Jag hade förr, och när jag tog upp rollspel/SL-ande igen för några år sedan (efter 20 år under en sten) uppfattningen att SL alltid har rätt och alltid bestämmer "hur det är". Det är/var ju inte så konstigt, för det stod ju så i regelböckerna på 80-90-talet. Tanken hade inte slagit mig att det kunde vara på ett annat sätt.
Vi fick konflikt i min (samma gamla) spelgrupp, kring att jag hade gjort "prep" och tyckte när jag var SL att det som stod i preppen skulle gälla också när vi spelade. Jag tyckte inte att en spelare kunde ändra förutsättningarna i preppen. Jag tyckte inte att jag behövde ändra preppen för att spelaren uppfattade situationen annorlunda.
Så, när jag för första gången möttes av resonemanget att spelarna skulle kunna påverka något annat i berättelsen, än bara sina rollpersoners handlingar, så kändes det oerhört långt borta och helt fel. Nu är det något jag fortfarande jobbar aktivt med - att låta spelarna sätta egna mål, sätta scener, berätta vad som händer näst, berätta vad de hittar, osv. Nu tycker jag detta är roligt att experimentera med, och blanda och ge.
På liknande sätt hade jag väldigt svårt att förstå tanken att SL ska slå alla tärningsslag öppet, och att SL inte ska/kan/får "fuska" med tärningsslagen.
I båda fallen ovan så upplevde jag nog att mitt "jobb" som SL skulle bli oerhört svårt ifall ... jag inte var enväldig. Nu känns det mer som en befrielse att slippa vara enväldig. Improviserande är inte så jobbigt när jag kan be om hjälp. Saker som blir lite ologiska är heller inte så jobbiga för det blev så när vi spelade tillsammans. Och tärningsslag som går fel... är liksom inget problem när jag inte känner så stort ansvar för helheten längre.