Nekromanti Spänning i rollspel

[Zizop]

Re: Wastelands + En fråga

Vad jag däremot aldrig sett i något rollspel hitintills är ett där
man får erfarenhetspoäng när man fummlar. Det gamla ordspråket: "Man lär sig av sina misstag", har jag aldrig setts
praktiseras. Någon som vet om detta finns med i något
rollspel?

Jag tror ju inte att man lär sig något på att fummlar, däremot så borde man lära sig något när man nästan lyckas. Misslyckas man grov så finns det inte en chans i världen att man lär sig något, mer än att inte göra precis så igen (det finns även dem som inte lär sig av sina misstag). Misslyckas man lite, så kanske man inser vilket handgrepp som var det var fel och försöker ändra det till det bättre nästa gång man hamnar i den sitationen. Jag lär ju mig inte något om astrofysik genom att chansa hej vilt och misslyckas stort, däremot kan min chansning ge rätt svar (lyckas när chansen är minimall). Om min chansning har gett mig rätt svar och jag uppfattar det som rätt, så kan jag lära mig något.

 

[Sodivra]

Ja men...

Okej, vi tar det igen:

Det var ju en upplevelse, dom hade ju jättekul, kanske med samma intensitet som en grym handling.
Och jag såg det som vi hade börjat diskutera tärningars användbarhet istället för nödvändighet.

 

[Krille]

Re: Lite mer info

"Innan SL sätter sig ned och knåpar på ett äventyr ber denne
spelarna tillverka sina rollpersoner"

Ungefär som jag, med ett tillägg: jag brukar ge några former av riktlinjer, och jag för en dialog med spelarna under skapandet.

 

[sluper]

Re: Generalisering, kanske?

jo men visst är det så. Självklart. Det här är enbart en fråga om tycke & smak.

Fast hur sant ditt resonemang än är så är det en effektiv diskussionsdödare

 

[Rosen]

Re: Ah, vi är inne i medlingsfasen...

Det jag tycker är konstigt är att tabellsnoffsare hyser sådana aggkänslor mot friformspladdrare, medan vi frifromsgaggare inte vräker ut skitsnack mot tärningshulliganerna.

Tvärtom. Tabellgaggarnas aggkänslor beror just på utbrett och långvarigt snofseri från friformarnas sida. Det som har hänt på senare år är att tärningsfolket har börjat bita tillbaka.

--
Åke

 

[sluper]

Re: min favvodiskussion!

Missförstod oavsiktligt.
Nu är jag med.

Visst har du väl rätt i vad du säger, men min erfarenhet är att det är lättare att leva sig in i sin RP om SL skapar en bra stämning, vilket jag tycker underlättas om man drar ner drastiskt på regelanvändandet

 

[sluper]

Sunda och vettiga strider

Jo jag ville bara flika in en sak här vad gäller strider...

Jag brukar skipp ganska många tärningsslag eftersom det visat sig att det mesta kan SL lösa med sunt förnuft. För att ta ett extremexempel för att få fram min poäng: En RP med procentvärdet 15 i pistol ligger skakandes av skräck bakom en soptunna i en mörk gränd en regnig eller smoggig natt i London och försöker skjuta mot ett slemmigt monster (som han inte kommer att döda ens om han träffade med tio kulor). Sunt förnuft säger att han inte kommer att träffa. SL kan då hellre lägga energi på att beskriva den otäcka situationen än att börja slå i tabeller och rulla de flersidiga bastarderna (som de kallas i Unknowned Armies regelbok). En annan möjlighet är att SL låter RPn träffa. Men i det fallet bara för att ytterligare öka på skräckeffekten då varelsen inte tar någon skada... för att inte tala om när varelsen vänder sig om för att se vad som kittlade den i nacken.

En annan grej jag tänkte på vad gäller skada...
Även här säger det sig självt ganska mycket. Blir en RP träffad i magen så litar jag på att spelaren inser att "Boy am I in trouble now" och spelar döende eller åtminstone sårad. Eftersom RPn knappast vet hur illa skottet tog (bara att det gör ONT) så spelar det ingen större roll exakt hur många KP RPn förlorade.

Mothugg?

