Del 1: Dungen är en röd ginkopalm!
Vi börjar efter skoldagens slut. Aya har fått ett mystiskt meddelande i sitt skoskåp. Det är skrivet med bitar klippta ur tidningar och uppmanar henne att infinna sig på minigolfbanan Fem Lyckliga Elefanter vid midnatt för viktig information. De övriga velar mellan "det är en fälla!" och "det är ett spratt!" men bestämmer sig ändå för att följa med.
Mihos hund dyker upp och börjar tjata om kameravinklar. Miho ignorerar den som vanligt. Mihos hund? Tja, det är en sorts manifestation av den hund som Miho dödade när hennes krafter först visade sig - hon vill få tyst på den och den exploderade. Mihos hund visar sig som ett levande, talande söndersprängt hundlik, och bara Miho kan se den. Miho är osäker på om den är en hallucination eller en ande men är säker på att den är störande. Spelarna, däremot, vet att det är en version av ett japanskt oknytt som kallas för
inugami...
Vi klipper till strax innan midnatt. Sällskapet dyker upp på nämnda golfbana, vars kitschiga Taj Mahal dekor och plastiga statyer av elefanter och gudabilder är Troma-aktigt kusliga i nattvinden. Plötsligt händer saker: först börjar den animatroniska statyn av gudinnan Kali röra sig, sedan börjar den mässa gregorianska hymner. Det är en billig mobiltelefon av märket "Nukia". Det är till Aya. En mekanisk röst uppmanar henne att klä sig på ett särskilt (konstigt) sätt i morgon och att memorera lösenordet, som inte är "svärdfisk" utan "Dungen är en röd ginkopalm". Samt att spara telefonen.
Alla utom Aya är gravt skeptiska. Hunden dyker upp och bjäbbar om kameror.
En mystisk man som alla ignorerar visar sig och tar kort med teleobjektiv. En gatlykta släcks explosionsartat. Fast inte riktigt i den ordningen.
Katya kommer på - när statyn plötsligt stängs av - att den ju sätts av och slås på någonstans, och de sätter fart mot vaktmästarstugan. Där ser de en skugggestalt fippla med låset. Folk springer efter men gestalten kastar sig in i skogen. Aya hivar iväg en upphittad golfboll efter skuggan - och träffar. Skuggan försvinner in i ett buskage.
Katya smyger efter och i en scen som jag tycker var kuslig nog upptäcker att skuggan verkar - död! Dessutom känner hon igen henne - det är
Shinohara Hazumi, vars pappa är stadens rikaste, inflytelserikaste och mäktigaste man. Åh just det - som är tharks rollperson i den ordinära kampanjen.
Alla är skärrade. Aya fattar mod och undersöker Shinohara - jodå, golfbollen spräckte hennes skalle som ett äggskal. Död. Stillsam (faktiskt) panik utbryter. Aya försöker bortförklara saken, och skylla på deras fiender. Miho påpekar att havet är nära och om nån hittar kroppen kommer de att (parafraserat) superanalysera platsen, sätta fast dem alla för mord och sedan jävlar. (Miho påpekar alltså detta helt känslokallt, för den som vill bilda sig en uppfattning om hennes personlighet). Katya vill inte bara ringa polisen utan ta på sig skulden. Aya tackar glatt och drar (!), medan Yumiko som tänkt smita från brottsplatsen plötsligt kommer på andra tankar och avbryter Katyas nödsamtal och bekännelse. Yumiko och Katya käbblar om vem som ska uppoffra sig. Svaret: bägge! De pratar cover stories men kommer ingen vart.
Miho stannar också. Polis och ambulans dyker upp... och ambulanspersonalen undrar vad de menade egentligen om att det varit en olycka - för liket ifråga är ju bra mycket mer än en vecka gammalt (och oigenkänneligt!) Alla baxnar. Lättnad blandas med wtf-känslor. De ger sina namn och adresser till polisen som skjutsar dem hem.
