Krigarens själ
För det första angriper ni mig för att jag inte anser att alla krigare i alla kulturer är exakt likvärdiga ifråga om kompetens och utbildning.
Absolut inte. Tvärtom. Jag angriper dig för att du anser att vissa kulturers krigare
automatiskt är överlägsna andra kulturers. Inte beroende på deras utrustning eller militära förutsättningar (såsom annorlunda taktiska möjligheter på grund av beväpningen/organisationen eller annorlunda terrängtyper att föra krig i), utan rätt och slätt på hur elita deras stridskonster är, hur oerhört överlägsna andra svärd deras svärd är och hur mycket Ki-krafter de har.
Det är det verklighetsfrånvända i ditt resonemang.
För det tredje: Mitt exempel om Thermophyle tyckte jag illustrerade rätt väl att det råder en kvalitetsskillnad på krigare och krigare. Du kanske anser att det bara var en fråga om tur att en så liten styrka spartaner så länge stod emot en i mantal räknat överlägsen persisk armé?
Spartanerna var fortifierade, desperata och slogs för sina liv. De var otivelaktigt skickliga krigare och mycket modiga, men på något sätt generiskt och naturligt överlägsna perserna? Absolut inte. De hade tur, de hade disciplin och/eller mod, och de hade en fiende som var så numerärt överlägsen att han blev oförsiktig. De kan ha varit bättre tränade än merparten av persernas krigare, givetvis, (Sparta
var ju en träningsfetischistisk krigarkultur) men skulle de ha naturliga förutsättningar att vara bättre krigare? Icke.
En stilla undran: om någon av dina rollpersoner står inför valet att strida mot 1 tempelriddare eller 1 fotsoldat (läs: infanterist), med exakt samma typ av rustning och beväpning, så tycker han att det kvittar va? Tänk dig att det enda du vet om fienden innan du gör ditt val är deras krigaryrke. Tänk dig också att din rollperson resonerar exakt som du. Jag föreställer mig att din rollperson singlar slant om saken. (De är ju precis lika farliga typer av krigare enligt dig och mina andra angripare här på tråden.) Väljer du hellre tempelriddaren, så måste du ge mig rätt i denna debatt, för det var ju skillnaden mellan olika krigaryrken som debatterades.
Givetvis kvittar det inte, men varför jag därmed skulle ge dig rätt i debatten övergår mitt förstånd helt. Tempelriddaren har ägnat mycket mera tid åt träning än fotsoldaten i 9 fall av 10, men det gör det inte till en omöjlighet att fotsoldaten är skickligare, allra minst om han är en hårdhudad veteran och tempelherren är en ung spoling. Det är
sannolikt att tempelherren är skickligare, men det är inte
säkert, och det är där hela ditt resonemang faller platt. Min rollperson skulle, om hon inte var ute efter en utmaning, välja att slåss mot den av de båda som hade minst rykte som en god kämpe - men det hade lika gärna kunnat vara tempelherren.
Liksom, alla är människor, med olika förutsättningar, träning och erfarenheter, och erfarenheter väger alltid tyngst (se bara på betydelsen av 'Stridsvana' i Eon). Om man ser till rena färdighetsvärden finns det
inga skäl att en erfaren legosoldat skulle vara sämre än en erfaren riddare...snarare tvärtom, eftersom legosoldaten ofta varit i ännu fler strider och uppenbarligen överlevt dem.
Om din fråga "exakt vad är en stridskonst" inte var retorisk föreslår jag att du börjar träna kampsport, läser lite böcker i ämnet, tex "De fem ringarnas bok" av Miyamota Musashi eller åtminstone läser "Vapenmästaren" eller "Krigarens väg". Men jag tror att du menade att vara retorisk... Du kan annars också skriva till Ljusets riddare här på forumet, han kan säkert ge dig en jättebra förklaring av vad en stridskonst är. Lycka till.
Stridskonster av den typ du nämner har aldrig skapats i syfte att användas i regelrätta krig någonstans på jorden. Ofta har de uppstått i duellantkulturer såsom samurajernas och renässansens (kenjutsu, europeisk fäktning), eller hos bondebefolkningen, som ofta brukat dem i mer eller mindre framgångsrika revolter (tex karate, jfr Boxarupproret). I nutidens kommandosoldat-trupper fyller stridskonster (läs: kampsporter) a'la Sambo måhända en funktion, men medeltida samurajer, riddare och tarkhaner skulle förmodligen höja frågande på ögonbrynet åt hela konceptet. Något luddigt, anakronistiskt koncept som 'stridskonster' ingick knappast i deras kunskaper.
Om du inte är en hycklare så föreställer jag mig att du inte använder dig alls av Vapenmästaren eller Krigarens vägs olika krigaryrken i din spelkampanj för EON.