 

[Krille]

Re: Att fuska eller inte fuska

"Båda har ju för och nackdelar i sig, men jag kan se en liten
brist i det hela här. Jag är en sådan där person som mer än
gärna låter rollpersoner utvecklas med sina spelare när jag
spelleder och försöker göra det samma när jag själv har på
mig spelarskorna. Det blir stundtals mycket roligare att vara
personligt involverad i sin karaktär - Något som ovanstående
scenario ofta är hinder till."

När det gäller just Cthulhu så är det en del av premissen: rollpersoner går åt! I Cthulhu är character stockpiling rätt vanligt - man har en hög rollpersoner förberedda, med motivation till att äventyra och hela köret. Är man, som jag, påhittig med rollpersoner, så brukar det inte vara några problem.

I övrigt så kan jag faktiskt tänka mig att fuska och rädda livet på rollpersoner, men bara ibland, i synnerhet i mitten av kampanjen och då endast om jag som spelledare målat in mig själv i ett hörn. Normalt behöver jag inte rädda livet på rollpersonerna.

De två nyckelord som jag går efter är balans och eftertanke. En skurk balanseras alltid efter rollpersonernas förmåga, och de har en förmåga att tänka själva. De ger sig inte in i strider utan anledning, liksom. Om spelarna slänger sig in i strid utan att tänka på konsekvenserna så får de stå sitt kast; dito spelledarpersoner.

 

[sluper]

Re: Bara om du debatterar tillbaka!

"Och det är precis så rollspel *ska* vara, spelarna *ska* ha möjlighet att påverka historien själv i samma utsträckning som en riktig levande människa har att påverka skeendena omkring sig."

Vilket du har även i friform. Det enda som skiljer är vad som avgör hur omgivningen reagerar, tärningar eller SL (som faktiskt kan vara både fantasirik och oförutsägbar i sina beslut). Ur min synvinkel kvittar det och ur min RPs synvinkel (den man spelar, du minns?) existerar inte ens frågeställningen.


"Däremot får det adrenalinet att pumpa i blodådrorna när man stirrar på den lilla plastbiten just som den ska falla ur ens hand. "

Ungefär som Yatzy då man har ett slag kvar, fyra tärningar visar alla 5or och man ska kasta den sista... Yatzy är billigare. Det var alltså inte det jag lade ut en massa pengar på ett rollspel för.

"Regelspel passar till flexibla äventyr och kräver att spelledaren är bra på att improvisera, medan friform passar till relativt linjära äventyr"

Det där är i mitt tycke så FEL FEL FEL det kan bli. Men du får nog utreda lite närmare hur du motiverar det uttalandet innan jag kan svara på det... Av vilken anledning har du fått för dig att plotten & SLs strategi i fråga om regelhantering hör ihop ???

 

[sluper]

mycket kort inlägg...

"Problemet är att "agera dumt" oftast innefattar saker som inte har med spelet att göra, inklusive kalla spelledaren för sopprot, tycka att spelledarens flickvän är en riktig puma, glömma bort de för femtielva böckerna som man skulle lämna tillbaka eller vara för upptagen för att köra spelledaren någonstans"

Men snälla nå'n... det där har iof aldrig hänt mig, men det kan precis lika gärna hända om man är tärningshivare, SL kan ju lika gärna som en friformare säger "Du agerade dumt" säga "Det kommer 350 orcher och attackerar er" eftersom han vet att ingen spelgrupp överlever detta. I båda fallen har vi att göra med DÅLIGA spelledare och mot sådana finns ingen bot.

 

[Rising]

Re: Bara om du debatterar tillbaka!

Att skilja på spänning och skräck ter sig ganska meningslöst faktiskt. Om det är skräck när man slåss mot varulvar, medans det blir spänning när motståndaren är en maffiamedlem, då tycker jag att du blandar ihop genre med berättarteknik.

Jag håller med dig om att tärningar kan vara läbbiga. Jag nämner tydligen inte den där förbaskade "killen blir jagad av blodhundar"-prylen tillräckligt ofta. Visst. Ibland är tärningar superspännande. Men när ni skriver med eldbokstäver "Spänning BEHÖVER tärningar", då protesterar jag. För det kan bli spännande ändå.

Spelarna är nioåriga barn, som har huset för dem själva. De vaknar mitt i natten av att något låter i buskarna, ute i trädgården. Kort därefter hörs en hög krasch när ett fönster slås in. Någon gör inbrott i huset! NU är det spännande, för spelarna befinner sig i en farosituation där det INTE är klart för dem vilka konflikter som kan uppstå, och hur de skall lösa dem. De vet inte ens vad som har tagit sig in i huset!

