Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Vicotnik]

Daniel Olander

Jag rycker några gånger i dörren och konstaterar att att skiten är blockerad.
Jaha, va fan gör vi nu då? Sparkar lätt till på dörren. Där efter så sätter jag försiktigt ner Anna på ett av trappstegen. Det är motviligt som hon släpper sitt grepp om mig. Då jag inte går någonstans direkt efter att ha suttit henne ner så tar hon tag runt mitt ena ben.
Själv tar jag av mig min ryggsäck och börjar rota lite i den. Öh du, tror du en bultsax hjälper oss?
Jag passar även på att plocka på mig kniven som jag stoppar ner i ena byxfickan.

 

[mårten1]

Rutger

Lunde hade rätt, hon tänker stjäla helikoptern.
Jag slänger mig mot dörren, den går upp lite men det är en kedja på andra sidan så den går inte riktigt att öppna.
"Nickola, du kan inte stjäla helikoptern för dig själv, låt Anna åka med hon behöver komma härifrån."
Jag slänger mig mot dörren igen i ett försök att få upp den, det svider till i axeln men det verkar vara en stadig kedja. Jag tar upp telefonen igen.
"Nitro, jag vet att du sa det var drop and go men en kvinna har låst dörren. Snälla låt oss få ut en till." jag sänker mobilen och skriker, "Nickola, du kan få åka men låt oss skicka med en till".
"Ditt galna frunttimer" mumlar jag för mig själv.

"Eh, du, jag vet inte vad du heter men du nämnde en bultsax, jag trycker upp dörren så klipper du kedjan."

 

[Cissi]

Lunde lyssna på mig, du får inte riskera ditt liv för min skull förstår du, men om ni får kontakt med militär eller polis som kan hjälpa mig så skicka dem.
Jag är i en butik nere i en källare nånstans i centrum, allt gick så fort, jag vet inte vilken gata jag är på.
Men det ser ut att vara en inredningsbutik.

"Det finns inga poliser!" Min röst bär knappt. "Du säger inte åt mig vad jag ska göra! *snyftar* Hör du det? Jag hittar dig och gud nåde dig om du försöker *snyftar* hindra mig eller försätter dig själv i fara innan jag kommer fram!"

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Jag nickar åt Rutger och plockar sedan upp en ordentlig bultsax ur min ryggsäck. Heh.. Den är bra att ha.
Jag vänder blicken åt Anna som fortfarande håller tag om pennorna och mitt ben. Allså du ska se att det här fixar sig Jag strycker Anna lätt över håret innan jag försiktigt lösgör mig från hennes grepp.

Deal.

Samtidigt som Rutger trycker upp dörren så ser jag efter vart kedjan sitter innan jag sticker in bultsaxen och pressar ihop den för att jag är värd. Smärtan i bröstet från rebenen gör sig väl påmind och jag skriker ut väldigt många fula ord som inte gör sig lämpade i sälskap med andra.
Men tillslut ger kedjan med sig och dörren far upp samtidigt som jag faller handlöst till marken och kryper ihop till en boll i ren smärta. Bultsaxen ligger under mig och under vanliga omständigheter så hade det varit obekvämt men nu tänker jag inte ens på den eller något annat för den delen heller annat än smärtan i kroppen.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Det här ser inte bra ut. Jag tar den bärbara datorn med nedräkningen och går ut i hallen till Bengt, Birgit och Andrea. Jag håller upp den framför den sistnämnda och frågar vad det är. Tonen och kroppsspråket utlovar våldsamheter om jag inte får ett snabbt svar.

 

[Björn den gode]

Mormor Ganja
Efter vad som kändes som ett ögonblick men kanske var mycket längre tid så vänder sig Felicia också och går ut från personalrummet. Det verkar som att alla har lämnat våningen, och även om hon inte är rädd, eller ja hon intalar sig i vart fall att hon inte är rädd så känns det inte bra att vara ensam, inte när alternativ finns. Så utan att ge den bundne mannen så mycket som ett ögonkast, han hade sin chans, så går hon ut i trapphuset. Det är av ljuden inte svårt att höra att folk har tagit sig uppåt, och börjar själv också gå den vägen för att sedan se hur Lunde pratar i telefon. Hon verkar upprörd, ja vem skulle inte vara det, låter som att hon pratar med sin bror eller något.

