Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Cissi]

Lunde

Efter att tankarna på Sigurd föll över oss sitter jag bara tyst. Jag lyssnar på Jesper, efter minsta tecken på gråt, jag vet att jag kommer börja gråta om han börjar snyfta men jag kan inte låta bli att lyssna efter ljudet som skulle betyda att inte bara jag är berörd av det som händer. Vi kommer allt närmare sjukhuset. Passerar en kyrka, det ser ut som en slaktplats på kyrkbacken. Inte ens Guds hus får vara ifred i detta helvete som har kommit över oss. Jag tror inte på Gud, men just nu hade jag hoppats att jag hade haft något att tro på, något att hämta tröst hos.

Vi kommer över ett krön och jag ser, långt bort, sjukhusets nära tjugo våningar sträcka sig mot den rodnande septemberhimlen. Vad kommer möta oss där? Och vart ska vi?
"Ehm... Är det någon som vet vart i sjukhuset vi ska?" Säger jag högt och rycker nästan till när min röst bryter tystnaden.

 

[Laowai]

Lunde

Efter att tankarna på Sigurd föll över oss sitter jag bara tyst. Jag lyssnar på Jesper, efter minsta tecken på gråt, jag vet att jag kommer börja gråta om han börjar snyfta men jag kan inte låta bli att lyssna efter ljudet som skulle betyda att inte bara jag är berörd av det som händer. Vi kommer allt närmare sjukhuset. Passerar en kyrka, det ser ut som en slaktplats på kyrkbacken. Inte ens Guds hus får vara ifred i detta helvete som har kommit över oss. Jag tror inte på Gud, men just nu hade jag hoppats att jag hade haft något att tro på, något att hämta tröst hos.

Vi kommer över ett krön och jag ser, långt bort, sjukhusets nära tjugo våningar sträcka sig mot den rodnande septemberhimlen. Vad kommer möta oss där? Och vart ska vi?
"Ehm... Är det någon som vet vart i sjukhuset vi ska?" Säger jag högt och rycker nästan till när min röst bryter tystnaden.

Jesper sitter tyst ett tag, med såret i pannan tryckt mot det svala glaset.

"Jag har inte särskilt många vänner. Jag har liksom inte tid för det."

Jesper trycker såret hårt mot glaset för att han inte ska börja gråta igen.

"Vi var rätt lika han och jag. Vi hade samma syn på hur saker skulle göras. Skrattade åt samma saker. Vi drack liksom vårt kaffe på samma sätt."

Han vänder sig mot Lunde. Hans ögon är rödsprängda, och såret i pannan blöder igen.

"Jag visste inte att jag älskade gubbjäveln så mycket."

Han snyftar till, men kväver den snabbt.

"Förlåt, jag ska inte sabba ditt humör också."

Han vänder sig tillbaka mot glaset.

 

[Feuflux]

Bengt

"Yippie...Yippie kayey m motherf fucker" säger Lollo varefter han faller medvetslös till golvet.
- Die hard, kommenterar Lars.
- Vafan säger du? svarar Bengt, vill du att han ska dö?
- Nej det är en film... säger Lars trött, men då har Bengt slutat lyssna och springer fram till Lollo för att kolla hur läget är med honom. Dock inte förrens han har plockat på sig läkarens passerkort!

Lars i sin tur går fram till Rutger som håller fast sin zombie med en madrass och försöker få medvetslös. Eftersom zombien rör på sig fortfarande så smäller Lars till den i huvudet med pistolkolven [visst fick Lars en av pistolerna?].
- Visst dör man inte av det där? säger Lars frågande rakt ut i luften.
- Det beror på hur mycket inre blödningar du orsakade, svarar Bengt syrligt medan han försöker skaka liv i Lollo. Andningen är det inget fel på tack och lov.

 

[Anchorman]

Nicola

Nej, du får nog fixa ett eget vapen.
Lina har lindat färdigt sin arm och plockar upp katanan och rör sig mot dörren där Nicola står.
Dem är på våning 17, jag ska döda dem alla med eller utan din hjälp. Jag har ingen tid att stå här och dra hela historian för dig.
Lina trycker sig förbi Nicola och fortsätter ut ur dörren.

