Coolt, jag hade lätt velat spela efter CthuluTsianphiel;n320406 said:Idag tillbringade jag morgonen med att skriva ett par sidor äventyrsuppslag till olika kortprojekt. Bland annat Apocalypse Cthulhu som handlar om en Cthuluiansk post-apokalyps. Det är så många äventyr som behandlar en pre-Cthulhu-tillvaro att jag kände att det var dags att fundera på vad som händer efter.
UTANFÖRSKAPET.
Det krävs en särskilt plågad individ för att acceptera monsterjägarens många gissel. En individ utan något att förlora.
Ni tillhör alla den här brokiga skaran, men på olika sätt. Rulla 3t6 för att få lite inspiration till varför just du eller just ni tolererar utanförskapet.
Ofta är det ett utanförskap som började redan innan ni förstod sanningen.
3. besatt: du är den sanna fanatikern, som jagar din vita val eller heliga graal med en så intensiv besatthet att mänskliga relationer saknar relevans. Andra människor är bara verktyg ämnade att förbrukas.
4. hämnare: du söker efter det vidunder som bragte din älskade eller ditt barn om livet. Allt du hade—allt du älskade—har redan tagits ifrån dig. Den vetskapen gnager dig varje vaken timme.
5. utstött: du har egentligen aldrig passat in. Du har luffat runt utan några fasta punkter i din tillvaro. Ibland som tiggare, ibland som förvärvsarbetare, men sällan längre än någon månad.
6. föräldralös: ingen vet vem som lämnade dig till barnhemmet eller under vilka omständigheter de tvingades lämna dig. Du har alltid känt dig oönskad men har funnit din plats i utanförskapen.
7. missbrukare: i ruset från alkohol eller opium har du funnit en tillflyktsort från de maror som rider dig och ditt liv har rasat samman runt dig i takt med att du sjunkit allt djupare ned i missbruket.
8. utblottad: du brukade ha en gård, en bod, kanske ett krukmakeri eller bageri. Men allt det är nu förlorat i eldslågor, vandalism, eller politiskt rävspel. Allt du en gång älskade är förvandlat till sand och ve.
9. utslocknad: dina ättlingar och släktingar är alla stupade eller förlorade; din rikedom spenderad. Din en gång så anrika adelsfamilj kommer att dö med dig och det finns inget du kan göra åt det.
10. krympling: med ärvda eller åkomna fysiska men har du haltat dig genom livet, bespottad och hånad. Smärtan och lidandet har följt dig varje dag, liksom glåporden. “Krympling!” “Missfoster!” “Styggelse!”
11. lärling: du har skolats sedan barnsben av mästare som vigt sina liv åt att jaga vidunder. Men det gör också att resten av världen är lika främmande för dig som vidundren är för alla andra.
12. utböling: jakten har tagit dig längre än du någonsin trodde och klippt din länk till den trakt du brukade kalla hem. Det är ett val som gör dig rotlös. Du har blivit en främling både där målet finns och där du kommer från.
13. edsvuren: du är inte alls förlorad till utanförskapet: du måste fullfölja en svuren ed. Men plikten är en tveeggad kniv som skär dig i hjärtat varje gång du minns barns skratt eller älskades léenden. Du måste, men sedan får du återvända.
14. tjänare: kedjorna har lagts om din hals över natten och piskan har slickat din rygg när du inte blidkat din mästare. Nu har kedjorna tagits av och du har släppts ut för att utföra ditt uppdrag med den slagna hundens ängslan.
15. jagad: du befinner dig på rymmen från militären, staten, en hemlig orden, häxfinnare, eller din egna familj. Du tvingas röra dig från by till by, stad till stad, men finner samtidigt en ro i att ligga steget före dem som jagar dig.
16. underhuggare: order är order och måste följas till punkt och pricka. När vaktchefen, officeren, eller monarken säger att du måste jaga vidunder, då jagar du vidunder. Det spelar ingen roll vad du själv tror.
17. utvald: när du första gången insåg vad alla omen måste innebära så var det som att dina ögon äntligen öppnades: du finns på denna jord för att fullfölja en uppgift. Du är den utvalde! Gud har satt dig på jorden med ett högre syfte.