En sådan här situation kan liras med tärningar. Men den kan spelas utan precis lika mycket. Och då bättre, i mina ögon, eftersom spelarna inte kan gömma sig bakom sina superbra siffror på Smyga, Lyssna och Gömma sig, (om de har sådana) utan att det BARA är en fråga om att fatta smarta beslut. I realtid. Läbbigt.

/Rising

 

[Nightowl]

Re: Ah, vi är inne i medlingsfasen...

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr><p>Tabellgaggarnas aggkänslor beror just på utbrett och långvarigt snofseri från friformarnas sida. <p><hr></blockquote><p>

Ett typexempel är Risings första inlägg, där han i sina exempel konsekvent utgår från att alla friformare är kreativa genier (vad FAEN är det som säger att ett av spelledaren planerat och helt styrt slut automatiskt är kul? jo, att spelledaren är jävligt duktig) medan alla tärningsspelare är kompletta idioter (vem FAEN säger att det automatiskt blir trist för att ett skott dödar hajen? det beror på tolkningen av tärningsslaget - vilket en inte helt oskicklig spelledare klarar).

Sådana uttalanden - liksom snacket om att regelspel=hacknslash - får man stup i kvarten höra från friformare, och har fått höra ett bra tag nu. Till slut säger man ifrån. Punkt.

Nightowl

 

[Nightowl]

Re: Blää! Finna dolda ting - inte dolt slag!?

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr><p>Vad trodde du? Att vi behöver en spelledare för att lura oss? Nähädu, vi kan lura oss själva alldeles ypperligt!<p><hr></blockquote><p>

Amen! Varför måste SL "lura" spelarna hela tiden, enligt normal dogmatisk rollspelsteori (inte bara friformare, för övrigt - regelfolk envisas med det här också)? Därför att han "vet vad som är bäst för han vet ju vad äventyret handlar om". Snack! Varför kan inte spelarna ta del i det också om de vill?

Detta gäller även lurendrejeri på ett högre plan. Jag har lurkat i tusentals rollspelsdiskussioner och deltagit och hundratals, och en övervägande åsikt är att SL skall "lura" spelarna, att de bara skall "tro" att de har ett val. I själva verket är utgången given, för SL har bestämt det redan. Han vet vad som är roligast, sirddu.

Nej, man behöver inte regler för att få ökat spelarinflytande (eller snarare, inte regler i betydelsen formler, mer regler i form av logiska satser), men mer SL-inflytande leder definitivt till mindre spelarinflytande. Och den vanliga metoden för friform jag hela tiden ses förespråkas bygger på att "SL vet bäst, allt som inskränker SLs beslutsmöjligheter är dåligt". Jag vet att det finns metoder som minskar regelspelande SLs inflytande (t.ex. att lämna över tolkning av resultat till spelarna i största möjliga mån), och om det finns metoder som gör samma för friformare vill jag hemskt gärna höra dem (en del av metoderna är givetvis identiska och passar alla oavsett spelstil - ännu bättre!).

Nightowl

 

[Rising]

Re: Blää! Finna dolda ting - inte dolt slag!?

"Äventyret är väl i högsta grad spelledarens fel?"

Eh, nej, ibland kan SL ha skrivit äventyret, ibland är det någon annan. Men det spelar egentligen ingen roll. Har du aldrig spelat ett svårt äventyr med en snäll spelledare? Det går utmärkt för en elak spelledare, utan att fuska, att ta kål på sina spelare precis lika mycket som det går för en friformare. Enklare, till och med. Bara att lägga till ett par vakter här och där, vara strängare när någon använder "bluffa" (om man inte slår tärning för det också = blä) osv.

Sedan måste vi nog skilja på Finna Dolda Ting och att fullständigt finkama en brottsplats. Att leta på det sättet gör ju många spelare, förresten. De säger inte "jag undersöker golvet" utan de bryter upp några plankor och kollar. Är det inget där, tja, då vet de ju att det inte ligger något därunnder. Men att använda FDT är att bara göra en rätt hastig undersökning. Efter en sådan kan man inte veta hur bra ens sökning har varit.