Bilen

Craftern kommer äntligen fram till sjukhuset. Huvudentrén är full med zombies många står utanför men också många innanför dörrarna.
Garaget är blockerad av en ambulans med krossad framruta, även ett par zombies står här en i ambulanskläder.
Vid helikoptern står ytterligare ett par, den ena verkar ha varit helikopterföraren.
Akutentrén är även den ganska ordentligt full med zombies.
Fan trodde vi kunde ta förlossningsintaget. säger Axel genom hålet fram till förarsätet.
Förlossningsintaget är en mindre stäng dörr, utanför står det ett halvt dussin zombies.

Bland alla zombies verkar det finnas läkare, sjuksystrar, patienter och annat folk.

Bengt, Lollo och Rutger

Zombien fortsätter att sprattla fastän han har två personer över sig. Slaget ifrån pistolen får zombien att sluta röra på sig. Dock verkar det även som den slutade andas, slaget gjorde nog mer än att knocka zombien.
Lars skriker ut en svordom och slår pistolen i väggen.
Lollo ligger kvar avsvimmad. Men med lite hjälp ifrån Bengt verkar han vakna till liv.

 

[Recca]

Nicola

Nej, du får nog fixa ett eget vapen.
Lina har lindat färdigt sin arm och plockar upp katanan och rör sig mot dörren där Nicola står.
Dem är på våning 17, jag ska döda dem alla med eller utan din hjälp. Jag har ingen tid att stå här och dra hela historian för dig.
Lina trycker sig förbi Nicola och fortsätter ut ur dörren.

Nicola:

"Jag har följt dig genom hela stan, utan att veta vad som hänt. Jag litade på ditt ord. Och nu är det tio våningar kvar. Berätta." Jag går sida vid sida med henne.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo
[Tack Feu för Die Hard!]

*vaknar till medvetande*. Det första jag gör när jag inser att jag tuppat av är att känna på mitt skrev. Det är torrt. Skönt det i alla fall. Det skulle vara otroligt förödmjukande om jag hade kissat ner mig. Som Kattis gjorde mot slutet den gången. Och det var inte alla som kallade henne kåta Kattis heller...

Stackars Kattis. Hon förtjänade inte det hon fick. Jag var hennes vän och jag stod upp för henne, till en början. Sedan blev det för svårt och hon kom på mig mitt i en bejublad imitation. Det hugger till i magen. Jag hade tydligen lyckats förtränga den biten. Nu minns jag hur jag försökte göra bot för sveket mot min vän.

Jag önskade att jag levde på den tiden man kunde ta korset och resa till det heliga landet för att befria Jerusalem och dö i strid mot Saracenerna. I brist på det beslöt jag mig för att bli präst. Nu minns jag. Det var därför och den vägen vandrade jag tills jag mötte en sällsynt illasinnad fisk och nästan dog i sviterna av en elakartade infektion i min penis. Och mina föräldrar reste inte ens hem från Afrika. I tre veckor grät jag när jag kissade och sedan fick det f-n vara nog.

Jag bytte psalmboken mot ett gymkort och kyrkan mot solariet. Hårt brändes Mikael på Desert Sun solarium på Kungsgatan och ur askan reste sig en ny man; faster, stronger, better och på jakt efter allt Mikael hade förnekat sig i så många år, med ett ord; Lollo! Jag kan se det nu. Självbedrägeriet. Ingenting kunde göra minsta spricka i fasaden, inte förrän idag och i sprickan ser jag den gamle Mikael, mitt sanna jag. Jag har i denna stund ett val, ett självklart val. Det var Mikael som föll i marken, men det är Lollo som reser sig upp. "Sorry grabbar. Lågt blodsocker, men hey, vad har vi här?" Jag tar upp en stol, krossar glaset på en vending machine och dricker djupt ur en cocacolaburk. *flinar belåtet*

 

[Cissi]

Spoiler

Lunde

Efter att tankarna på Sigurd föll över oss sitter jag bara tyst. Jag lyssnar på Jesper, efter minsta tecken på gråt, jag vet att jag kommer börja gråta om han börjar snyfta men jag kan inte låta bli att lyssna efter ljudet som skulle betyda att inte bara jag är berörd av det som händer. Vi kommer allt närmare sjukhuset. Passerar en kyrka, det ser ut som en slaktplats på kyrkbacken. Inte ens Guds hus får vara ifred i detta helvete som har kommit över oss. Jag tror inte på Gud, men just nu hade jag hoppats att jag hade haft något att tro på, något att hämta tröst hos.