Tanken slår henne så plötsligt, 'Mina barn!', nästa tanke är inte lika tydlig utan snarare en känsla av skam, att det tog så här lång tid innan jag ens ägnade dom en tanke. Fast det är klart, det är inte som att dom skulle bli överraskade om jag dog, och på det här sättet så slipper dom sitta i timmar vid en sjuksäng eller något annat fånigt, fan det ska jag säga till dom att om jag blir sjuk så vill jag inte ha dom där, jag vill att dom ska leva sina liv och vara lyckliga inte känna sig tvingade att vaka över sin gamla mamma, ja om jag nu på något sätt skulle överleva det här, känns kanske inte så troligt, hm, jag undrar om jag inte har lite ... nä, fan, inte nu, sen kanske men inte nu, får se till att hinna med det innan jag dör bara.

Dom inre tankarna bara mal på och mal på, och hon inser att hon nu har stått ganska länge i trappan och bara stirrat på flickan med telefonen, Lunde var det hon hette va, eller var det Sam, Nicola var väl den där som skulle åka med helikoptern i vart fall, undrar hur det gick förresten. Står kvar och väntar på att samtalet ska vara över så att hon kan fråga.

 

[Recca]

På grund av helikoptern, vinden och avstånd är det naturligtvis omöjligt att höra konversation genom plåtdörren och bort till där Nicky står så hon upptäcker inte att dörrn öppnas förrän helikoptern gått ned för landning. Det är mörkt ute och hon är väl kamouflerad i sin bomberjacka och syn mörka hud. Med svärdet i ena handen tar hon snabbt skydd bakom helipadden - en upphöjd plattform på ungefär en och en halv meter från takytan. Snabbt pilar hon bort till det hörn av plattformen som vätter mot dörrn nu på vid gavel som Rutger och company tar sig ut via. Nicky fattar svärdet i ett hårt grepp. Så klart att Rugge själv ska med helikoptern, den jäveln. Nicky ler så att den vita tandraden blottas i ett mordiskt grin under natthimlen. Hon står på huk och sneglar mot fienden där de avancerar mot helikoptern.

När de alla är på plattan. Då kommer hon häva sig upp i skydd av helikoptern och avancera mot farkosten.

 

[mårten1]

Rutger

Jag ser mig omkring ut på helikopterplattan men ser inte Nickola någonstans. Hon måste ju vara här, kedjan var ju på utsidan.
"Nickola, vart är du?", irriterande helikopter som väsnas så dant, man hör ju ingenting. Jag vänder mig in igen och mot Anna och uteliggare, jag får ta reda på vad han heter sen. Jag hjälper Anna upp och kollar mot honom som ligger där, han verkar ha ont men helikoptern kommer inte stanna länge.
"Jag måste få ut Anna, vila du, fallet verkar inte gjort susen för dig direkt. Jag är snart tillbaka" jag hjälper Anna ut mot helikoptern, vart sjutton är Nickola, är hon inte här missar hon helikoptern.

 

[Recca]

Nicky:

Ser dem gå upp på plattan från andra sidan. När jag bara ser deras fötter och medan andrepiloten hjälper till på den bortre sidan från mig sett så glider jag upp på plattformen. Ljudlöst i den hårda vinden från rotorbladen och snabbt och vigt som en panter. Helikoptrar saknar backspeglar ler jag medan jag duckar under helikopterns bakstycke. Jag ser Rutger och har bara två steg fram till honom men andrepiloten är där också, och Anna. Rugge är den jag söker med vapnet men han hinner se mig i min hastiga framryckning, blänker till av svärdet i helikopterns polerade yta. Jag siktar inte för att döda utan för att vingklippa - armen i första hugget och sedan andrepiloten för han är militär och därför beväpnad. Två snabba hugg men Rugge hinner se mig - för andrepiloten är det dock en smärtsam historia.

