Vad vill man egentligen med Cthulhu mythos?

[JohanL]

Aha, jag tolkade "infodump" mer som hur informationen presenteras (att det är långa invecklade redogörelser vs, karaktärerna upplever nåt mystiskt som aldrig förklaras), snarare om den är sann eller inte. Men jag tror inte det spelar så stor roll om det är sant eller om det är en galen hjärnas fantasier (eller både och(?)), det fyller sin funktion med att bygga olustkänslor.

T ex i den utmärkta podden PodCon används ibland långa infodumps med hur universum är uppbyggt, eller i varje fall vad en sekt tror, och det är helt vansinnigt och sjukligt. Men det verkar också stämma? Men sekten har också fel ibland, och gör felbedömningar och misstolkningar. Och mitt ibland allt det bisarra är det vanliga människor och deras relationer, som försöker sitt bästa för att älska, hata, eller bara överleva.

Falska infodumpar är jättehäftigt. Det finns en roman av C. J. Cherryh som infodumpar på det klassiska viset med utdrag ur Encyclopedia Galactica, men allteftersom begriper man att den är tendentiös och biased.

 

[Man Mountainman]

I synnerhet som Dyer säger det själv, rakt i inledningen, att ni antagligen kommer vilja ifrågasätta det han skall berätta.

Det betyder inte att han är en opålitlig berättare.

Och det betyder i synnerhet inte att det är centralt för berättelsens poäng är att han (eventuellt) är opålitlig. Det finns ingen sekvens i berättelsen där han faktiskt blir ifrågasatt, eller något liknande. Den eventuella opålitligheten är inte en del av berättelsens handling.

Man kan hellre, tycker jag, tolka det inledande påståendet som Lovecrafts sätt att signalera till läsaren att "nu ska du få höra något riktigt spektakulärt".

(Säkert finns det också en dimension av genrekonvention här – det kan andra mer om än jag)

 

[Gerkub]

Överhuvudtaget har jag svårt att se mysteriet, eller dess lösande, som särskilt centralt i HPLs författande. Det känns som lika mycket efterkonstruktion som mythoset i sig (för mig).

Jag kom att tänka på nåt han återkommer till ofta, nämligen det stilistiska greppet att det stora avslöjandet eller twisten antyds i en kursiverad mening i slutet.

Att det var inte något jag inbillade mig, utan att det faktiskt stod något utanför mitt fönster och knackade på det med vassa klor.

Oavsett om det är en reliable narrator eller inte, är just subjektivitet ett återkommande tema på metanivå, att något vi trodde var sant inte var det, eller att vi försökte förklara bort det men det gick inte. Det stora avslöjandet i slutet behöver inte förklara så mycket men det ställer saker på ända, på hur du upplever världen.

 

[entomophobiac]

Det betyder inte att han är en opålitlig berättare.

Nej, men det betyder att han kan vara det, och det är just ovissheten som är det viktiga i det, som jag ser det. Upplägget på det hela gör ju att du som läsare är en aktör i berättelsen. Du får läsa Dyers argument mot den nya expeditionen. Tror du på det? Jag tycker verkligen inte det behövs en sekvens där han blir ifrågasätt för att jag skall ha legitimiteten att ifrågasätta själv. Snarare är det viktigt att, hmm, det här låter helt sjukt, men har det alltså hänt--kan det vara så?! Suspension of disbelief, i någon mån, mot bakgrunden att Antarktis som sagt var aktuellt när AtMoM skrevs.

Hela Lovecrafts ganska torra halvvetenskapliga uttryckssätt förstärker ju idén att det skulle vara en analytisk återgivning av någonting verkligt, och att det är dig den riktar sig till. Formatet på exempelvis The Call of Cthulhu är ju likadant, även om den har ytterligare ett lager avstånd.

