Strid = Rollspel?
Okej, jag menar förstås inte att så fort man väljer strid så övergår rollspelet till att bli figurspel, eller något annat boffigt. Jag menar att själva "striden", inte har särskilt mycket att göra med rollspel. Innan ni klagar, jag använder följande modell:
Vi ponerar att vi spelar med tre rollpersoner (några av mina egna, faktiskt):
Aktrapax -En finurlig lärd man. Han är en arrogant akademiker som aldrig missar ett tillfälle att förolämpa sina medmänniskor.
Tuvindel -Alvprästinna. En rabiat feminist som ändå innerst inne är rätt förtjust i människokarlar. Hon mår faktiskt rätt dåligt.
Vildblomma -Alvflicka. Dotter till en riktig höjdare. Hon är obstinat och ett riktigt problembarn. Hennes far vill inte veta av henne.
Okej, då tänker vi oss en intressant konfliktsituation. Gycklargänget Svarta Kajan gömmer en farlig lönnmördare i sina hemliga lokaler. Äventyrarna har en kontaktperson i föreningen, men hon vet inte var lönnmördaren vistas. Däremot kan hon introducera äventyrarna för en av de styrande i föreningen, och hjälpa till med att ge äventyrarna vettiga identiteter, så att de kan få snoka runt i deras tillhåll på egen hand.
Väljer de att intrigera, spionera och bluffa, då kommer följande att ske:
- Aktrapax kommer omedelbart att stöta sig med några av de ledande harlequinerna. Deras lättsamma sätt kommer gå honom på nerverna, och han kommer få det mycket svårt att motstå att provocera dem med de mest bitska, syrliga sarkasmer. Däremot skulle han finna de unga, lättfotade gycklarflickorna åtråvärda, och försöka imponera på dem med sina akademiska färdigheter. Vilket förstås vore lönlöst.
- Tuvindel skulle ha vantrivts otroligt i gycklarmundering. Hon skulle faktiskt drabbas av otroliga depressioner och må fysiskt illa bland dessa depraverade varelser. Hon skulle ty sig till lönnmördaren när de funnit honom. Kanske till och med bli förälskad direkt.
- Vildblomma skulle trivas som fisken i havet. Hon skulle aldrig vilja lämna gycklarna, utan välja att leva med dem så länge hon bara kunde.
Tja ni fattar- den här lilla situationen kan rollspelas på MILJONER sätt. Leda till interna konflikter, nya konflikter, intriger, problem och relationer. Häftigt, och ganska så spännande, eftersom ingen vet hur det kommer att sluta. Det beror ju helt och hållet på hur vi agerar.
Tja, eller så väljer äventyrarna att slåss.
Då får de välja vilket vapen de skall använda, hur de skall anfalla osv. Någon sa att det här var jättemycket rollspel, för en person kan ju fly som en fegis, medan en annan kan leka rambo.
Wow, vilka valmöjligheter, tanken svindlar, hörni...
Strid är en rätt tafflig konfliktlösning. Det blir liksom bara miniatyrspel av allting, oavsett hur mycket man "agerar" och skriker när man blivit träffad, gör mantelrörelse med imaginära pistoler osv, vilka i stort sett är de möjligheter man har att agera med, i en strid.
En mer sansad konfliktlösning är i mitt tycke mer rollspel. Kommer ni inte med bra argument som motbevisar detta, så håller jag fast vid den tesen. Tärningar är bra ibland, men för guds skull -glöm inte bort att ni kan skrämmas och skapa spänning utan dem!
