strid och motståndarna dödlig strid. Spelarna kommer då inte förlora livet vid kp 0 men bli medvetslösa. Däremot får de inte döda motståndarna - i så fall måste de också själva riskera sina liv. De kan dock välja att byta taktik när som helst och alla spelare behöver inte ha samma mål. Max kan ha Dödlig strid och Leena Våldsam.

 

[Genesis]

Jag har väl mest svårt för att rollpersonen efter 1 fälla och 3 strider som alla gått uselt, fortfarande kommer undan som sårad (i bestånd att tillfriskna).

Har du svårt för TV-serier? För det är sådär det går till i alla TV-serier någonsin. Huvudpersoner dör inte i fällor eller i fajter, om det inte är en sällsynt och dramatisk situation. Vad som istället händer är att huvudpersonen tillfångatas, tvingas fly, att en bifigur dör, att huvudfiguren räddas i sista stund eller lämnas för att dö men överlever mirakulöst.

Att tillägga: Jag har aldrig skrivit ett spel med skadesystem, så det händer aldrig att KP når noll. Vad som händer är att tärningarna säger att man "förlorar striden" och så får spelarna komma överens om vad det innebär. Eller, oftare, att man innan striden börjar kommer överens om vad som står på spel. Om det inte är en väldigt dramatisk situation står aldrig rollpersonens liv på spel.

EDIT: För att förtydliga: Hur många fajter hamnar Buffy i under åtta säsonger av Buffy the Vampire Slayer? Hur många av dem går dåligt? Stör det dig att hon aldrig dör?

 

[Henke]

Jag har väl mest svårt för att rollpersonen efter 1 fälla och 3 strider som alla gått uselt, fortfarande kommer undan som sårad (i bestånd att tillfriskna).

Har du svårt för TV-serier? För det är sådär det går till i alla TV-serier någonsin. Huvudpersoner dör inte i fällor eller i fajter, om det inte är en sällsynt och dramatisk situation. Vad som istället händer är att huvudpersonen tillfångatas, tvingas fly, att en bifigur dör, att huvudfiguren räddas i sista stund eller lämnas för att dö men överlever mirakulöst.

Att tillägga: Jag har aldrig skrivit ett spel med skadesystem, så det händer aldrig att KP når noll. Vad som händer är att tärningarna säger att man "förlorar striden" och så får spelarna komma överens om vad det innebär. Eller, oftare, att man innan striden börjar kommer överens om vad som står på spel. Om det inte är en väldigt dramatisk situation står aldrig rollpersonens liv på spel.

EDIT: För att förtydliga: Hur många fajter hamnar Buffy i under åtta säsonger av Buffy the Vampire Slayer? Hur många av dem går dåligt? Stör det dig att hon aldrig dör?

Kort svar: Ja, det stör mig att Buffy aldrig dör

 

[Gurgeh]

Buffy (OT)

Hur många fajter hamnar Buffy i under åtta säsonger av Buffy the Vampire Slayer? Hur många av dem går dåligt? Stör det dig att hon aldrig dör?

Det gör hon. Två gånger!

/tobias

 

[Rickard]

Kort svar: Ja, det stör mig att Buffy aldrig dör

Haha, någonting säger mig att det var ett dåligt exempel.

/Han som inte heller gillar serien

 

[krank]

Sant. Jag strävar givetvis inte heller efter att det skall bli strid i tid och otid men när det väl inträffar så vore det väl rätt tragiskt om spelarna aldrig riskerar att dö? Köper absolut resonemanget att det finns andra "straff" än döden men det gör ju samtidigt att man blir tvungen att deklarera hur skadorna inte blir mer än ett tillfälligt missöde gång på gång.

Fast återigen, hur många gånger blir det? Känns det verkligen som att det är "gång på gång" när livsfarliga situationer uppstår två gånger på ett års spelande, där man spelar en gång i veckan?

För mig är inte vetskapen om att "jag kan dö" särdeles viktig för att jag ska kunna leva mitt liv. Min dödsskräck är inte så stor. Ändå finns det spänning i mitt liv...

Alltså, för mig är det inte det minsta "tragiskt" - eftersom rädslan att dö är en så sjukt liten, för att inte säga obefintlig, del av det jag tycker är givande med rollspel.


Jag förstår helt enkelt inte varför det skulle vara så förbaskat viktigt. Eller ja, jag fattar det väl i spel där strid, våld och död är viktiga beståndsdelar, såsom dungeonbashinspel a' D&D eller mitt eget Null State, men i allmänhet tycker jag inte att det är nån självklar del av min rollspelsnjutning.

 

[Gurgeh]

Systembyte

Grundproblemet här är väl egentligen att de flesta traditionella rollspelsregler bara tillåter två utgångar av en strid: man är död, eller man lever, men eventuellt med färre kroppspoäng kvar. Det enda sättet att besegra någon är att döda denne. När systemet fungerar så blir det mycket riktigt väldigt konstigt om rollpersonerna besegras flera gånger, men ändå inte är döda.

Lösning: Byt system!

/tobias

 

[Henke]

Fast återigen, hur många gånger blir det? Känns det verkligen som att det är "gång på gång" när livsfarliga situationer uppstår två gånger på ett års spelande, där man spelar en gång i veckan?

