Re: Jaha.
Åh typiskt, när jag tror att jag är som mest tydlig, replikerar du med ett enda stort "?"
Suck.. Ja ja, jag provar igen. Har du läst alla trådar i den här diskussionen? Well, om du gör det ser du att oviljan mot spelledarens kontroll är MASSIV på sina håll. Folk gillar inte att SL ska få bestämma utgången efter eget huvud, vilket JAG tycker är ganska okej, det är ju ändå hans naturlagar vi lirar efter. Men okej, vad jag har förstått av diskussionen, så har friformshatarna fått ganska dumma äventyr att spela i.
Ett exempel: En fiendesoldat kastar en handgranat ner i din skyttegrav. Du provar att spela allan, slänger dig mot den och försöker kasta upp den, tillbaka mot fienden. (Vi bortser från hur idiotiskt det här exemplet är, ur verklighetssynpunkt) Med ett regelverk blir det förstås jättespännande. Jag har varit med om tillfällen då tärningen snurrar, snurrar omkring och folk skriker "nej, det är nitton överst!" innan den faller på något bra, typ "2" och alla brister ut i en jättelättnadens suck som får spelbordet att skaka av resonans. I friform fungerar det inte alls. Att SL säger "jäpp, du kastar iväg den" eller "nix pix, du dör" är precis lika illa. Tydligen är det sådana hemska situationer folk här har varit med om.
Hoppas att du förstår hatet mot spelledarens kontroll nu.
"Ah, provocerande eftersom du antog, eller verkade anta, att vi inte har gått förbi stadiet där man bara vill slåss"
Nja, inte nödvändigtvis slåss, men det verkar som om alla tolkar "spänning" som att man antingen lyckas eller misslyckas med en prestation. Strider är förstås den situationen där prestationerna avlöser varandra som mest frekvent, men jag menar även situationer som "Taket rasar! kommer jag hinna ta betäckning?", "Viviann ligger fastklämd under bilen! Kommer jag orka lyfta på den, så hon kan krypa undan?" eller "Vakterna kommer när som helst! Kommer jag lyckas dyrka upp låset?" osv.
Visst, i strikt friform fungerar det där inte så bra, men jag menar ju att man ska bygga upp spänningen på andra sätt i friformsäventyr. Och tja, jag tycker att det är "mer" rollspel, än att bara spela ut en serie av olika "regelhinder". Hoppa över stupet, gå balansgång över stocken och dyrka upp skattkistan är ju bara brädspel! När situationer uppstår som behöver en slumpfaktor är tärningar ypperliga verktyg, men att från grunden BYGGA ÄVENTYRET på en serie brädspelshinder, det tycker jag är dumt. Det är bättre att låta äventyret i första hand gå att "lösa" på teaterväg, och använda prestationshinder som en sorts bestraffning om man agerar dumt. Och med sådana exempel framstår inte skillnaderna i SL's makt särskilt stora, mellan de båda spelsätten, titta själv:
Ett klassiskt spelexempel är "bluffa vakterna". RP'na har falska identiteter som är halvbra, nu skall de lura sig in i staden. Om de inte lyckas blir det strid.
Det är ett okej exempel, för det förutsätter inte någon enkel lösning. Spelarna kan lita på sina identiter och sin bluffkonst för att undanröja alla tvivel i utfrågning av vakterna, de kan försöka övertala någon bonde att smuggla dem in med en vagn eller kärra, de kan försöka muta någon att hjälpa dem in, gå i god för dem eller liknande. Vad de än väljer, så resulterar det förmodligen med strid mot vakterna om de misslyckas.
Ingen påstår väl att SL har för mycket makt i det här exemplet? Ändå har han precis lika mycket makt som en friforms-SL, oavsett hur detaljerade reglerna är. Om spelarna misslyckas, så är det ju han som bestämmer hur många vakter spelarna skall behöva slåss emot, och hur länge. Att gå från det här exemplet och istället tänka "ren friform" är inte svårt.
Det är samma rollspelshinder (olika sätt att ta sig in i staden) men här är det så att SL de facto bestämmer hur stor bestraffning spelarna får om de inte motsvarar hans förväntningar på rollspelande. (Jo, det är ju ändå så att SL verkligen faktiskt bestämmer hur väl de kommer undan, i det här fallet) Men det är ingen stor skillnad. Om alla rollspelar väl så slås inga tärningar i något fall, varken i regelvarianten eller friformsditon. MEN, skillnaden är att om spelarna tabbar sig i friformsvarianten, får de ett straff som passar äventyret, och som fungerar bra i handlingen, medans ett "regelstraff" kan sluta hur som helst! Vakterna kan döda rollpersonerna, trots att man bara spelat i tio minuter, eller så kan vakterna falla som käglor, (vilket inte heller är bra, då tänker ju spelarna "åh, vi skulle inte ha gjort oss det där besväret med att gömma oss i bondens äppelkorgar, vi skulle bara slashat oss förbi vakterna på direkten!")
Spelar man bara vettiga äventyr, så fungerar det bra i både regelfanatiska system som i friformsvarianter. Det var väl den här sortens elitism som retade många.
/Rising
Det här inlägget är jätterörigt, för jag visste inte vad min slutpoäng skulle bli innan jag började knacka på tangentbordet. Jag gick igenom det en gång och reviderade, men det gjorde bara meningarna jättemycket längre och kanske på vissa håll obegripliga. Råder det fortfarande missförstånd, tror jag att jag kan utveckla det tydligare.
