Det betyder inte att han är en opålitlig berättare.
Nej, men det betyder att han
kan vara det, och det är just ovissheten som är det viktiga i det, som jag ser det. Upplägget på det hela gör ju att du som läsare är en aktör i berättelsen. Du får läsa Dyers argument mot den nya expeditionen. Tror du på det? Jag tycker verkligen inte det behövs en sekvens där han blir ifrågasätt för att jag skall ha legitimiteten att ifrågasätta själv. Snarare är det viktigt att, hmm, det här låter helt sjukt, men har det alltså hänt--kan det vara så?! Suspension of disbelief, i någon mån, mot bakgrunden att Antarktis som sagt var aktuellt när AtMoM skrevs.
Hela Lovecrafts ganska torra halvvetenskapliga uttryckssätt förstärker ju idén att det skulle vara en analytisk återgivning av någonting verkligt, och att det är dig den riktar sig till. Formatet på exempelvis
The Call of Cthulhu är ju likadant, även om den har ytterligare ett lager avstånd.
Tänk dig att vi idag skulle skriva en skitläskig berättelse om något övernaturligt som första Marsexpeditionen hittar. En plats som är utom räckhåll just nu, men som vi pratar om att besöka inom årtionden. Det är någon sorts gränsland mellan det ouppnåeliga och det kända, som skapar en ovisshet kring vad som kan vara rimligt eller ej. En sån berättelse skulle vi själva kunna läsa och tänka, "fan asså, det här kan väl inte stämma?!"
I det utrymmet verkade Lovecraft, under sin tid som författare.
Jag kom att tänka på nåt han återkommer till ofta, nämligen det stilistiska greppet att det stora avslöjandet eller twisten antyds i en kursiverad mening i slutet.
Det här var ett vanligt grepp i gotisk skräcklitteratur, som HPL var inspirerad av. Du kramar om din döda älskarinna, som håller ett krampaktigt tag om någonting, och du tror dig ha sett en människa av sten som angrep henne. Men det kan du ju inte gjort? Men när hon tagit sitt sista andetag tvingar du upp hennes fingrar, och "It was a grey marble finger"... (fritt slarvat från
Man-Size in Marble, av Arthur Innes.)