Vi kommer över ett krön och jag ser, långt bort, sjukhusets nära tjugo våningar sträcka sig mot den rodnande septemberhimlen. Vad kommer möta oss där? Och vart ska vi?
"Ehm... Är det någon som vet vart i sjukhuset vi ska?" Säger jag högt och rycker nästan till när min röst bryter tystnaden.

Jesper sitter tyst ett tag, med såret i pannan tryckt mot det svala glaset.

"Jag har inte särskilt många vänner. Jag har liksom inte tid för det."

Jesper trycker såret hårt mot glaset för att han inte ska börja gråta igen.

"Vi var rätt lika han och jag. Vi hade samma syn på hur saker skulle göras. Skrattade åt samma saker. Vi drack liksom vårt kaffe på samma sätt."

Han vänder sig mot Lunde. Hans ögon är rödsprängda, och såret i pannan blöder igen.

"Jag visste inte att jag älskade gubbjäveln så mycket."

Han snyftar till, men kväver den snabbt.

"Förlåt, jag ska inte sabba ditt humör också."

Han vänder sig tillbaka mot glaset.

Lunde

Jag ler lite uppmuntrande mot Jesper och stryker honom lätt över armen.
"Som sagt, det är inte över än."

Jag har en klump i halsen men det kommer inga tårar längre. Jag har hittat kamplusten i mig och nu måste jag hålla ihop det här, om så inte för min egen skull så för mina nya vänner.

Jag förstår Jesper bättre än han tror. Att finna faderlig kärlek hos någon annan än sin pappa är inte främmande för mig. Mina föräldrar har alltid älskat mig, men på sitt eget sätt. Det förekom inga kramar eller känsloyttringar i min familj. Den kärleken sökte jag, och fann, hos Morgan istället. Hela min barndom och stora delar av min ungdomstid har jag tillbringat i Morgans gula villa men framförallt i hans garage.
Min mamma och pappa stöttade aldrig det här. De var hela tiden inställda på att jag, liksom dom, skulle in i ekorrhjulet och snurra. Kanske som sjuksköterska, eller på industrin. Att jag blev lastbilschaufför och sedan började köra buss utomlands har de aldrig förlikat sig med. Min mamma frågar aldrig om mina resor och pappa bara ytterst ytligt. Jag bor hos Morgan när jag är här och hälsar på. Han har alltid brytt sig. Familjen är bara till liten del blod, till större delen val. Att Jesper refererar till Sigurd som en fadersgestalt... det är så människan är funtad. Man söker tillhörighet. Alla gör det. Ja, utom jag då.
Jag har Morgan, mina bilar och hemma har jag en katt. Det räcker. Man kan tro att jag har en massa erfarenhet av män eftersom jag är aktiv i männens värld. Men det har jag inte. Jag har haft typ två killar, och jag låg bara med en av dem och det var några år sen nu. Jag sneglar på Jesper och blir alldeles röd i ansiktet. Jag sitter väl inte och fantiserar om Jesper i den situationen vi befinner oss i nu!?

Axel räddar mig.

"...förlossningsintaget." Hör jag honom säga. Jag blir igen medveten om min omgivning och ser mig omkring. Okej få se. Zombies är också människor, eller hur? Så, vart ska vi ta vägen och skada så få som möjligt?
Förlossningsintaget är stängt. Men alla vet väl att såna dörrar går både utåt och inåt och inte är speciellt armerade. Och vi har en pansarbil! Jag ler och vänder fronten på Craftern mot förlossningsintaget.
"Okej grabbar! Håll i er för allt ni är värda! Så här gör man entré."

Jag trycker gasen i botten så att däcken tjuter och kör, utan minsta tvekan, upp mot förlossningsintagets stängda dörrar.

"Håll i er!"

 

[Anchorman]

Nicola

Lina stannar upp en stund och kollar på Lina irriterad men mjuknar snabbt.
Ok, du kom ju faktiskt hit, det är väl inte mer än rätt.
Lina lutar sig mot en vagn fylld med mat.
Jag antar att du vet om triangelmorden? Jag utförde två av dem.
Lina pausar en stund och rättar till tofsen vid bakhuvudet. Hon är strikt klädd, en vit blus upptill, eller den var nog i alla fall vit innan den täcktes med zombieblod.
Nertill har hon svarta byxor och på fötterna ett par svarta sneakers.
Forskarna däruppe är med oss, triangelsekten som vi kallas. Dem hittade något för några veckor sen...
Lina vill fortsätta men blir avbruten av en smäll som kommer nerifrån.
Va fan var det?

