SL som opartisk domare vs andra sätt

[krank]

Om jag inte blir specifikt ombedd att inte göra det kommer jag min/maxa min karaktär för jag tycker det är kul att vara kompentent.

Det här är en sån grej jag ofta tänker på när det gäller min/maxning.

Alltså, jag vill spela en kompetent rollperson. Alltid, i princip. Jag tycker att det är tråkigt att spela rollpersoner som känns som clowner som snubblar på sina egna fötter när de ska göra sånt som enligt konceptet är deras specialitet och som de försörjt sig på i årtionden.

När spelskapare skapar system där "normalkompetenta" rollpersoner har 75% chans att lyckas, så måste jag alltså uppenbarligen anstränga mig för att få en kompetent rollperson. Jag förstår att många vill att det ska "vara spännande" med tärningsslag och att många ser typ 75% eller så som optimalt – men för mig duger det inte. Under 95% kommer antagligen inte att kännas kompetent för mig. 75% betyder att man misslyckas var fjärde gång. Att misslyckas var fjärde gång det är viktigt att man lyckas med något betyder att man – eller jag åtminstone – känner sig som en klant.

Så: om spelet kräver att jag minmaxar för att få en kompetent rollperson, så kommer jag att minmaxa tills jag får en kompetent rollperson. Har jag poäng över efter att jag gjort rollpersonen kompetent, så kan de gå till mer diversifierade, karaktärsbyggande, quirky egenskaper. Såna som hjälper till att bygga lite personlighet och djup, i vissa fall. Men kompetensen kommer först.

Om en spelmakare vill att jag inte ska minmaxa är det ganska lätt: garantera att min rollperson får ha åtminstone något område där hen är kompetent på riktigt. Ge mig antingen tillräckligt med poäng för att ombesörja det själv, eller ge mig en färdighet jag alltid lyckas med, whatever.


(Sedan är jag rätt dålig på system mastery och min/maxing, så jag tycker inte om att minmaxa. Men jag kommer att försöka.)

 

[God45]

Det här är en sån grej jag ofta tänker på när det gäller min/maxning.

Alltså, jag vill spela en kompetent rollperson. Alltid, i princip. Jag tycker att det är tråkigt att spela rollpersoner som känns som clowner som snubblar på sina egna fötter när de ska göra sånt som enligt konceptet är deras specialitet och som de försörjt sig på i årtionden.

När spelskapare skapar system där "normalkompetenta" rollpersoner har 75% chans att lyckas, så måste jag alltså uppenbarligen anstränga mig för att få en kompetent rollperson. Jag förstår att många vill att det ska "vara spännande" med tärningsslag och att många ser typ 75% eller så som optimalt – men för mig duger det inte. Under 95% kommer antagligen inte att kännas kompetent för mig. 75% betyder att man misslyckas var fjärde gång. Att misslyckas var fjärde gång det är viktigt att man lyckas med något betyder att man – eller jag åtminstone – känner sig som en klant.

Så: om spelet kräver att jag minmaxar för att få en kompetent rollperson, så kommer jag att minmaxa tills jag får en kompetent rollperson. Har jag poäng över efter att jag gjort rollpersonen kompetent, så kan de gå till mer diversifierade, karaktärsbyggande, quirky egenskaper. Såna som hjälper till att bygga lite personlighet och djup, i vissa fall. Men kompetensen kommer först.

Om en spelmakare vill att jag inte ska minmaxa är det ganska lätt: garantera att min rollperson får ha åtminstone något område där hen är kompetent på riktigt. Ge mig antingen tillräckligt med poäng för att ombesörja det själv, eller ge mig en färdighet jag alltid lyckas med, whatever.

Fullt medhåll!

4ed D&D har jag inget systmem mastery i så när jag spelade gick jag till nätet och googlade fram en guide för att göra bästa clericen. Sedan spelade jag bara vad guiden föreslog rakt av. Det kändes som enda sättet att inte få en karaktär som var direkt dålig på vad sen skulle göra.

 

[Svarte Faraonen]

När spelskapare skapar system där "normalkompetenta" rollpersoner har 75% chans att lyckas, så måste jag alltså uppenbarligen anstränga mig för att få en kompetent rollperson. Jag förstår att många vill att det ska "vara spännande" med tärningsslag och att många ser typ 75% eller så som optimalt – men för mig duger det inte. Under 95% kommer antagligen inte att kännas kompetent för mig. 75% betyder att man misslyckas var fjärde gång. Att misslyckas var fjärde gång det är viktigt att man lyckas med något betyder att man – eller jag åtminstone – känner sig som en klant.

