Re: Elit och elit...
"Om du vill redogöra för felaktigheterna i KULT, så mejla gärna det till mig på [email:shastregor@yahoo.se."]shastregor@yahoo.se."</span>[/email]
En del av dem finns redovisade
här.
"För att bli samuraj var du förpliktigad att vara Buke och mästare i Ju-jutsu. (Minns tyvärr inte var jag lärt mig det). Erik Lustbaader kanske?"
Ah. Jag skulle inte lita på Lustbader heller.
Att vara buke var att tillhöra adeln. Termen "samurai" ("att tjäna") tillkom till en början för de adliga som stod i tjänst hos länsherrar, och kom sedan (ca 1400) att omfatta hela adeln.
Termen ju-jutsu fanns inte ens före 1532, och de beskrivningar av konsten som har överlevt betecknar den som en i mängden obeväpnade stridstekniker i japan (det fanns över 7000 vid tillfället, varav över 6000 var tillägnade någon form av vapen). Det var aldrig något krav för samurajer, utom hos nutida ju-jutsu-utövare som velat göra sin konst ballare än den är.
"Redogör gärna varifrån du lärt dig att bågen var samurajernas själ, ända fran till 1500-talet. (Jag är intressserad av Japan och samurajer mm). Mina lärare i Kendo lärde oss att det var Katanan och Wakisashin som var samurajens själ, men kanske hade de fel?"
Rent historiskt sett så kom katana och wakizashi inte till förrän ca 1400. Innan dess
kan de inte ha varit samurajens själ - de
fanns inte ens. Svärden som bars innan dess kallades
tachi och betraktades vid tiden som en del av en rustning. Det finns en del exempel på hur svärd och rustning matchar varandra, på samma sätt som katana och wakizashi matchade varandra.
Tittar man på tidiga samurajillustrationer (före 1400) så ser man oftare att den ideala samurajen sitter till häst och skjuter båge. Det finns även gott om beskrivningar av bågskyttedueller mellan samurajer som på så långt avstånd som möjligt försöker pricka varandra med sina pilar, men svärdsfajter är det ont om, än så länge.
I och med sengoku-eran så kom ett nytt vapen in på det japanska slagfältet: musköten. I och med det så kom eldkraft på avstånd i händerna på helt vanligt folk. Det kunde ta tiotals år att bli en kompetent bågskytt, men för att bli en kompetent musketör så räckte det med ett par veckor. Plötsligt var bågskyttens plats på slagfältet så ruckad att den helt enkelt rasade samman. Detta var dessutom en mycket våldsam tid, så det fanns inte tid för filosofiska floskler om själar och annat jox. Ville du ha titeln shogun så var du helt enkelt tvungen att ha fler soldater som var bra på att ha ihjäl folk.
Allt detta ändrades vid slaget vid Sekigahara. Tokugawa Ieyasu tog makten i Japan, stängde in västerlänningarna i Nagasaki och lade ett slags statligt monopol på musköterna. Krigen upphörde, fred rådde, de inkallade bönderna åkte hem och odlade ris eller stack in till städerna och blev rika, och helt plötsligt var den adliga krigarkasten arbetslös.
Grejen med "samurajens själ" är en konstruktion som kom till under Tokugawa-shogunatet, dels som omskrivning av hur en samuraj bör vara (prisad för sin konst, alltid i bästa skick, men oftast nersatt i sin skida och alltid till tjänst för dess herre), och dels under den mer filosofisk vinkling av krigskonsten då den faktiskt inte användes på slagfältet. Under Edo-perioden så rådde trots allt fred i riket, och det sista man ville ha var bråkstakar. Ett rätt bra sätt att stävja detta var att omstöpa krigskonsten från att helt enkelt dräpa fienden till en teknik att bemästra sig själv.
Nånstans i den här vevan så kom katana och wakizashi att bli mode. De kunde nämligen bäras utan rustning (något som de äldre tachi inte kunde), så samurajerna gjorde det till sitt adelsmärke att bära svärd till vardags. Ett långt svärd var hippt och inne, och ett kort svärd var praktiskt inomhus.
Det är inte svårt att hitta dessa fakta. Det räcker faktiskt med att leta lite utanför de skrifter och hemsidor som diverse svenska och internationella budoförbund producerar som försöker förklara varför just deras stridskonst är äldst, finast, ballast och mest effektiv. Hade jag varit hemma så hade jag kunnat namedroppa en klase med boktitlar.
"Var kan man läsa om Sir William the Marshal?"
Här, till exempel.