När det kommer till rollspel så har det mesta av mitt ogillande redan tagits upp av andra men vissa saker stör mig extra mycket så de förtjänas nämnas.
*När någon spelare inte respekterar tiden och planeringen man har satt upp för att spela. Hur det än är om någon ringer en timme före ett spelmöte som varit planerat i veckor och säger att man inte kommer pga en dålig anledning så respekterar man inte de andra spelarna som lagt ner tid, kanske planerat om saker och man inser inte att de andra spelarna också har ett liv vid sidan av hobbyn.
*När saker sker med avsaknad av allt som kallas trovärdighet så blir jag lack. Liksom det bör finnas en tanke varför saker händer i en spelvärld, för till skillnad ifrån vår egen finns liksom inte slumpen. Då lär det finnas en anledning till varför saker händer, och om det är slumpen så skall slump-momenten gå att se tillbaka på.
*När folk spyr ut sig en idiotisk off-kommentar när man som spelare och spelledare har byggt upp stämningen så den nästan går att ta på. Offande överlag stör jag mig på, men givetvis så är det okej med lite grann då och då men helst där det inte förstör allting.
*Spelare som inte kan ge minste motprestation eller motengagemang mot spelledaren. De bara kräver och förväntar sig att bli serverade allting på silverfat, helst ska också SL veta exakt vad som de som spelare går igång på och vad deras karaktärer går igång på, utan att ge minsta antydan till vad det är eller talat om det överhuvudtaget. Att spelare inte ger minsta engagemang utanför spelandet alls stör jag mig grymt mycket på. Om man som SL planerar världens coolaste scen åt en spelare, men allt man kräver i utbyte är att spelaren ska spela ut den och kanske på sin fritid skriva ner namnen på några gamla vänner eller familjemedlemmar, men det gör dem inte pga <insert skitkass anledning, typ WoW> så blir jag smått galen. Dvs jag hatar att kasta pärlor åt svinen.
* Jag ogillar att spelare bara sitter ner och tittar i situationer där man försöker engagera dem. Tex när problem bör lösas så sitter de bara och tänker i avancerad matematik och logiska lösningar, trots att deras karaktärer är tvärt emot och saknar all form av metematisk utbildning.
* Jag ogillar skarpt när spelare är för rädda om sin karaktär så att de inte vågar göra bort sig eller riskera att någon blir arg på dem. Hellre att min karaktär ser cool ut än att jag gör den där deprimerade vapenmästaren arg. Sådant hatar jag.
*Spelare som tror att allt metaspelande är dåligt och måste skrika ut det så fort någon annan spelare metaspelar, må det vara lite, mycket eller fullständigt för äventyrets bästa och dramaturgins coolhet.
Tillägg:
Jag ogillar spelare som är fast i sin egna syn om någonting vad nu det kan vara, hur en stad i världen ser ut, hur cool en viss sak är, vilken som är bäst på detta eller att krut inte ska finnas i fantasy eller att ljussablar bara hör hemma i SW. Att man inte kan tänkas öppna upp för att scenariot kan bli riktigt grymt bara man tänker utanför sin egna låda.
Hit hör också till vad jag kallar Barnslighetsyndromet, att bara för att något verkar barnsligt vid första ögonkastet så kan man inte spela seriöst om det, trodde man var vuxnare än så. Tex, en rosa drake är väldigt barnslig, den är ju rosa thithihihi, men i själva verket är det ju fortfarande en drake liksom.
Och sedan är det som sagt en hel del till, men det har nämnts redan av andra och jag anser inte det lika viktigt. Men visst, även om jag stör mig sjukt mycket på vissa/många saker så trivs jag ändå med min spelgrupp. Dom är bara lite tröga när det kommer till att förändras/förbättras.(Läs inte in förmycket i det där sista nu)
/Poseur bilr arg av att tänka ibland.
