Jag visserligen inte påannonserat mig, men jag hoppas att det ok för den här gången, så här följer en ett litet omdöme om:
The mechanic från 1972
Regissör: Michael Winner
Huvudroll: Charles Bronson (Arthur Bishop)
Övriga roller: Jan-Micheal Vincent (Steve McKenna), Keenan Wynn (Harry McKenna), Jill Ireland (Namnlös prostituerad, för övrigt Charles Bronsons fru i verkliga livet)
Med tidstypiskt 70-talstempo, tämligen långsamt och stämningsuppgyggande, börjar historien om Arthur Bishop; Bronsons stela mimik fungerar utmärkt vid porträtterandet av en man vars känsloregister och mänskliga relationer är så mekaniskt (if the pun be excused) att han tom hyr in en prostituerad som älskarinna, komplett med fingerade kärleksbrev.
En lönnmördares kärleksliv
Med historiens gång blir man dock varse att hans yrke knappast lämnat honom opåverkad, kanske inte minst för att han allt emellanåt vräker i sig mängder av sömntabletter och psykofarmaka samt bryter ihop vid märkliga tillfällen; han har exempelvis vattuskräck, från en episod som senare förklaras med att hans far försökte dränka honom som liten vid en fisketur...
Öppningsekvensen är en enda lång förberedelse inför ett jobb, och inte ett ord yppas av Bronson tills dess att han sprängt sitt offer i bitar (en ”olycka”, närmare bestämt en läckande gaskran och oskyldig liten bit bortglömd sprängdeg). Den här prologen är lite över femton minuter lång, och det är lite av filmens signum att visa minutiösa förberedelser, inte helt olikt den mer välkända Schakalen från 1971 som väl förmodligen är en ganska given inspirationskälla.
Förkortad öppningsekvens
Handling:
Arthur Bishop arbetar för en organisation, man får intrycket av att den är statligt finansierad, som en ”Mechanic”, alltså slang för lönnmördare, eller som jag skulle tolka det: ”fixare”. Ganska omgående efter filmens öppning får han en dossier på sitt nästa mål: hans arbetsgivare samt vän Harry McKenna. Helt i överenstämmelse med med filmens moral (dvs. Amoral) genomför han naturligtvis även det uppdraget, och Harry McKenna avlider av en ”hjärtattack” efter ett avtalat, hemligt möte dem emellan.
På begravningen kort därefter stöter han på Harrys son, Steve McKenna, en ung uttråkad playboy med alldeles för mycket tid och pengar, helt ovetande om sin fars och Arthur Bishops egentliga sysselsättningar. Steve fascineras av sin fars kollega och vän och försöker utröna Arthurs agenda, något som inte är det lättaste eftersom svaren är konstant tvetydiga, men ändå uppenbart visar att han knappast är en helt normal människa. Arthur å sin sida upptäcker att Harrys son är synnerligen moraliskt flexibel, dvs en klockren psykopat. Självfallet skolas Steve snart i lönnmordets ädla konst...
Undervisning
För de som känner sig manade att se filmen tänker jag inte avslöja slutet, mer än att säga att det är ett ganska nihilistiskt.
I'ts a cruel ol' world - slutet
Eftersom jag själv är tämligen partiskt inställd till genren (jag samlar på den), så kan ni antagligen räkna ut att mitt omdöme är något färgat åt det mer positiva hållet. Med det sagt anser jag dock att ”The mechanic” tillhör de definitiva klassikerna inom området, tillsammans med filmer som ”Leon – the professional”, ”Shakalen”, ”La femme Nikita”, ”Assassins”, etc.
Av mig får den 7 av 10, men då får ni också räkna med att jag gillar genren samt det mycket långsammare och mer realistiska 70-talstempot. Filmen har för övrigt en nyinspelning som kom 2011, med Jason Statham i huvudrollen, och den ger jag näppeligen 6 av 10.
The mechanic från 1972
Regissör: Michael Winner
Huvudroll: Charles Bronson (Arthur Bishop)
Övriga roller: Jan-Micheal Vincent (Steve McKenna), Keenan Wynn (Harry McKenna), Jill Ireland (Namnlös prostituerad, för övrigt Charles Bronsons fru i verkliga livet)
Med tidstypiskt 70-talstempo, tämligen långsamt och stämningsuppgyggande, börjar historien om Arthur Bishop; Bronsons stela mimik fungerar utmärkt vid porträtterandet av en man vars känsloregister och mänskliga relationer är så mekaniskt (if the pun be excused) att han tom hyr in en prostituerad som älskarinna, komplett med fingerade kärleksbrev.
En lönnmördares kärleksliv
Med historiens gång blir man dock varse att hans yrke knappast lämnat honom opåverkad, kanske inte minst för att han allt emellanåt vräker i sig mängder av sömntabletter och psykofarmaka samt bryter ihop vid märkliga tillfällen; han har exempelvis vattuskräck, från en episod som senare förklaras med att hans far försökte dränka honom som liten vid en fisketur...
Öppningsekvensen är en enda lång förberedelse inför ett jobb, och inte ett ord yppas av Bronson tills dess att han sprängt sitt offer i bitar (en ”olycka”, närmare bestämt en läckande gaskran och oskyldig liten bit bortglömd sprängdeg). Den här prologen är lite över femton minuter lång, och det är lite av filmens signum att visa minutiösa förberedelser, inte helt olikt den mer välkända Schakalen från 1971 som väl förmodligen är en ganska given inspirationskälla.
Förkortad öppningsekvens
Handling:
Arthur Bishop arbetar för en organisation, man får intrycket av att den är statligt finansierad, som en ”Mechanic”, alltså slang för lönnmördare, eller som jag skulle tolka det: ”fixare”. Ganska omgående efter filmens öppning får han en dossier på sitt nästa mål: hans arbetsgivare samt vän Harry McKenna. Helt i överenstämmelse med med filmens moral (dvs. Amoral) genomför han naturligtvis även det uppdraget, och Harry McKenna avlider av en ”hjärtattack” efter ett avtalat, hemligt möte dem emellan.
På begravningen kort därefter stöter han på Harrys son, Steve McKenna, en ung uttråkad playboy med alldeles för mycket tid och pengar, helt ovetande om sin fars och Arthur Bishops egentliga sysselsättningar. Steve fascineras av sin fars kollega och vän och försöker utröna Arthurs agenda, något som inte är det lättaste eftersom svaren är konstant tvetydiga, men ändå uppenbart visar att han knappast är en helt normal människa. Arthur å sin sida upptäcker att Harrys son är synnerligen moraliskt flexibel, dvs en klockren psykopat. Självfallet skolas Steve snart i lönnmordets ädla konst...
Undervisning
För de som känner sig manade att se filmen tänker jag inte avslöja slutet, mer än att säga att det är ett ganska nihilistiskt.
I'ts a cruel ol' world - slutet
Eftersom jag själv är tämligen partiskt inställd till genren (jag samlar på den), så kan ni antagligen räkna ut att mitt omdöme är något färgat åt det mer positiva hållet. Med det sagt anser jag dock att ”The mechanic” tillhör de definitiva klassikerna inom området, tillsammans med filmer som ”Leon – the professional”, ”Shakalen”, ”La femme Nikita”, ”Assassins”, etc.
Av mig får den 7 av 10, men då får ni också räkna med att jag gillar genren samt det mycket långsammare och mer realistiska 70-talstempot. Filmen har för övrigt en nyinspelning som kom 2011, med Jason Statham i huvudrollen, och den ger jag näppeligen 6 av 10.