Nästa dag... kort scen i deras "högkvarter". (Jag kom först efteråt på att de bestämt inte har något "klubbrum" eftersom de inte har någon officiell "klubb" på skolan. Den som kan bortförklara detta får Inget Pris.) Lokala parian Gen (en extremt illa dold karikatyr av Akamatsu Ken) dyker plötsligt upp och vill överlämna ett brev till Aya, som klätt sig i enlighet med instruktioner - men i utbyte vill han ha ett kvitto (!). Han får det och pyser. Hunden dyker upp och bjäbbar om kameror för tredje gången.
Brevet innehåller ett varningsmeddelande om att något farligt kommer att inträffa i kvinnornas duschrum på badhuset samma kväll. Detaljerna ska inte nämnas här, annat än att de måste ha en nyckel till ett skåp, och de kan få den genom att ge vice vaktmästaren en klase bananer och uppge lösenordet (ni vet, "Dungen är...").
Aya är glad men till och med hon är lite misstänksam. De övriga låter sig övertalas med eller till och med utan protest. Hunden gnäller något om att gårdagens lik var fel, bland annat saknade det "schäl..." Turn in next Saturday for next episode...
Kommentarer:
Grälet om ansvar för dråpet var en lysande scen - jag förstod faktiskt först efteråt varför de alla gjorde som de gjorde egentligen, men allt var sjysst in character egentligen, och jag tyckte det var spännande - det är alltid kul när man kan göra det som SL.
Hunden var mitt ansvar och påhitt - den är makaber, flippad, och har faktiskt en framtida roll i det som passerar för handling. Jag har bestämt mig att slänga in fler övertydliga övernaturligheter i denna kortis än jag kommer att använda i den vanliga kampanjen - mer popcornrulle än det vanliga dramat. Där kunde det förstöra stämningen rejält, men om jag tabbar mig här är det inte mycket som tankar, så jag kan riskera mer! Helskönt för en ickesubtil gravid elefant som jag.
Dessutom gillar jag att plåga Storuggla - och slutligen är klichén med en osynlig figur som bara en person kan se att vederbörande gör bort sig genom att prata med den etc - me Miho förvrider detta eftersom hon inte talar med den - hon är inte sådan. I ett... mer traditionellt spel skulle jag dessutom känt att den skulle varit hemlig för andra karaktärer, men här känns det helt rätt att spelarna får veta det som bara "publiken" ser, vilket hände i övriga situationer också och känns fint, jag vet inte vad spelarna tycker.
För övrigt är just Miho ett finfint exempel på något annat - ni andra får ursäkta att hon får lite fokus just nu. Serni, normalt är just tystlåtna och tillbakadragna karaktärer ganska svårspelade och/eller trista. Ofta ses det som tecknet på en "bra rollspelad" figur att den snackar mycket och gör stora åtbörder. Jag håller inte med men förstår varför folk tycker så.
Men på grund av mediet (IRC) så blir Mihos små gester, handlingar (oftast reaktioner) och även tankar lika tydliga som uttalade kommentarer - och tar därför lika stor plats som de andra karaktärernas tal. Och på grund av spelsystemet som direkt involverar alla i handlingsresolutionen så gör en spelare till en passiv karaktär en hel del, eller åtminstone om hennes rival och bästis gör saker!
Jag är också stolt över att flickorna dödade Skuggan - något liknande var planerat, men det var skitsjysst att det var just
thark som hade ihjäl sin reguljära karaktär - eller åtminstone hennes dubbelgångare...
Katya gjorde sin observation om hur man kunde stänga av och på statyn eftersom hon var den som lättast skulle göra den. Det känns på en gång konstigt (i synnerhet genom dne höga graden av spelarstyrning) och befriande att kunna ge sådan uppenbart rälsande information - samma sak hände med Tara i den första episoden av den reguljära kampanjen. Jag måste göra ett praktiksinlägg om det någon gång (praktik är förstås applicerad teori).
Nåja. Nu har vi äntligen kommit i gasen, vi får se nästa fredag. Och förresten:
här är loggen.
Sayonara,
Erik
(Om det nu öht är någon publiken känner igen.