Problemet är väl att det i verkligheten är så stort spann på vad kompetens innebär. En person som i en eldstrid träffar med 95% av sina skott är löjligt kompetent. En ingenjör som i 95% av fallen bygger en bro som inte kollapsar är löjligt inkompetent.

 

[krank]

Problemet är väl att det i verkligheten är så stort spann på vad kompetens innebär. En person som i en eldstrid träffar med 95% av sina skott är löjligt kompetent. En ingenjör som i 95% av fallen bygger en bro som inte kollapsar är löjligt inkompetent.

Om jag i rollspel spelar en person som ska vara väldigt duktig på eldstrid och hen har under 95% chans att lyckas så kommer hen inte att kännas speciellt kompetent. Oavsett vad som är "realistiskt". Missar jag med 25% av mina väldigt viktiga kulor så kommer jag att känna mig som en Lucky Luke-skurk.

Så det spelar, för mig, ingen roll whatsoever vad verkligheten har att säga om saken. Om systemet kräver att jag minmaxar för att komma upp till typ 95% chans att lyckas träffa i eldstrid, och mitt rollpersonskoncept bygger på att hen är duktig på att träffa i eldstrid, så kommer jag att minmaxa.

EDIT: Alltså – om jag ges 65-75% chans att lyckas så betyder det i praktiken att jag kommer att försöka undvika att göra vad-det-nu-är. Helt. Jag kommer under inga omständigheter vilja slå tärningen eller använda färdigheten. Jag kommer att göra ganska omfattande meta-planer för att slippa interagera med mekaniken. Just för att 75% är för lågt för att man ska kunna förlita sig på det, eller ens vilja ta chansen. Om strid betyder 75% risk att missa med varje skott kommer jag att vilja undvika att hamna i strid.

Och det kan man för all del se som ett designmål. Well done. Men då ser jag inte heller varför jag skulle satsa på ett rollpersonskoncept som är bra på strid… Där är det ju noll skillnad mellan att ha 10% och 75%; jag kommer i båda fallen undvika strid och jag kommer i båda fallen känna mig som (olika grad av) klant.

 

[Svarte Faraonen]

Om jag i rollspel spelar en person som ska vara väldigt duktig på eldstrid och hen har under 95% chans att lyckas så kommer hen inte att kännas speciellt kompetent. Oavsett vad som är "realistiskt". Missar jag med 25% av mina väldigt viktiga kulor så kommer jag att känna mig som en Lucky Luke-skurk.

Så det spelar, för mig, ingen roll whatsoever vad verkligheten har att säga om saken. Om systemet kräver att jag minmaxar för att komma upp till typ 95% chans att lyckas träffa i eldstrid, och mitt rollpersonskoncept bygger på att hen är duktig på att träffa i eldstrid, så kommer jag att minmaxa.

Förväntar du dig att normalkompetenta motståndare ska ha liknande chanser?

 

[krank]

Förväntar du dig att normalkompetenta motståndare ska ha liknande chanser?

Om jag ska stöta på en SLP vars grej det är att hen är bra på att skjuta pickadoll så räknar jag nog med att hen inte känns som en avdankad clown, ja.

Det är en av anledningarna till att man generellt håller sig borta från eldstrid mot kompetenta SLP:er. Det är helt enkelt inte värt risken… =)

 

[Svarte Faraonen]

Om jag ska stöta på en SLP vars grej det är att hen är bra på att skjuta pickadoll så räknar jag nog med att hen inte känns som en avdankad clown, ja.

Det är en av anledningarna till att man generellt håller sig borta från eldstrid mot kompetenta SLP:er. Det är helt enkelt inte värt risken… =)

Jag tänkte väl mer på sådana situationer där en annan persons kompetens direkt inverkar på ens chans att lyckas. Om en socialt kompetent person i regelsystemet antas ha 95% i både Bluffa och Genomskåda, vad får det för konsekvenser när ens socialt kompetenta rollperson försöker lura en socialt kompetent spelledarperson? Blir det inte mer eller mindre samma som om båda hade haft 25% chans?

 

[zo0ok]

Alltså, jag vill spela en kompetent rollperson. Alltid, i princip.