Craftern

Axel får ett skrämt uttryck i ansiktet och han börja skrika innan han desperat rycker tag i stången mot väggen.
Zombierna framför förlossningsintaget verkar inte förstå att man ska flytta på sig när en stor skåpbil kommer i hög fart utan springer i full fart mot bilen.
Ett par av dem studsar av fronten åt olika håll resten av dem hamnar under bilen.

VI SKULLE HAFT SÄKERHETSBÄLTEEEEEEEEEEN!
Hörs ifrån skåpet samtidigt som Lunde dundrar på med all fart genom dörren.

Craftern krossar dörren och studsar upp mot skåpet som stod vid dörren för att blockera den, dörren är aningens låg, det var nog aldrig tänkt att man skulle köra in här med mer än möjligtvis en bår.
Taket drar i dörrfodret och drar med sig en stor bit av väggen med sig när Craftern fortsätter.
Craftern fortsätter sen ytterligare fyra fem meter innan den stannar.
Skåpet som stod framför dörren har nu hamnat under vänster bakdäck och hela bilen lutar mot ena väggen inne i korridoren.
Inga zombies är direkt efter men ett par av de överkörda reser sig sakta men med kraftigt förvridna kroppar.

Bengt, Lollo och Rutger

En stor smäll nerifrån hörs följt av efterföljande väsen och smällar.
Om de inte visste bättre så låter det som om någon precis körde in i förlossningsintaget.

 

[Cissi]

[Ja, nån måste ju stå för lite action! ]

Lunde

En glasskärva har flugit loss och skurit upp ett jack i mitt ögonbryn. Men jag märker det knappt. Adrenalinet är tillbaka med fullt tryck. Jag hoppar ur bilen och rusar runt, slår upp dörrarna bak och rycker åt mig den största av motosågarna som är kvar. Jesper har ett gevär, Jimmy har ett gevär, Axel har svärd, jag har en såg.
Jag drar igång motorsågen och håller den framför mig.
"Rappa på nu! Kom! Kom! Kom!"

 

[Recca]

[Jag tycker det är lite roligt att folk kraschar in en skåpbil just i förlossningsintaget. ]

Nicola:

Jag kommer att tänka på de där mystiska morden, varför i helvete snackar hon så lugnt om dem!?

Smällen gör att jag blir varse omgivningen med alla sinnen. Jag står och lyssnar en stund för att se om något mer hörs och jag och Lina möter varandras blickar i den spända tystnad som uppstått.

"Lät som det kom från bottenvåningen..." Det hugger till lite i mig när jag tänker på de andra där nere. Om de orsakade den smällen är de säkert döda nu. Jag skakar av mig oroskänslorna; om de är döda spelar det ändå ingen roll. Jag måste få reda på mer så jag vänder mig till Lina, plötsligt påmind om något jag hörde tidigare vid hissarna. "Jag pratade med de på forskningsavdelningen, de stoppade hissarna för oss. Sen hörde jag något gå sönder. Det lät som att nåt hände där uppe."

När hon vänder sig för att skynda vidare så agerar jag väldigt snabbt och griper tag om hjaltet på katanan där det hänger på hennes rygg. Jag drar ut vapnet och tar ett steg bakåt med svärdsbladet mellan oss. "Berätta varför!" Jag hötter med svärdet mot henne. "Berätta fan allt!" Jag släpper henne inte med blicken, jag är så jävla arg just nu, tankarna rusar. Det är ju dom som gjort allt det här!

[Hoppas det är okay att jag avväpnar henne sådär. Jag föreställer mig att hon måste ha vapnet i slidan eller vad det heter. Hon har ju en sån eftersom hon klättrat upp i hisschaktet men om det är så att hon bär det i handen just nu för att hon inte litar på Nicky så är det fine, då kan vi spola tillbaks lite.]

 

[mårten1]

Rutger

Efter att Lars slagit zombin, "Aja, vi försökte i alla fall."
Rutger rör sig mot hissarna och hittar personalhissen, helt riktigt, behöver passerkort för att kalla på den. Han vänder sig om mot de andra som har kortet och råkar titta ut genom fönstret som vätter mot vägen utanför, allt som hörs är "Är de helt galna eller!" Sedan hörs smällen.