Tänk dig att vi idag skulle skriva en skitläskig berättelse om något övernaturligt som första Marsexpeditionen hittar. En plats som är utom räckhåll just nu, men som vi pratar om att besöka inom årtionden. Det är någon sorts gränsland mellan det ouppnåeliga och det kända, som skapar en ovisshet kring vad som kan vara rimligt eller ej. En sån berättelse skulle vi själva kunna läsa och tänka, "fan asså, det här kan väl inte stämma?!"

I det utrymmet verkade Lovecraft, under sin tid som författare.

Jag kom att tänka på nåt han återkommer till ofta, nämligen det stilistiska greppet att det stora avslöjandet eller twisten antyds i en kursiverad mening i slutet.

Det här var ett vanligt grepp i gotisk skräcklitteratur, som HPL var inspirerad av. Du kramar om din döda älskarinna, som håller ett krampaktigt tag om någonting, och du tror dig ha sett en människa av sten som angrep henne. Men det kan du ju inte gjort? Men när hon tagit sitt sista andetag tvingar du upp hennes fingrar, och "It was a grey marble finger"... (fritt slarvat från Man-Size in Marble, av Arthur Innes.)

 

[Gerkub]

Det här var ett vanligt grepp i gotisk skräcklitteratur, som HPL var inspirerad av. Du kramar om din döda älskarinna, som håller ett krampaktigt tag om någonting, och du tror dig ha sett en människa av sten som angrep henne. Men det kan du ju inte gjort? Men när hon tagit sitt sista andetag tvingar du upp hennes fingrar, och "It was a grey marble finger"... (fritt slarvat från Man-Size in Marble, av Arthur Innes.)

Absolut! Jag upplever att protagonisterna i Lovecraft ofta är mer ensamma i sin perception, att de går runt själva och oroar sig för osund arkitektur eller nåt sånt, och att den här kunskapen förändrar deras syn på världen i grunden. Kunskapen i sig är nästan som en metafysisk kraft som bryter ner dom.

 

[Christoffer]

Alltså, vad läser ni för HP som har så mycket big reveals och twistar? Tycker den överväldigande mängden som jag nu försöker dra mig till minnes totalt saknar sådant eller där avslöjandet är totalt irrelevant som överraskande element utan istället bara finns som tyngd för vad som komma skall. X händer men ändå letar y sig djupare ner i pyramidens inre.... osv.

 

[JohanL]

Alltså, vad läser ni för HP som har så mycket big reveals och twistar?

Medusa's Coil?

 

[Man Mountainman]

Det är någon sorts gränsland mellan det ouppnåeliga och det kända, som skapar en ovisshet kring vad som kan vara rimligt eller ej. En sån berättelse skulle vi själva kunna läsa och tänka, "fan asså, det här kan väl inte stämma?!"

Jag kan inte föreställa mig att någon av Lovecrafts läsare trodde trodde på berättelsen (eller fine, kanske någon enstaka väldigt dum sådan) – i bemärkelsen trodde att det faktiskt fanns en utomjordisk stad på Antarktis i den verkliga verkligheten. Frågan vi diskuterar är väl om berättaren ska tas på orden "inom berättelsens verklighet" så att säga; om det är en berättelse om en utomjordisk stad på Antarktis eller en berättelse om ett opålitligt ögonvittne.

Att berättelsen vann något av sin spänning genom att utnyttja vita fläckar på den samtida vetenskapens karta över verkligheten kan vi kanske enas om, men det har ju inget med vår diskussion att göra.

 

[entomophobiac]

Jag kan inte föreställa mig att någon av Lovecrafts läsare trodde trodde på berättelsen

Jag ger upp.

Köp Masks of Nyarlathotep. Den sägs vara bra!

 

[erikt]

I och med denna formulering ger du intryck av att inte ha förstått något av det jag försökt säga. Jag har hela tiden bara försökt göra poängen att Lovecrafts berättelser är väldigt explicita och tydliga med vad det är som pågår, att de avslöjar mysteriet istället för – i enlighet med trådstartarens rekommendation för Cthulhuäventyr – blott antyda det i termer som låter sig bortförklaras.