[Nu utgår jag från att det inte sitter en massa extra militärer i helikoptern som mystiskt materialiserar sig och avrättar Nicky - because that would seriously suck. Om det fanns ytterligare en militär i helikoptern som suttit med så räknar jag med att det är han som hjälper Anna in och det därför är han och inte andrepiloten som antagligen får ta det ena av de två huggen Nicky utdelar.]

 

[Feuflux]

Spoiler

Birgit vänder sig till Rutger när han börjar sin utläggning.
Har ni inte fattat nånting? Det finns inget botemedel och kommer aldrig finnas, dem som har blivit zombies kan inte vändas tillbaka. Enda anledningen att dem har varit här och fortsatt forska har varit för att förstå vad som gick fel och fixa det, så de kan släppa ut viruset igen.
Bergsfors var bara ett test för dem, de vill släppa ut viruset i hela världen, de kommer döda miljontals människor bara för att dem har en viss gen, en gen som tydligen gör människor mer benägen till allvarliga brott.
---
Lollo kommer med en bärbar dator som räknar ner, och kräver svar.

Bengt

Kommentaren om att botemedlet är en total utopi slår mig som ett knytnävsslag i magen. Allt jag hoppats på nu när vi till slut kommit upp hit... borta!
- Så Jesper behövdes för att kunna förbättra viruset och gå runt hans resistenta gen.
Jag sneglar mot honom.

Sen kommer Lollo med datorn och undrar vad fan det är för nåt. Det gör jag med. Kollar på Andrea som kvinnan vars fot jag bandagerar tydligen heter och inväntar en kommentar. Om hon avslöjade var Birgits familjs hålls gislan så kan hon säkert avslöja mer.

 

[Vicotnik]

Daniel Olander

Smärtan strålar i hela kroppen. Vem kunde ha gissat att kroppsarbete inte är hälsosamt då man har skadade reben? Jag börjar sakta röra på mig i ett försök att ta mig samman och stänga ute smärtan. Vad som händer runt omkring mig vet jag inte, det enda jag hör är ljudet av helikopterns rotorblad. Det krävs en hel del ansträning innan jag tillslut tar mig på fötter och får med mig bultsaxen upp, som jag slänger på ryggsäcken som fortfarnade står innan för dörren. Där efter börjar jag sakta röra mig bort mot helikoptern det är först då jag ser en kvinna ta sig upp och gå bärserk mot samtliga vid helikoptern.
SE UPP! ropar jag innan jag tar ett springade steg mot helikopterplattan, vilket vad dumt gjort för smärtan från rebena får mig att tappa balansen. Jag lyckas dock ta emot mig men blir åter igen liggandes i smärta på marken.

 

[Anchorman]

Sjuttonde våningen: Lollo, Jesper, Bengt, Birgit och Andrea

Birgit kastar en snabb blick mot laptopen innan hon vänder bort huvudet.
Den räknar ifrån fyra timmar till noll, ifall jag missköter mig så dödar de en familjemedlem då, annars knappar han in någon kod som gör att de inte dödar någon.
Birgit skakar på huvudet och ser frågande på Andrea

Andrea säger:
Jag har ingen kod, Sean var den enda som hade den, jag kanske inte höll med om hans metoder, men de fick ju resultat...


Sam

Jag visste att jag inte skulle säga nåt Lunde, kanske en del av mig hoppades hela tiden att du skulle komma.
Men åk inte själv, det är zombies överallt här och du kommer inte komma förbi dem.
Sam hör hur Morgan börjar rota runt i nåt.
Ok jag har en påse här, det är mörkt som satan härnere, vänta vänta.
Ok det står "Hemkärt". Undra om inte Maggan köpte nån present till mig härifrån nån gång.
Morgan stannar sig när han tänker på Maggans öde.