Rutger tittar snabbt mot de andra
"Några galningar körde just in med en crafter i förlossningshallen. Fixa hit hissen så fort ni kan så försöker jag få med dem upp hit, de kommer ju locka till sig alla från huvudentren så håll gärna dörren öppen för oss." Rutger springer samtidigt som han säger det där, står något i vägen så hoppar han över det som han är van vid med sin le'parkour. Väl ute i trapphuset genar han så mycket han kan för att komma ner till dörren. Han har hammaren med sig och tittar ut genom dörren som de tog upp i trapphuset, försiktigt för att se om han kan få med sig dem upp.

 

[Cassius]

[Ja, nån måste ju stå för lite action! ]

Lunde

En glasskärva har flugit loss och skurit upp ett jack i mitt ögonbryn. Men jag märker det knappt. Adrenalinet är tillbaka med fullt tryck. Jag hoppar ur bilen och rusar runt, slår upp dörrarna bak och rycker åt mig den största av motosågarna som är kvar. Jesper har ett gevär, Jimmy har ett gevär, Axel har svärd, jag har en såg.
Jag drar igång motorsågen och håller den framför mig.
"Rappa på nu! Kom! Kom! Kom!"

Jimmy hoppar ut med studsaren i högerhanden. Han försöker få omkull den första zombien för att sedan krossa skallen på den med sin arbetssko.

Han minns när han var här förra gången och hans hjärta blir kallt. Han har aldrig varit så lycklig som dagen då Saga kom och hans kärleks lungor fortfarande fungerade. Det smärtar i hans mage.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

"Fixa hissen ni" säger jag till Bengt och Lars. Sedan släntrar jag efter Rutger för att hålla upp dörren till trapphuset. Jag tar med mig en colaburk till och bågen förstås.

 

[Feuflux]

Bengt

Rutger: "Några galningar körde just in med en crafter i förlossningshallen. Fixa hit hissen så fort ni kan så försöker jag få med dem upp hit, de kommer ju locka till sig alla från huvudentren så håll gärna dörren öppen för oss."

Lollo: "Fixa hissen ni"

Bengt funderar på att föreslå att Lollo ska stanna till på psykiatriavdelningen på våning 9 och få nåt utskrivet efter hans "show", men struntar i att säga nåt. Försöker istället komma på nåt tröstande att säga till Lars som gissningsvis precis dödade sin första människa.

Jag håller passerkortet mot panelen vid hissarna och hör ett skönt pip-ljud. Ett tryck på hissknappen bevisar att en hiss faktiskt är på väg till oss. Härligt! Nu är det bara att vänta en stund.

 

[Anchorman]

Nicola

Lina står still en stund med ryggen mot Nicola innan hon vänder sig om och tar tag i svärdet med handen över den oskarpa sidan. Kallt sätter hon svärdsspetsen mitt emellan nyckelbenen och säger med lugn och självsäker röst
Tror du jag bryr mig om ifall du skulle döda mig nu? Det enda jag lever för är att döda dem däruppe. Jag litade på dem, jag gjorde allt dem bad mig om.
Linas röst blir något tystare när hon fortsätter.
När jag var tolv år, så blev min storasyster som betydde allt för mig våldtagen och misshandlad så jävla illa att hon dog tre dagar senare.

Lina tar en paus för att hämta sig, när hon fortsätter är hennes röst fylld med gråt.
Då bestämde jag mig, för att aldrig vara svag aldrig vika mig för någon. Jag började träna kampsport varje dag, och när jag blev äldre gymmade jag varje dag. Men ingenting hjälper, varje dag tänker jag på min syster, hon var verkligen min bästa vän. Hela tiden har jag tänkt tanken på vad jag skulle göra om jag fick tag i dem som gjorde det mot henne.

Kan man aldrig få öppna en tidning utan att läsa om nån jävla pedofil, nån jävla mördare, våldtäktsman eller annan jävla skit.
Forskarna däruppe hävdade att dem hade lösningen, en gen i alla jävla brottslingar alla jävla mördare, våldtäktsmän, pedofil helveten allihop av dem.

Så jag släppte ut ett virus, som skulle döda dem alla, det som hände min syster skulle aldrig hända någon mer någonsin.


Lina backar nu bak och glider ner längs väggen, hon skakar på huvudet när hon säger.
Men något gick jävligt fel...

