Inget
Är du rädd att inte få några svar om du inte spetsar till det hela?
"Så, vad är det som är så roligt med det här?"
Så som du beskriver det så framstår det som enbart otrevligt och ointressant. Man blir uppriktigt förvånad över att ni lyckades hålla på så länge att ni hann upptäcka de indiespel som du är så förtjust i numera.
Men vad du beskriver för minst lika mycket tankarna till en usel och omogen spelledare som till ett dåligt sätt att spela rollspel på. Rollspelsregler är inte tvingande naturlagar som måste följas till varje pris. Särskilt inte när de bevisligen går ut över spelgruppen och själva nöjet med att spela rollspel. De bryts alla genom den lins som utgör rollspelaren.
Rollspelande är så mycket mer än bara en tjock lunta med regler, tolkningen och modifieringen av det ursprungliga kan blomma ut till någonting helt annat. Någonting som är väsentligt annorlunda men ändå bygger på ett spel som kan vara vida spritt.
Det är klart att regler, vision och upplägg påverkar rollspelandet men det tvingar inte fram ett visst beteende. Om du som ung spelledare var en egoistisk skit som plågade din spelgrupp så kan inget rollspel hållas ansvarig för detta. Precis som den nya vågen av indiespel inte ensamma är skyldiga till att ni har roligare nu än någonsin tidigare.
Du låter lite grann som en nyfrälst kristen så skyller alla dina tidigare problem på att du lyssnade på djävulsmusik. Men rollspel är en social aktivitet och du kan inte avlägsna den sociala samvaron ifrån ekvationen.
Är "traditionellt" rollspel förlegat och uselt? Svårt att svara på, men du närmar dig frågan ifrån fel vinkel. Du kan inte fånga in det förflutna eller charmen genom att förkasta allting som du har varit och allting som du har upplevt. Är det bara rollspelen som förändrar rollspelandet, medan rollspelaren står där, lika evig och oföränderlig som Dovers vita klippor?
Är du rädd att inte få några svar om du inte spetsar till det hela?
"Så, vad är det som är så roligt med det här?"
Så som du beskriver det så framstår det som enbart otrevligt och ointressant. Man blir uppriktigt förvånad över att ni lyckades hålla på så länge att ni hann upptäcka de indiespel som du är så förtjust i numera.
Men vad du beskriver för minst lika mycket tankarna till en usel och omogen spelledare som till ett dåligt sätt att spela rollspel på. Rollspelsregler är inte tvingande naturlagar som måste följas till varje pris. Särskilt inte när de bevisligen går ut över spelgruppen och själva nöjet med att spela rollspel. De bryts alla genom den lins som utgör rollspelaren.
Rollspelande är så mycket mer än bara en tjock lunta med regler, tolkningen och modifieringen av det ursprungliga kan blomma ut till någonting helt annat. Någonting som är väsentligt annorlunda men ändå bygger på ett spel som kan vara vida spritt.
Det är klart att regler, vision och upplägg påverkar rollspelandet men det tvingar inte fram ett visst beteende. Om du som ung spelledare var en egoistisk skit som plågade din spelgrupp så kan inget rollspel hållas ansvarig för detta. Precis som den nya vågen av indiespel inte ensamma är skyldiga till att ni har roligare nu än någonsin tidigare.
Du låter lite grann som en nyfrälst kristen så skyller alla dina tidigare problem på att du lyssnade på djävulsmusik. Men rollspel är en social aktivitet och du kan inte avlägsna den sociala samvaron ifrån ekvationen.
Är "traditionellt" rollspel förlegat och uselt? Svårt att svara på, men du närmar dig frågan ifrån fel vinkel. Du kan inte fånga in det förflutna eller charmen genom att förkasta allting som du har varit och allting som du har upplevt. Är det bara rollspelen som förändrar rollspelandet, medan rollspelaren står där, lika evig och oföränderlig som Dovers vita klippor?