Öh....
va?. Artiklar på den
här sidan ger förmodligen ett visst humm om hur vi spelar och ser på Eon (se tex revideringen av stridskonstreglerna och de hemmasnickrade stridskonsterna). Det framgår nog att vi använder Vapenmästaren ganska flitigt. Är jag, för det, en hycklare? Nej, det är bara du som medvetet eller omedvetet totalt missförstår vad jag säger.
En vän till mig kunde nämna följande stridskonster från centralasien: Pentjak Silat, Leyusut, hunggar, Kalarpeyat. Så det finns tydligen en hel del också därifrån.
Se Krilles inlägg. Ingen av dem har med centralasien att göra. Jag citerar för tydlighetens skull:
Pentjak Silat kommer från Filippinerna,dvs ostasien.
Kalarpeyat kommer från Indien.
Hunggar kommer från Korea, dvs ostasien.
En snabb google-sökning ger vid handen att han har alldeles rätt. Mongolerna erövrade halva världen
utan stridskonst. Tänka sig. Yakbrottning kanske?
Vad beträffar barbarer vs Civilisation så har väl barbarerna oftast segrat då de varit numerärt överlägsna?
De har i regel segrat för att:
#1: De civiliserade rikena de stridit mot har varit stadda i sönderfall. Se tex de många gotiska hövdingarnas huggsexa på romarriket under senantiken.
#2: 'Barbarerna' har genom en kultur där alla är krigare kunnat uppbåda massarméer.
#3: De har haft hästar i massor och åter massor. Centralasiens stäpper möjliggjorde boskapshållning i en omfattning bofasta kulturer inte kunde matcha, och flera av stäppfolkens riken (Tibet, Xixia, Jin, Kara-Khitai, Kipchak etc) försåg under många sekler kineserna med hästar i utbyte mot siden och andra lyxartiklar.
#4: De har brukat helt andra taktiker än de bofasta kulturerna, mycket på grund av massarméerna och hästarna, men också av en helt annan syn på krigföring. Många historiker brukade framhålla en skillnad i mentalitet mellan mongolerna och Europa, där mongolerna och hade kollektivet som en enhet, medan den enskilda soldaten genom Europas riddarsystem fick mycket större betydelse för krigföringen, och därigenom ofta ett högmod nomadkrigarna aldrig hade. Tesen som sådan är något föråldrad, men belyser ändå en väldigt klar punkt - civiliserade och nomadiserande kulturer hade helt olika sätt att bedriva krig på, och under mongolernas storhetstid visade sig deras definitivt mer effektiv.
#5: Ledarna var militära genier. Se tex Djinghis Khan eller Timur Lenk. Faller delvis in i punkt 4, om att krigföringen var annorlunda. Mongolerna och turkarna använde sig av snabba förflyttningar, spejare, spioner och psykologisk krigföring ( =skrämma motståndaren, odla rykten om sin hänsynslösa framfart, vara vänlig mot de som gav sig lättvindigt), och en uppsjö andra taktiker som visade sig vara mycket effektiva både mot andra nomader och bofasta folk.
Men...frågan man sig då, berodde inte mongolernas och de andra nomadfolkens militära framgångar på att deras krigare var väldigt skickliga? Svaret kvittar, oavsett vad är det i sammanhanget en bagatell. Det är förutsättningar som de jag tagit upp som avgör vem som vinner ett krig, inte vems krigare som har högst i färdigheten 'Svärd' (eller stridskonsten 'Kenjutsu' om du så vill). När Ungerns riddare rider ner en, turkarna fyller en med pilar och Timur Lenk skrämmer njurtalgen ur en genom att bygga pittoreska minareter av sina offers kranium spelar det ganska liten roll om man har 'Thalaskisk dödsdans': 15 eller 'Manziiriskt klingmästeri': 26. Hursomhelst är man jävligt död.
De enskilda krigarnas skicklighet
spelar roll i krig, men andra faktorer är helt enkelt mycket viktigare.
För att sammanfatta alltihop: Vissa krigaryrken erbjuds garanterat bättre träning och utrustning än andra, men livet är den bästa läraren, och en fattig fotsoldat lär sig lika mycket av ett fältslag som en riddare. I det långa loppet har riddaren därför ingen naturlig förutsättning att vara en bättre krigare. Om fotsoldaten tränar lika mycket som riddaren blir han lika bra. Om den japanske bonden tränar lika mycket som samurajen blir han lika bra. Och det finns inga belägg, teknologiska, psykologiska eller historiska, för att enskild samuraj skulle vara en bättre krigare än en europeisk riddare eller en turkisk tarkhan. Det beror ju helt på krigaren.
(Och ja, en enskild gûrd kan således vara skickligare krigare än en frakktrukh, även om trukhens större styrka och storlek ger honom en ansenlig fördel i en strid mellan dem).
- Ymir, kan åtminstone sin historia