Man Mountainman
Storsvagåret
Går man till originalberättelserna kan man ju reagera på hur mycket som förklaras – ofta genom ganska långsökta litterära knep som att en geolog är extremt bra på att tolka piktografiska reliefer eller att någon har övermänskligt detaljrikt minne eller nåt i den stilen.
Det hänger väl ihop med att Lovecraft var lika mycket science fiction- och pulp-äventyrsförfattare som han var skräckförfattare. I genren han verkade inom skulle det avslöjas och förklaras, det var väl en del av behållningen för den nördiga publiken (inklusive Lovecraft själv, föreställer jag mig).
Sen är det ju ofta också en eller annan grej som lämnas oförklarad och som antyder någon ännu större fasa som lurar i bakgrunden. Och berättelserna varierar förstås inbördes i grad av förklarighet. Men som den knappologiska nörd jag är gillar jag nästan bäst de berättelser – som At the mountains of madness – där han släpper lös sin inre worldbuilder.
Det hänger väl ihop med att Lovecraft var lika mycket science fiction- och pulp-äventyrsförfattare som han var skräckförfattare. I genren han verkade inom skulle det avslöjas och förklaras, det var väl en del av behållningen för den nördiga publiken (inklusive Lovecraft själv, föreställer jag mig).
Sen är det ju ofta också en eller annan grej som lämnas oförklarad och som antyder någon ännu större fasa som lurar i bakgrunden. Och berättelserna varierar förstås inbördes i grad av förklarighet. Men som den knappologiska nörd jag är gillar jag nästan bäst de berättelser – som At the mountains of madness – där han släpper lös sin inre worldbuilder.