Taket, Nicky, Rutger, Daniel och Anna

Helikoptern landar, dörren vid passagerarsidan öppnas och en man sträcker ut sina armar för att ta emot de som kommer och hjälpa dem ombord.
Rutger vänder sig om när han ser Nicky och ropar:
Nicola, skynda dig på helik...
Mer hinner han inte säga innan hugget kommer ner.
Det skär Rutger längs hans högerarm, blodet pulserar ut direkt när svärdet skär in i armen.
Nicky hugger sen mot mannen som försöker ta emot Anna, mannen hinner dra bort armen men inte tillräckligt så ena fingret huggs av och han svär högt.
Fram i helikoptern kastar sig Nitro ut, han har ett gevär i händerna och springer runt framändan på helikoptern.

 

[Recca]

Taket, Nicky, Rutger, Daniel och Anna

Helikoptern landar, dörren vid passagerarsidan öppnas och en man sträcker ut sina armar för att ta emot de som kommer och hjälpa dem ombord.
Rutger vänder sig om när han ser Nicky och ropar:
Nicola, skynda dig på helik...
Mer hinner han inte säga innan hugget kommer ner.
Det skär Rutger längs hans högerarm, blodet pulserar ut direkt när svärdet skär in i armen.
Nicky hugger sen mot mannen som försöker ta emot Anna, mannen hinner dra bort armen men inte tillräckligt så ena fingret huggs av och han svär högt.
Fram i helikoptern kastar sig Nitro ut, han har ett gevär i händerna och springer runt framändan på helikoptern.

Nicky:

Allt sker på millisekundrar! Jag griper tag i den katatoniska kvinnan och använder henne som språngbräda in i helikopterns innandöme - Anna själv snubblar handlöst ut en bit från helikoptern - framför mig leder mig svärdets egg genom mannen som fingerlöst fäktar i luften. Det är som att han fortfarande inte förstår faran ens när tarmarna väller ur honom som ur en kapsejsad hink varmkorv. Ögonen stirrar oförstående.

I samma ögonblick lämnar Nitro helikoptern via en framdörr.

Jag drar pistolen i en svepande rörelse medan jag sidledes rör mig in bakom ett säte så att Nitro inte ska kunna plocka mig genom ett fönster. Slumpmässigt skickar jag en skur kulor ut genom den öppning som för ett ögonblick sedan burit mig in i fordonets innanmäte. Spänningen är på topp, adrenalinet rusar, jag är odödlig. Av skotten jag skickade i blindo verkar tyvärr alla ha missat Rutger men ett av dem vingklippte i alla fall Anna vilket hennes förskräckta jämmer vittnar om. Jag hinner inte skratta men jag ger ifrån mig en gäll och något hysterisk fnissning.

[Fråga: finns det någon kvar inne i helikoptern?]

 

[Cissi]

Jag visste att jag inte skulle säga nåt Lunde, kanske en del av mig hoppades hela tiden att du skulle komma.
Men åk inte själv, det är zombies överallt här och du kommer inte komma förbi dem.

Ok jag har en påse här, det är mörkt som satan härnere, vänta vänta.
Ok det står "Hemkärt". Undra om inte Maggan köpte nån present till mig härifrån nån gång.

"Jag kommer, håll dig stilla, barikadera dörren... älskar dig..."

Jag viskar det sista men jag vet att han hör mig. Jag trycker av telefonen, slår armarna om benen och lutar huvudet mot knäna och försöker sluta att skaka. Tårarna forsar, snyftningar och hulkningar avlöser varandra och jag har svårt att andas. Vid varje häftig inandning hugger det till lite i sidan men det är inget mot smärtan inom mig. Mina föräldrar är döda, min morbror kanske döende... om de kommer in till honom, om de når honom... Då är allt försent. Jag kryper ihop i sittande fosterställning.
Hur ska jag ta mig dit? Hur ska jag göra nu?