18. sjukling: du hostar blod, tappar kött från din kropp, eller får otäcka variga sår som blöder sjukt blod. Du slängs ut ur samhällen så fort dina åkommor upptäcks, men jakten har gett dig ett syfte. Om du kan leva länge nog.
SANNINGEN.
Sanningen är att vidundren finns och att de söker sig till oss för att hävda groteska tribut. På något sätt har just ni kommit i kontakt med den sanningen. Ni vet, tror, eller bestrider bestämt att det finns “något” i mörkret som vill er illa på sätt som vanligt folk inte ens förstår.
Ni kan alla vara införstådda med hur sanningen ser ut, eller så är någon av er ledaren som inspirerat er eller helt enkelt använt rätt morot för att få er att spela med i villfarelserna.
Det finns flera olika sätt att använda sanningen. Antingen kan varje spelare slå 3t6 och ta reda på sitt helt egna skäl att veta sanningen, eller så slår ni ett gemensamt slag för hela gruppen. Vissa skäl kommer inte egentligen vara några bevis för sanningen, utan snarare en motivation för varför ni söker.
3. konspirationsteoretiker: du har inte sett sanningen så mycket som du är övertygad om att verkligheten inte är vad den hävdas vara. Maktens korridorer ljuger för att mörka hemliga ordnars konspirationer.
4. vittne: du såg döden i vitögat eller skådade dess eftergift och du kan svära på att det inte var någon stundens villfarelse utan ett vidunderligt missfoster av mardröm och ondska.
5. ordensmedlem: du verkar för en hemlig riddarorden som grundats för att bekämpa vidundren med tron och övertygelsen att ni är särskilt utvalda för att utföra Guds vilja.
6. boklärd: du har läst om monster och vidunder. Om vampyrer, demoniska andar, varulvar, och andra avgrundsväsen. Du har bläddrat i uråldriga böcker som glömts bort olästa under damm och aska.
7. blodsbunden: det är din älskade eller ditt barn som korrumperats av vidundrets vedervärdiga krafter eller som delar dess kött. Om du i slutänden kan frigöra dem eller tvingas dräpa dem vill du inte tänka på.
8. spårare: du har mött den här besten förut, du känner dess namn, och är besatt av att avsluta dess lidande. Du bär ärren från det första mötet i själen och kanske även till ditt yttre.
9. legoknekt: du har blivit erbjuden en ansenlig belöning för att bekämpa ett påstått vidunder och tar gladeligen pengarna för vad som knappast kan vara mer än en helgs underhållning.
10. offer: du är inte en jägare—du är jagad. Någonting därute har flåsat dig i nacken sedan länge. Du vet inte varför det jagar dig, men du vet att anfall är bästa försvar.
11. arvtagare: en generation i taget har din familj fört vidare vetskapen att någonting finns därute och att det vill oss illa. Er tacklösa utskrattade uppgift är att inte låta kunskapen om vidundren gå förlorad.
12. samlare: om det är odödlighet, förståelse, eller andra skäl som driver dig framåt är osagt, men du vet att vidundret är den sista biten i ett komplicerat pussel som du vill lösa.
13. domedagsprofet: din sanning går djupare än vidundret som gäckar dig. Du kan förtälja om vad som kommer ske om vidundret inte stoppas i tid; när vattnet förvandlas till aska, blodet fryser till is i era ådror, och solen slocknar.
14. rationalist: en gång för alla måste någon förklara för de vidskepliga fåren att det inte finns något vidunder. Att rykten är rykten och humbug är humbug. Det verkar som det är du som måste göra det.
15. galen: röster viskar till dig på dagen och ohyggliga vidunder visar sig i dina drömmar; verklighetens lagar kollapsar och illusionerna rämnar. I din hjärna är det så—hela tiden. Vidundren bevisar för dig att du har rätt.
16. ockultist: särskilda salter från otillgängliga sjöar, svåryttrade namn från bortom tid och rum, eller bara spådomar i kaffesump och seanser med döda monarker. Den mörka magin har visat dig vad som gömmer sig på andra sidan.