Jag håller med! Därför tycker jag det är tråkigt när kompetent ställs mot trovärdig/rimlig.

Jag minns Western (som roliga rollspel), men där det fanns en lång rad färdigheter, många av dem mycket rimliga att kunna. Men för att vara rimligt kompetent i det enda som verkligen räknades (dra revolver snabbt, skjuta många skott snabbt, och träffa) så var det lätt hänt att lägga 2/3 (skjuter från höften) av alla "färdighetspoäng" på just det.

På samma sätt såg jag sällan någon köpa "6"i alla möjliga färdigheter i DoD Expert för att vara trovärdigt/rimligt bred. Det blev 15 i några, och baschans i resten.

Eftersom jag nämnde D&D 5e, med alla classes, subclasses och möjligheter till cross-classes tidigare...
Jag kan gilla idén med att det finns classes och subclasses, så att ens karaktär får personlighet på köpet. Men när det blir tvärtom - att classes/subclasses bara blir paket att mixa för maximal effekt, då tycker jag att det... skaver:

D&D 5e Multiclassing Combinations and Guides – Flutes Loot

D&D 5e multiclassing combinations for masterful character concepts. Enrich your character arcs and uncover hidden strengths to maximize fun.

www.flutesloot.com

Top 10 D&D Best Class Combinations 5e (Best D&D Multiclass)

Here are the best D&D class combos.

www.gamersdecide.com

Man ska liksom inte (behöva, kunna) göra en Paladin/Ranger eller en Barbarian/Fighter för att bli "bättre" än någon av de klasserna är redan som de är. Då är något tokigt.

 

[God45]

Jag håller med! Därför tycker jag det är tråkigt när kompetent ställs mot trovärdig/rimlig.

Jag minns Western (som roliga rollspel), men där det fanns en lång rad färdigheter, många av dem mycket rimliga att kunna. Men för att vara rimligt kompetent i det enda som verkligen räknades (dra revolver snabbt, skjuta många skott snabbt, och träffa) så var det lätt hänt att lägga 2/3 (skjuter från höften) av alla "färdighetspoäng" på just det.

På samma sätt såg jag sällan någon köpa "6"i alla möjliga färdigheter i DoD Expert för att vara trovärdigt/rimligt bred. Det blev 15 i några, och baschans i resten.

Eftersom jag nämnde D&D 5e, med alla classes, subclasses och möjligheter till cross-classes tidigare...
Jag kan gilla idén med att det finns classes och subclasses, så att ens karaktär får personlighet på köpet. Men när det blir tvärtom - att classes/subclasses bara blir paket att mixa för maximal effekt, då tycker jag att det... skaver:

D&D 5e Multiclassing Combinations and Guides – Flutes Loot

D&D 5e multiclassing combinations for masterful character concepts. Enrich your character arcs and uncover hidden strengths to maximize fun.

www.flutesloot.com

Top 10 D&D Best Class Combinations 5e (Best D&D Multiclass)

Here are the best D&D class combos.

www.gamersdecide.com

Man ska liksom inte (behöva, kunna) göra en Paladin/Ranger eller en Barbarian/Fighter för att bli "bättre" än någon av de klasserna är redan som de är. Då är något tokigt.

Man måste minnas att multi-klassing är en ”optional rule” och inte var med alls i speltesterna. Det är en stor anledning till att många av subklasserna i sig redan är multi-klassiga. Som eldritch knight eller oath of the ancient paladinen. Så vill du minska multi-klassing av min/max anledningar så aktivera inte den dåligt balanserade valfria extra regeln.

Men, like, om jag får multiklassa kommer jag spela en Coffelock eller 2-shields Cleric of the forge med en AC en bit över 30 eller något lika groteskt.

 

[zo0ok]

Man måste minnas att multi-klassing är en ”optional rule”

Syftet var mest att exemplifiera hur rollspelsregler (i just detta fall optional D&D 5e) uppmuntrar att man
1) Först läser reglerna
2) Sedan listar ut hur man ska optimera / min-maxa i förhållande till reglerna, på ganska utstudererade sätt
3) Sedan skapar karaktärer som inte bara är optimerade från början, utan vars väg redan är utstakad för optimerande
4) Dessutom skapar direkt icke-trovärdiga karaktärer (att skapa en Paladin FÖR att TA oathbreaker)

Men... om man (exempelvis) spelar dödliga kampanjer där DM "bara" är opartisk domare, så kan jag förstå att man som spelare tar till 1-4 för att alls överleva. Spelet blir mer taktiskt/strategiskt.