Att slå på forskningsresultat är så korkat att jag blir alldeles matt. Det märks ju också på dina argument att du börjar linda in dig:

"ibland kommer spelarna på fumlet själva och spelar efter det, och vi andra spelar med"

Det här är samma argument som friformare kan ha när det gäller strid! Vi kan skada oss själva, vi behöver inga tärningar! Well, jag tror dig när du säger att det funkar i ditt spelgäng. Men om du går ut som konventsspalledare och ber folk att lura sig själva, kommer du få mycket konfunderade spelare. Vi pratar ju om rollspel generellt, här.

Till slut om vilka som är bra rollspelare eller inte:

Det finns många som har skitkul på andras bekostnad. Andra spelare, eller spelledaren. De är ju inte bra rollspelare. I skräckrollspel satsar jag sällan på att mina spelare ska få ha det roligt, heller. Så även om min defenition är korkad i många avseenden, tycker jag att den är bättre än någon annan. Visionen är målet, liksom. Lev illusionen!

/Rising

 

[Krille]

Re: Bara om du debatterar tillbaka!

"Det där är i mitt tycke så FEL FEL FEL det kan bli. Men du får nog utreda lite närmare hur du motiverar det uttalandet innan jag kan svara på det... Av vilken anledning har du fått för dig att plotten & SLs strategi i fråga om regelhantering hör ihop ???"

Mycket enkelt: spelledaren har mycket svårare att köra över en tärning än en spelare, speciellt öppna tärningar.

Ta Risings exempel: spelarna smyger fram i terrängen i syfte att avliva en skurk längre fram.

Friformaren beskriver inlevelsefullt hur rollpersonen smyger fram i terrängen och precis innan rollpersonen hoppar på skurken (dvs då spelaren drar efter andan för att säga hur han dödar skurken) så ser han hur skurken samtalar med uppdragsgivaren. Spelaren fick ingen chans att reagera.

Regelspelaren beskriver inlevelsefullt hur rollpersonen smyger fram i terrängen och rullar tärningar för att se hur bra skurken hör. Spelaren rullar sina tärningar för att smyga, och... BOTCH! Med ett ljudligt "knak" trampar rollpersonen på en kvist. Eh, jahapp, vad gör vi nu?

Det är här den flexible spelledaren improviserar: skurken vänder sig om, ser rollpersonen och drar sin pistol. Skurkens kompanjon hoppar upp på en speederbike för att dra därifrån och varna basen. Rollpersonens två kompisar rusar fram och hoppar upp på skurkens speederbike, och vips har vi en snabb jakt genom Endors skogar, samtidigt som Han Solo får öva judo med en kejserlig spansoldat.

Och eftersom tärningsspel tvingar spelledaren att improvisera så leder det oftare till en flexibel spelledare.

 

[Man Mountainman]

Re: Bara om du debatterar tillbaka!

Att skilja på spänning och skräck ter sig ganska meningslöst faktiskt. Om det är skräck när man slåss mot varulvar, medans det blir spänning när motståndaren är en maffiamedlem, då tycker jag att du blandar ihop genre med berättarteknik.

Ja men ser du, det gör jag inte. Både gangsterhistorier och varulvshistorier kan vara både spännande och läskiga, i samma historia. När spelarna smyger omkring i skogen tillsammans med mystiska väsen som försvinner spårlöst då och då, och biland ghör någon kvist som knäcks alldeles bakom dem eller så, då är det skräck. Då vet man inte *var* faran finns, man är bara medveten om *att* den kan finnas. När asedan varulven kommer ut ur buskarna och börjar jaga rollpersonerna, och deras enda räddning är att klättra uipp i trädet, under förutsättning att de klarar sitt klättra-slag, såklart, då blir det SPÄNNING. De är fullt medvetna om faran, men huruvida de ska kunna undkomma den hänger mer eller mindre på slumpen.

En sådan här situation kan liras med tärningar. Men den kan spelas utan precis lika mycket. Och då bättre, i mina ögon, eftersom spelarna inte kan gömma sig bakom sina superbra siffror på Smyga, Lyssna och Gömma sig, (om de har sådana) utan att det BARA är en fråga om att fatta smarta beslut. I realtid. Läbbigt.