För mig är inte vetskapen om att "jag kan dö" särdeles viktig för att jag ska kunna leva mitt liv. Min dödsskräck är inte så stor. Ändå finns det spänning i mitt liv...

Alltså, för mig är det inte det minsta "tragiskt" - eftersom rädslan att dö är en så <span style="font-style: italic;">sjukt </span>liten, för att inte säga <span style="font-style: italic;">obefintlig</span>, del av det jag tycker är givande med rollspel.


Jag förstår helt enkelt inte varför det skulle vara så förbaskat viktigt. Eller ja, jag fattar det väl i spel där strid, våld och död är viktiga beståndsdelar, såsom dungeonbashinspel a' D&D eller mitt eget Null State, men i allmänhet tycker jag inte att det är nån självklar del av min rollspelsnjutning.

Precis som du säger så har det säkerligen med spelets genre att göra. När jag säger "gång på gång" menar jag att det under vart tredje spelmöte skulle bli skador, men utan att någon dör. Tycker det känns irrelevant om detta sker under kort eller lång tids spelande, det är snarare återupprepningen av "allvarligt sårad men inte död" under ett begränsat antal spelmöten som jag tycker känns lite fånigt. Borde man inte tröttna som spelare när man (ca) var tredje spelmöte får höra att karaktären blev sårad men överlever?

Egentligen handlar det kanske inte om hur ofta det händer utan NÄR det väl händer. Skall verkligen karaktärer räddas från en säker död?

 

[Organ]

Hur många fajter hamnar Buffy i under åtta säsonger av Buffy the Vampire Slayer? Hur många av dem går dåligt? Stör det dig att hon aldrig dör?

Fast det är skillnad mellan Buffy och de flesta rollpersoner på så vis att Buffy inte vet att hon inte kan dö. För en spelare i ett rollspel där ingen rollperson kan dö så försvinner en dimension av fara från alla strider. Huruvida det är bra, dåligt eller skit samma är en annan fråga. Men pga det så haltar jämförelser med hjältar från tv-serier.

/Anders

 

[Niklas73]

Sen beror det väl på lite hur skador definieras. Förlorar man bara kp är det en bokföring. kan man göra skador mer dynamiska är det något helt annat.

 

[Henke]

Re: Systembyte

Grundproblemet här är väl egentligen att de flesta traditionella rollspelsregler bara tillåter två utgångar av en strid: man är död, eller man lever, men eventuellt med färre kroppspoäng kvar. Det enda sättet att besegra någon är att döda denne. När systemet fungerar så blir det mycket riktigt väldigt konstigt om rollpersonerna besegras flera gånger, men ändå inte är döda.

Lösning: Byt system!

/tobias

Tror de flesta spel med ett stridssystem fortfarande har någon form av risk för dödsfall. Om så inte är fallet tycker jag nästan det känns ännu konstigare.

Utgår man från synsättet att rollspel är som en film så har man ju ganska ofta situationer där någon av huvudpersonerna dör? (iaf om det finns flera huvudpersoner vilket nästan alltid är fallet i rollspel).

Tycker väl kanske att det blir lite väl mycket "Hollywood" över rollspel när karaktärerna kan ta sig för vad som helst och ändå alltid rida leende bort i solnedgången

 

[Gurgeh]

Spelarens roller

Fast det är skillnad mellan Buffy och de flesta rollpersoner på så vis att Buffy inte vet att hon inte kan dö. För en spelare i ett rollspel där ingen rollperson kan dö så försvinner en dimension av fara från alla strider. Huruvida det är bra, dåligt eller skit samma är en annan fråga. Men pga det så haltar jämförelser med hjältar från tv-serier.

Jag tycker ändå inte att jämförelsen haltar så mycket. En spelare i ett rollspel har flera roller, nämligen följande:

Manusförfattare -- Spelaren bestämmer vad rollpersonen ska göra, precis som manusförfattaren till tv-serien gör. Och manusförfattaren vet att huvudpersonen inte kommer att dö.

Skådespelare -- Spelaren ska agera som rollpersonen, precis som skådespelaren i tv-serien gör. Och skådespelaren vet att huvudpersonen inte kommer att dö.

Publik -- Spelaren upplever det som händer rollpersonen, precis som publiken till tv-serien. Och publiken vet att huvudpersonen inte kommer att dö.

Huvudpersonen -- Spelaren ska uppleva det som rollpersonen upplever, och det är först här som jämförelsen haltar eftersom huvudpersonen i tv-serien inte vet om han eller hon kommer att dö. (Men detta stör mig inte ett dugg, eftersom jag är mer intresserad av de andra askpekterna av spelandet än av inlevelsen.)

/tobias

 

[Henke]

Sen beror det väl på lite hur skador definieras. Förlorar man bara kp är det en bokföring. kan man göra skador mer dynamiska är det något helt annat.

Fast ändå inte? När samtliga rollpersoner har tagit alla tänkbara skador men fortfarande överlevt diverse fantastiska situationer så känns det som hela trovärdigheten urholkas? Skulle vara intressant att höra ett spelarperspektiv på detta (en som inte är powergamer och till varje pris vill att rollpersonen överlever).