Om man som DM däremot inte är "opartisk domare" utan "inkännande och anpassande" så kanske det finns större utrymme för spelarna att fundera på vad de vill spela, och låta karaktären utvecklas på ett dynamiskt sätt, utan hänsyn till vad som nödvändigtvis är bäst. Spelet blir mindre taktiskt/strategiskt.

Jag förstår att det finns många andra sätt att se på detta (ex. att opartisk domare fungerar bättre i OSR-spel där optimering inte finns på samma sätt).

Det här var bara en aspekt av opartisk-domare-SL som inte är helt oproblematisk och som jag ville lyfta.

 

[Jocke]

Men spelledaren som opartisk domare ser jag som att man aldrig fuskar med tärningars utfall utan resultatet är alltid resultatet. Jag antar också att man inte heller manipulerar saker som mängden motståndare, utmaningars svårighet med mera under spelets gång. Har allt gått till skit pga dåliga slag så kommer rp inte klara sig.

Ett problem som jag alltid haft som spelledare innan jag testade det här är att jag är ett så stort fan av rollpersonerna när jag spelleder och att det kom i konflikt med vad som var spännande och intressant. Sen jag testade att vara "dommare" och inte fuska känner jag att jag kan heja mycket mer på spelgruppen än när det var jag som bestämde hur svåra problemen var.

 

[God45]

Syftet var mest att exemplifiera hur rollspelsregler (i just detta fall optional D&D 5e) uppmuntrar att man
1) Först läser reglerna
2) Sedan listar ut hur man ska optimera / min-maxa i förhållande till reglerna, på ganska utstudererade sätt
3) Sedan skapar karaktärer som inte bara är optimerade från början, utan vars väg redan är utstakad för optimerande
4) Dessutom skapar direkt icke-trovärdiga karaktärer (att skapa en Paladin FÖR att TA oathbreaker)

Men... om man (exempelvis) spelar dödliga kampanjer där DM "bara" är opartisk domare, så kan jag förstå att man som spelare tar till 1-4 för att alls överleva. Spelet blir mer taktiskt/strategiskt.

Om man som DM däremot inte är "opartisk domare" utan "inkännande och anpassande" så kanske det finns större utrymme för spelarna att fundera på vad de vill spela, och låta karaktären utvecklas på ett dynamiskt sätt, utan hänsyn till vad som nödvändigtvis är bäst. Spelet blir mindre taktiskt/strategiskt.

Jag förstår att det finns många andra sätt att se på detta (ex. att opartisk domare fungerar bättre i OSR-spel där optimering inte finns på samma sätt).

Det här var bara en aspekt av opartisk-domare-SL som inte är helt oproblematisk och som jag ville lyfta.

Nah, tvärtom. Om speleldaren håller på att fibbla bakom skärmen en massa är det är mer viktigt att vara super kompetent så att man inte blir bullshitad hela tiden.

 

[zo0ok]

Nah, tvärtom. Om speleldaren håller på att fibbla bakom skärmen en massa är det är mer viktigt att vara super kompetent så att man inte blir bullshitad hela tiden.

Jag förstår verkligen inte. Om du tror att SL försöker "bullshitta" dig, känner du också till exakt:
- hur svåra monster är att träffa
- hur mycket stryk de tål
- hur hur många attacker de gör
- hur bra de är på att träffa
- hur mycket skada de gör
- alla deras specialförmågor/spells/resurser (det småtrollet har slut på pilar)
- hur många de är (men det är en mer komplicerad fråga, hur de taktiskt organiserar sig)

Om alla har läst äventyret i förväg, ni är överens om eventuella anpassningar/förändringar, och ni sedan spelar mot äventyret med SL som opartisk domare, så förstår jag dig. Men i så fall finns det anledning att tok-optimera sina karaktärer eftersom det är precis det som ger en fördel precis som i WoW, vilket var min poäng. Såvida ni inte tillsammans väljer ett lite svårare äventyr som kompenserar att ni är bättre.

Om du har en SL som själv skriver/anpassar/tolkar äventyr så är idén om någon slags kapprustning med SL en missuppfattning.
Om du tror att SL lägger många timmar på att förbereda varje speltillfälle för att "bullshitta" dig, så tycker jag ni ska prata om det.