Bengt och Lollo

Personalhissen närmar sig, Lars säger.
När vi kommer till våning sexton så borde vi kunna hit nåt sätt att ta oss upp en våning till, kanske slå oss genom taket eller nåt.
Hissen kommer fram och Lars ställer sig i en redo position med sitt metspö.
Dörren glider upp, synen är brutal.
Ett lik, eller i alla fall vad som är kvar av det ligger på golvet. Huvudet är totalt borta ifrån axlarna, rester av huvudet är utspridda fastkletade på väggen längst bort ifrån dörren. Flera kulhål är även i bröstkorgen och ena handen saknar flera fingrar verkar som om de har tappats nyligen.
Golvet i hissen är täckt av blod.

Lars gör sitt bästa för att hålla tillbaka en spya.
Lollo står ovetande och håller upp trapphusdörren i hopp om att Rutger kommer upp med lite fler överlevare.

Jesper, Jimmy, Lunde och Rutger

Rutger kommer ner och mycket riktigt så står det en crafter i korridoren som de bara för några minuter sen själva gick i.
Craftern står med fronten mot hissarna och det verkar som om alla har tagit sig upp på baksidan mot dörren ut.

Jimmy hoppar ut och stampar ihjäl den förste zombie han ser. Axel är tätt efter med sitt "svärd" i hand.
Zombierna utifrån är långsamma, antagligen på grund av det faktum att alla kroppsdelar inte riktigt ser ut att vara vridna åt det håll som de var tänkta.
Axel säger fortfarande chockad över det faktum att de precis körde in en stor skåpbil in i sjukhuset.
Om vi klättrar över bilen och går fram så borde bilen stoppa alla som är efter oss.
Axel blöder ifrån huvudet, antagligen efter någon smäll i huvudet av krocken in i förlossningsintaget.

 

[Laowai]

Spoiler

Jesper, Jimmy, Lunde och Rutger

Rutger kommer ner och mycket riktigt så står det en crafter i korridoren som de bara för några minuter sen själva gick i.
Craftern står med fronten mot hissarna och det verkar som om alla har tagit sig upp på baksidan mot dörren ut.

Jimmy hoppar ut och stampar ihjäl den förste zombie han ser. Axel är tätt efter med sitt "svärd" i hand.
Zombierna utifrån är långsamma, antagligen på grund av det faktum att alla kroppsdelar inte riktigt ser ut att vara vridna åt det håll som de var tänkta.
Axel säger fortfarande chockad över det faktum att de precis körde in en stor skåpbil in i sjukhuset.
Om vi klättrar över bilen och går fram så borde bilen stoppa alla som är efter oss.
Axel blöder ifrån huvudet, antagligen efter någon smäll i huvudet av krocken in i förlossningsintaget.

Jesper tar hagelgeväret i ena handen och öppnar dörren på sin sida.
Eller han försöker iallafall.
När de krashade in genom dörren måste dörren ha bucklats, och verkar sitta fast rätt hårt.

"Men vafaan?" Svär Jesper och sparkar till dörren vid låset så hårt han kan med båda fötterna.

Dörren ger med sig något, och Jesper han tackla upp en tillräckligt stor glipa för att han ska kunna ta sig ut.

Han hoppar ut ur craftern med hagelgeväret mot axeln, och fickorna på den grova arbetsjackan fulla med patroner.

"Nu jävlar ska ni få för Sigurd era jävla as." Väser han och kopplar av säkringen.

 

[Feuflux]

Spoiler

Personalhissen närmar sig, Lars säger.
När vi kommer till våning sexton så borde vi kunna hit nåt sätt att ta oss upp en våning till, kanske slå oss genom taket eller nåt.
Hissen kommer fram och Lars ställer sig i en redo position med sitt metspö.
Dörren glider upp, synen är brutal.
Ett lik, eller i alla fall vad som är kvar av det ligger på golvet. Huvudet är totalt borta ifrån axlarna, rester av huvudet är utspridda fastkletade på väggen längst bort ifrån dörren. Flera kulhål är även i bröstkorgen och ena handen saknar flera fingrar verkar som om de har tappats nyligen.
Golvet i hissen är täckt av blod.

Lars gör sitt bästa för att hålla tillbaka en spya.
Lollo står ovetande och håller upp trapphusdörren i hopp om att Rutger kommer upp med lite fler överlevare.

Bengt

- Åfysatan, säger Bengt spontant och med munnen full med avsmak.
Hugger fast min kniv under ena dörren så att hissen inte kan stängas och backar sedan tillbaka. Funderar febrilt på att hitta en annan hiss, men vet att personalhissen är bästa valet.