 

[mårten1]

Rutger

Hon är verkligen galen, jag ser hur pilotens far försöker hålla igen såret över magen. Anna rör sig och lever i alla fall men han ser dem som i förbifarten, jag tittar bara på Nickola. Det är inte en stor helikopter så hon har inte direkt någonstans att gömma sig för mig där jag står och utan att ha tänkt på det har han dragit upp mitt gevär. Smärtan verkar som om den är någon annans, jag tänker inte ens på den. Jag siktar mot huvudet på henne och trycker av ett par skott.

[Piloten är kvar i helikoptern]
[Låter avgörandet av träff gå till Anchorman]

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Till Andrea: "Du ska veta att klockan klämtar för dig också när den här har räknat ner till noll"
Till Bengt: När du är klar med bandaget, bind henne hårt så att hon inte kan krypa iväg och hitta något vapen. Jag ska gå och kolla till mördaren nere på 16:e också"

Jag går in i norra labbet och hämtar en labbrock som jag slänger över Sean. Sedan går jag med snabba steg mot trapphuset. Jag är förstås medveten om att de andra har gett sig upp på taket, men jag har haft för mycket att tänka på för att helt kunna ta in allt som händer. Nu är det antagligen för sent för mig att kunna göra någon skillnad om det nu hade varit möjligt.

I trapphuset snubblar jag nästan över Lunde som ligger ihopkrupen. Jag stannar upp och sätter mig på knä. Jag läggger ifrån mig mp5:an och lägger en arm om henne
"Lunde?" Samtidigt smäller det däruppe. Nicky!. Som dör eller dödar. Pest eller kolera. Vilket skulle jag välja?

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag rycker till och tittar upp på Lollo genom tårarna. Snyftar till och kryper in i hans famn. Trycker mig emot honom, gömmer ansiktet mot hans bröst. Hans värme är lugnande och känslan av hans kropp tröstar mig.
"Lollo..."

 

[Björn den gode]

Mormor Ganja
Har tagit sig upp för trappan, tittar på flickan som gråter, men kommer sig inte för att reagera, ser så en annan person komma ner och trösta henne, bra så, och så hörs det mer bråk uppifrån, helvete alltså har alla blivit galna, utan att rikta sig till någon speciell "Vad händer där uppe egentligen?" tänder också en ny cigg.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Mormor Ganja: "Vad händer där uppe egentligen?" tänder också en ny cigg.

Jag bara skakar på huvudet till svar och frågar henne: "Är han säkert bunden, han där nere? Den svartklädda"

 

[Anchorman]

Taket

Piloten skriker när han ser sin far bli nerhuggen, han börjar famla efter sin pistol som sitter på låret.
Anna ligger och håller sig om sin arm och skriker högt rätt ut.

Nitro hukar sig ner innan öppningen till passagerarna han står redo att kasta sig fram och skjuta när tillfället blir bra.
Rutger siktar och skjuter iväg flera skott.
Skotten missar precis Nicky men av rikoschetterna träffar Nicky bak i nacken, även om kraften av kulan har minskar på grund av studsen ifrån helikopterväggen så går den ändå in en bit i nacken och smärtan gör att Nicky ramlar fram, blodet pulserar ut ur nacken när hon ligger där på golvet av helikoptern.
Piloten har nu fått fram sin pistol och vrider sig runt för att komma in i skottlinje mot Nicky.
Även Nitro ser nu sin öppning och kastar sig fram och höjer sitt gevär...

Sjuttonde våningen

Birgit sitter och stirrar på den digitala klockan som tickar ner, den börjar närma sig 40 minuter.
Hon pratar rätt ut, till alla tre; Jesper, Bengt och Andrea.
Jag kan inte bara sitta här, jag måste röra mig, om de är på djurparken så måste jag dit och hitta dem.

Hon trycker ryggen mot väggen och tar den till hjälp när hon reser sig upp hon börjar gå mot trapphuset.