 

[God45]

Jag förstår verkligen inte. Om du tror att SL försöker "bullshitta" dig, känner du också till exakt:
- hur svåra monster är att träffa
- hur mycket stryk de tål
- hur hur många attacker de gör
- hur bra de är på att träffa
- hur mycket skada de gör
- alla deras specialförmågor/spells/resurser (det småtrollet har slut på pilar)
- hur många de är (men det är en mer komplicerad fråga, hur de taktiskt organiserar sig)

Om alla har läst äventyret i förväg, ni är överens om eventuella anpassningar/förändringar, och ni sedan spelar mot äventyret med SL som opartisk domare, så förstår jag dig. Men i så fall finns det anledning att tok-optimera sina karaktärer eftersom det är precis det som ger en fördel precis som i WoW, vilket var min poäng. Såvida ni inte tillsammans väljer ett lite svårare äventyr som kompenserar att ni är bättre.

Om du har en SL som själv skriver/anpassar/tolkar äventyr så är idén om någon slags kapprustning med SL en missuppfattning.
Om du tror att SL lägger många timmar på att förbereda varje speltillfälle för att "bullshitta" dig, så tycker jag ni ska prata om det.

Jag tycker inte det för jag har en bra speleldare. Men bra speleldare fuskar inte med tärningar, ändrar stats på monster mitt i strider och liknande skit. Gör spelledaren de sakerna är det ett problem på samma sätt som om någon fuskar i poker.

 

[zo0ok]

Jag tycker inte det för jag har en bra speleldare. Men bra speleldare fuskar inte med tärningar, ändrar stats på monster mitt i strider och liknande skit. Gör spelledaren de sakerna är det ett problem på samma sätt som om någon fuskar i poker.

Kul för dig att du är spelare och har en bra spelledare.

Att vara en bra spelledare handlar om många saker, och det är inte nödändigtvis lätt. Min uppfattning är att spelledare investerar mer tid och pengar än vad spelaren (som ofta mest behöver dyka upp i tid och ha med sig sina papper) gör. Ändå är man inte alls så förberedd som man skulle önska. Ibland klantar man till det som SL - så är det - och det kan vara bättre att göra en cover-up som spelarna inte märker än att det går ut över spelarna. Jag tror det finns en risk att du skrämmer potentiella spelledare med dina kategoriska åsikter och hårda retorik. Det tycker jag är synd. Och jag kan tycka att det är lätt för dig att säga som spelare, att du helt enkelt vill att SL ska vara "bra" (nog för dig).

Om SL fuskar är det INTE samma sak som i poker - för rollspel handlar sällan om att någon förlorar pengar till någon annan.
Det är heller inte samma sak som att fuska i vilket brädspel som helst, eftersom alla inte spelar mot varandra för att vinna i rollspel.
Så det där var inget hederligt argument.

 

[Skarpskytten]

Så det där var inget hederligt argument.

Vad det här kokar ned till för mig är följande: har SL gruppens uttalade mandat att ändra tärningsslag, ändra monstrens HP mitt i striden, etc eller ej? Har hen det, kan det inte vara fusk. Har hen inte det, är det fusk. Och om kampanjen kraschar på grund av det har hen fått vad hen förtjänar. Så, som i de flesta mänskliga sammanhang handlar detta om att kommunicera och att inte utgå från att alla är överens innan man börjar spela.

 

[Zire]

Att vara en bra spelledare handlar om många saker, och det är inte nödändigtvis lätt. Min uppfattning är att spelledare investerar mer tid och pengar än vad spelaren (som ofta mest behöver dyka upp i tid och ha med sig sina papper) gör. Ändå är man inte alls så förberedd som man skulle önska. Ibland klantar man till det som SL - så är det - och det kan vara bättre att göra en cover-up som spelarna inte märker än att det går ut över spelarna.

Så varför ska spelledaren ansvara för vad som händer? Jag (som spelledare) vill inte ha det ansvaret och är därför hellre en opartisk domare än en gud som ansvarar för allt som händer ner till vad tärningsutfallen blir. Och av samma skäl som du anger här ovan: det är inte lätt, det är tidskrävande och man gör misstag.