17. agent: du jobbar för monarken, lagens långa arm, eller som internationell spion planterad för att se om rykten om vidunder klär farliga nationella hemligheter i vidskepligt skimmer. I tider av diplomati, förbered för konspiration.
18. censor: det är alltid i monarkens intresse att veta sanningen. Du vet sanningen och det är din uppgift att lägga locket på och se till att sanningen inte sprider sig. Du förvränger och döljer sanningen, till vilket pris som helst.
Det här har jag blivit väldigt kluven till. Föredrar att försöka skriva helt “okönat”, så du funkar bra. Men jag upplever att det finns en skiljelinje mellan karaktärer i den virtuella världen—rollpersoner och SLPs—och spelare samt spelledare runt bordet.luddwig;n321113 said:För min del är det fortsatt bearbetning av texten i Världsrymdens vagabonder som gäller. Vid det här laget har jag antagligen bytt ut några hundra "spelaren", "rollfiguren" och "spelledaren" mot "du". Samtidigt har jag strukturerat om, polerat formuleringarna och klippt bort lite överflödig text. Så, framsteg!
Det är en smaksak förstås. Jag har alltid gillat när spelare säger "jag" om sin rollperson och när spelledaren frågar spelaren "vad gör du" istället för "vad för Kajsa Kryddblad" (att prata om rollfigurer i tredje person vid spelbordet är faktiskt en av få saker som verkligen förstör min inlevelse). Därför känns det rimligt att göra samma sak i regeltexten. Ärligt talat är jag förvånad över att jag inte tänkt på det långt tidigare. Texten får dessutom ett bättre flyt med du istället för spelaren, spelledaren och så vidare.entomophobiac;n321116 said:Det här har jag blivit väldigt kluven till. Föredrar att försöka skriva helt “okönat”, så du funkar bra. Men jag upplever att det finns en skiljelinje mellan karaktärer i den virtuella världen—rollpersoner och SLPs—och spelare samt spelledare runt bordet.
Jag tycker att det är trevligt när texten använder olika pronomen för att särskilja olika personer. Gillar till exempel när Baker använder "jag" för ena sidan (till exempel SL) och "du" för den andra. Typ "Så jag anklagar dig för att vara en förrädare och du utmanar mig på duell. Nu sätter duellreglerna igång".luddwig;n321120 said:Förut har jag aldrig direkt reflekterat över hur det brukar vara skrivet. Här under veckan har jag dock läst delar av Svärdets sång där ligan kör med direkt tilltal. Tycker att det funkar alldeles lysande. Att texten inte gör skillnad på spelare och rollfigur känns faktiskt helt naturligt.
Alltså, jag håller 100% med om att inte 'min rollperson:a' under spel. Mitt problem är snarare med syftningar, som exempelvis, "spelaren dör", eller "rollpersonen slår tärning". Men å andra sidan tänker jag mig att 'du' är såpass neutralt att det går att tolka det som läsare så länge skribenten är försiktig. Har Svärdets sång på att läsa-hyllan ännu, men ska hinna dit förr eller senare!luddwig;n321120 said:Det är en smaksak förstås. Jag har alltid gillat när spelare säger "jag" om sin rollperson och när spelledaren frågar spelaren "vad gör du" istället för "vad för Kajsa Kryddblad" (att prata om rollfigurer i tredje person vid spelbordet är faktiskt en av få saker som verkligen förstör min inlevelse). Därför känns det rimligt att göra samma sak i regeltexten. Ärligt talat är jag förvånad över att jag inte tänkt på det långt tidigare. Texten får dessutom ett bättre flyt med du istället för spelaren, spelledaren och så vidare.
Förut har jag aldrig direkt reflekterat över hur det brukar vara skrivet. Här under veckan har jag dock läst delar av Svärdets sång där ligan kör med direkt tilltal. Tycker att det funkar alldeles lysande. Att texten inte gör skillnad på spelare och rollfigur känns faktiskt helt naturligt.
Jag upplever inte att det blir några direkta problem, vem som gör vad framgår av sammanhanget, men det är klart att det kan bli konstigt om man ska läsa det "på riktigt".entomophobiac;n321216 said:Mitt problem är snarare med syftningar, som exempelvis, "spelaren dör", eller "rollpersonen slår tärning".