Reglerna ska naturligtvis inte användas som ett *substitut* för rollspelandet. Om det finns en möjlighet för rollpersonerna att i det ovan nämnda exempelt klara sig utan användandet av några tärningar, så ska de naturligtvis ha möjlighet att ta den utvägen. Samtidigt bör inte SL stänga alla andra möjligheter, inte ens möjligheten att bli *upptäckt* av skurkarna, för det är när spelarna märker att de aldrig kan påverka handlingen och aldrig råkar illa ut (och aldrig heller har möjlighet lösa problemen på ett sätt som SL inte hade tänkt sig), som de börjar gäspa. Och tärningarna kan fortfarande kombuineras med det övriga historieberättandet för att göra det hela *ännu mer* spännande. Det är ingen antingen eller-situation.

Fast det kanske var det du sa?

 

[Man Mountainman]

Re: min favvodiskussion!

Visst har du väl rätt i vad du säger, men min erfarenhet är att det är lättare att leva sig in i sin RP om SL skapar en bra
stämning,

Det kan jag inte förneka.

vilket jag tycker underlättas om man drar ner drastiskt på regelanvändandet

Problemet är kanske att de rollspelare som föredrar historia framför action tenderar att dras mot regellöst rollspel. Därför finns flertalet
av de stämningsskapande spelledarna i friformslägret, vilket naturligtvis inte innebär att en regelanvändande spelledare kan skapa en
minst lika stämningsfull grund för sitt rollspelande som en stårytäller

 

[Man Mountainman]

Re: Bara om du debatterar tillbaka!

(som faktiskt kan vara både fantasirik och oförutsägbar i sina beslut).

Kanske lite, men aldrig så förutsägbar som en tärning.

Ungefär som Yatzy då man har ett slag kvar, fyra tärningar visar alla 5or och man ska kasta den sista... Yatzy är billigare. Det var alltså inte det jag lade ut en massa pengar på ett rollspel för.

Öh, ja. Men rollspel rymmer väl mer än bara spänning?

Det där är i mitt tycke så FEL FEL FEL det kan bli. Men du får nog utreda lite närmare hur du motiverar det uttalandet innan jag kan svara på det... Av vilken anledning har du fått för dig att plotten & SLs strategi i fråga om regelhantering hör ihop ???

Tja, vad ska man säga? Jag hänvisar till Krilles svar.

 

[Rising]

Hey, Processen-varning!

Nja, ta det lugnt nu. Jag anar en konspiration här...

Det absolut första inlägget här slog ju faktiskt an att -Spänning behöver tärningar- vilket jag vänligt men bestämt hävdade var "lax i braxen" (nytt uttryck, betyder skitsnack)

Sedan tog jag och räknade upp ett antal exempel där regler inte ALLS behövdes för att det skulle bli spännande. Tydligen var det mycket provocerande.

Jag menar att snygg och återhållssam konfliktlösning är "mer" rollspel än tabellgalna strider. Inte "bättre" eller "riktigare" utan "mer rollspel".

Helt enkelt för att du får mer uttrymme att agera med din roll, på det viset. Det är ganska odiskutabel fakta.

Regler är bra, ibland. Medhålles. Men när ni undanröjer ALL verbal konfliktlösning, då har ni missat något bra och värdefullt. "Förföra" och "bluff" är bra exempel. Det är mer spännande att bluffa på riktigt, än att helt och hållet bara slå några tärningar. Och en del här verkar ju inte vilja ha med SL alls, så jag antar att det är eran ljuva rollspelsdröm?

/Rising

 

[Man Mountainman]

Regelsystem [OT]

Regelsystem ska i min mening avar

* Simulatoriska (efterlikna verkligheten)
* inte överdrivet komplicerade (alternativt, innehålla möjligheten att bygga på en enkel bas med många komplicerade regler)

Av detta kan man direkt sluta sig till att jag gillar de regellösningar som NeoGames skapat.

Vad gäller rollpersonsskapandet, så anser jag att det ska vara:

* snabbt och enkelt
* innehålla möjligheten att välja mellan slumpframtagning och riktad framtagning av rollpersonen.
* Ha karaktärsutveckling inbyggt (d.v.s., man bygger upp rollpersonens karaktär, bakgrund, tillvaro o.s.v. samtidigt som man bestämmer det regelmössiga).

Här har jag faktiskt haft svårigheter med att hitta ett system som passar mina ideal.