Om jag börjar uppträda som någon som bestämmer handlingen och ansvarar för tärningsutfallen så börjar det vara tveksamt vad spelarna egentligen ska göra. Ska de bara uppleva min teater? Ska utfallen av deras val vara inlindade i silkespapper så att alla val är rätt? Är jag plötsligt ensam ansvarig för om de tycker spelmötet är roligt eller inte?

Om jag istället bara är uttolkare av spelvärlden och reglerna. Inte någon som bestämmer handlingen så blir min uppgift enklare och risken för misstag mindre. Om jag gör en tråkigt dungeon så är det spelarnas uppgift att lämna den, inte min att hitta på en dålig ursäkt att kasta ut dem eller försöka designa om den on-the-fly. Om jag har en för svår motståndare så är det spelarnas uppgift att testa den och isåfall undvika striden, inte min att rädda dem. Om jag tydligt avstår från ett ansvar så hamnar den på spelarna, på gott och ont (för dem). De får större ansvar för sina framgångar och motgångar. De behöver inte tacka mig för framgångarna, och de behöver inte beskylla mig för motgångarna.

Det här är förmodligen en fråga om smak. Vissa spelledare tycker att det är roligare att ha större inflytande och till exempel kunna styra tärningsutfallen ibland. Men jag skulle rekommendera den som inte har gjort det att testa avsäga sig en del av det traditionella* spelledaransvaret och spela lite mer som opartisk domare för att det kan bli lättare (och roligare?) som spelledare och lite mer "konsekvens ansvarigt" (och roligare?) som spelare.

(* Det var så för mig, har ingen aning om vad som är/var tradition för någon annan.)

 

[luddwig]

...inte utgå från att alla är överens innan man börjar spela

Det här borde vara en självklarhet. Jag tycker dessutom att man ska testa att spela både med och utan "fusk" innan man väljer väg. "Fusket" har ju hängt med länge inom hobbyn samtidigt som skillnaderna i hur spelet känns med och utan "fusk" är större än man kan tro. Själv känner jag då inte alls samma tillfredsställelse om rollfigurerna inte "ärligt" klarat av en utmaning. Jag tycker inte heller att man ska nöja sig med regler eller äventyr som kräver "fusk" för att ge den spelupplevelse man vill ha när det finns hur mycket spelmaterial som helst att välja på.

 

[God45]

Kul för dig att du är spelare och har en bra spelledare.

Att vara en bra spelledare handlar om många saker, och det är inte nödändigtvis lätt. Min uppfattning är att spelledare investerar mer tid och pengar än vad spelaren (som ofta mest behöver dyka upp i tid och ha med sig sina papper) gör. Ändå är man inte alls så förberedd som man skulle önska. Ibland klantar man till det som SL - så är det - och det kan vara bättre att göra en cover-up som spelarna inte märker än att det går ut över spelarna. Jag tror det finns en risk att du skrämmer potentiella spelledare med dina kategoriska åsikter och hårda retorik. Det tycker jag är synd. Och jag kan tycka att det är lätt för dig att säga som spelare, att du helt enkelt vill att SL ska vara "bra" (nog för dig).

Om SL fuskar är det INTE samma sak som i poker - för rollspel handlar sällan om att någon förlorar pengar till någon annan.
Det är heller inte samma sak som att fuska i vilket brädspel som helst, eftersom alla inte spelar mot varandra för att vinna i rollspel.
Så det där var inget hederligt argument.

Jag är spelledare också och har spelledit mycket. Jag ställer inte konstigt hårda krav. Om du fuskar är du en dålig spelledare.

 

[zo0ok]

Jag är spelledare också och har spelledit mycket. Jag ställer inte konstigt hårda krav. Om du fuskar är du en dålig spelledare.

Nu har jag bläddrat igenom några äldre och några nyare böcker.

Jag konstaterar att D&D (Rules Cyclopedia, AD&D 1e, D&D 5e) ger SL ganska stor frihet (ansvar) att tolka tärningsresultat.
Jag konstaterar också att Drakar och Demoner '87 säger att SL inte ska lockas att ändra tärningsslag utan vara "ärlig" och inte "fuska".
Så det finns uppenbarligen olika traditioner här.

Jag tycker inte du har någon som helst anledning att upprepa dina kategoriska uttalanden att "Om du fuskar är du en dålig spelledare".

Jag överväger att prova att slå öppet i min grupp. Jag lyssnar och funderar.