Andas djupa andetag genom munnen och funderar vilka vidrigheter jag stött på i jobbet som kommer i närheten av det här. Hör i bakgrunden hur Lars kräks i en krukväxt.
* Plockat kroppsdelar efter person som ställt sig framför ett tåg.
* Städat upp efter person som skjöt sig själv i munnen med pistol.
* Misslyckats med att rädda livet på person som hoppat från femte våningen.
Där valde alltid personen att ta sitt liv. Det här är krig...

 

[Recca]

Nicola:

Efter att Lina talat klart låter jag klingan sjunka till min sida. Jag märker det inte ens. Jag står bara där helt tyst och stirrar längs korridoren. Allt känns så väldigt ödsligt just nu, och plötsligt förstår jag varför vi kommit varandra så nära under de här åren, trots att vi verkat så olika. Vi har samma historia. Vi är båda överlevare. Och hade jag inte gjort samma sak i hennes position? Hämnd på rassesvinen som förstörde mitt liv. Hatet bubblar i mig och jag vrider mig undan minnet med en kraftansträngning. Jag går ett par steg i korridoren och minnet viker undan för verkligheten igen. När jag stannar är jag mitt kontrollerade jag igen. Min röst är inte lika skarp som jag är van vid. "Jag hjälper dig. Men jag behöver ett vapen. Och du, de har sagt att de arbetar med ett botemedel. Så vi kan inte döda dem om de är på väg att bota det här, okay?"

Jag går raskt bort till henne och håller ut en hand, drar upp henne och in i en kram som bara kommer av sig självt. Vi håller varandra hårt och när vi släpper taget känner jag mig mycket starkare och gladare än vad jag gjort på länge. Jag räcker över svärdet och ler nästan lite blygt. "Vi tar över den situationen med girl-power, tjejen."

 

[mårten1]

Rutger

Rutger tittar bort mot craftern och bara skakar på huvudet. Tokstollar hela bunten, men innerst inne hade han nog villat vara med.
"Snygg entré men kom över hit, det är fullt av zombis framför eran crafter nu, vi är några stycken på andra våningen men skynda er."
Rutger håller upp dörren och viftar för dem att springa in.
"Hur många är ni?" Får han ut när han kollar över dem, han ser fyra stycken, känns som en grupp ur left4dead eller nåt.

[Den som ropar på de nyanlända står där med i svarta chinos (tror jag det heter... sådana här ), gråsvart träningsjacka, knappt 190cm lång, runt 30 år, välrakad, brunt ganska kort hår, ser ganska vänlig ut. Har en hammare i ena handen (som är lite röd) och en ryggsäck på ryggen.
Tänkte att jag inte har beskrivit min karaktär innan så kan ju vara bra att skriva ner det ]

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Jag sjunger för mig själv medan jag väntar på Rutger och vem mer som kan tänkas komma upp för trappan. Jag sjunger min themesong, ett arv från min salige morfar. Han hade en bakgrund i frälsningsarmén min morfar och med sig från den förde han dels en praktisk jordnära syn på den kristna gärningen som inte var gängse i vår församling och kanske framförallt kärleken till musiken, både den sakrala och den profana. Min mormor var av strängare sort och satte vissa gränser, men på våra fisketurer släppte han loss. I båten hade han med sig en jättebandspelare, ja en riktig bergsprängare. Mitt ute på sjön vred han upp volymen till max, tryckte på play och sjöng med i den gällaste ton han kunde uppbåda. Min morfar sjöng:

Spoiler

Well, you can tell by the way I use my walk,
I'm a woman's man, no time to talk.
Music loud and women warm.
I've been kicked around since I was born.
And now it's all right, it's O.K.
And you may look the other way.
We can try to understand
The New York Times' effect on man.
Whether you're a brother
Or whether you're a mother,
You're stayin' alive, stayin' alive.
Feel the city breakin'
And ev'rybody shakin'
And we're stayin' alive, stayin' alive.
Ah, ha, ha, ha,
Stayin' alive.
Stayin' alive.
Ah, ha, ha, ha,
Stayin' alive.

Fick vi någon fisk? Näe
Hade vi roligt? JA!

Låten passar mig perfekt och även den här sinnessjuka dagen.
"Got the wings of heaven on my shoes
I'm a dancin' man and I just can't lose"

Men f-an vilket liv det är där nere!
[Gissar jag i alla fall efter att ha läst vilket humör jesper är på]