Jag har inte sagt ett ord om tentakler och tommyguns.

En del av hans berättelser avslöjar mysteriet. Sedan finns det berättelser som är raka motsatsen - The Music of Erich Zann till exempel.

 

[JohanL]

Jag kan inte föreställa mig att någon av Lovecrafts läsare trodde trodde på berättelsen (eller fine, kanske någon enstaka väldigt dum sådan)

"Lovecraftian Typhonian Magic" där man tror att det är på riktigt finns idag (uppfanns av Kenneth Grant, tror jag), så...

 

[Man Mountainman]

En del av hans berättelser avslöjar mysteriet. Sedan finns det berättelser som är raka motsatsen - The Music of Erich Zann till exempel.

De flesta av de "stora" berättelserna – i synnerhet de som varit de primära förlagorna för rollspelet och mythosen – avslöjar mysteriet. På rak arm:

• At the mountains of madness
• The whisperer in darkness
• The shadow over Innsmouth
• The case of Charles Dexter Ward
• The Dunwich horror
• The shadow out of time
• Pickman's model
• The thing on the doorstep
• The dreams in the witch house
• The call of Cthulhu

 

[Henke]

Och jag håller som sagt inte med om det. I synnerhet som Dyer säger det själv, rakt i inledningen, att ni antagligen kommer vilja ifrågasätta det han skall berätta. Känner att det knappt kan vara mer explicit än så?

Ett sidospår, men visst blir Dyers inledning en slags omvänd psykologi där man som läsare ställer sig bakom hans vittnesmål? Jag kan inte se något tillfälle i berättelsen där jag funderar över om Dryer egentligen hittat på allting.

 

[entomophobiac]

Ett sidospår, men visst blir Dyers inledning en slags omvänd psykologi där man som läsare ställer sig bakom hans vittnesmål? Jag kan inte se något tillfälle i berättelsen där jag funderar över om Dryer egentligen hittat på allting.

Inte rakt av, men det är väldigt ofta han uttrycker sig vagt eller som hans vittnesmål inte är komplett. Exempelvis ser han aldrig det Danforth ser, och Danforth vill inte prata om det. Indicier, hints, etc., och sen Dyers egna försök till slutsatser (eller, i vissa fall, direkta observationer). Men som också är fallet i kryptozoologi, så är allt fysiskt bevismaterial borta.

 

[JohanL]

Ett sidospår, men visst blir Dyers inledning en slags omvänd psykologi där man som läsare ställer sig bakom hans vittnesmål? Jag kan inte se något tillfälle i berättelsen där jag funderar över om Dryer egentligen hittat på allting.

Ja, typiskt retoriskt grepp. Man vet att vad man kommer att säga kan uppfattas som otroligt, så då ser man till att själv ta upp det först.

Målgruppen är inte den verklige läsaren, utan den fiktive läsaren i världen.

 

[Gerkub]

Alltså, vad läser ni för HP som har så mycket big reveals och twistar? Tycker den överväldigande mängden som jag nu försöker dra mig till minnes totalt saknar sådant eller där avslöjandet är totalt irrelevant som överraskande element utan istället bara finns som tyngd för vad som komma skall. X händer men ändå letar y sig djupare ner i pyramidens inre.... osv.

Det kanske inte alltid är det starka överraskande elementet man minns från historierna, men de finns där, ibland i slutet, ibland förekommer det flera gånger inom ramen för en historia. Det är nog mest effektivt när de kortare historierna avslutas med en ”punchline” i stil med The Statement of Randolph Carter, eller Beyond the Wall of Sleep (finns säkert bättre exempel men bara för att ta två). I The Whisperer in Darkness finns det flera ”avslöjande” tillfällen där huvudpersonen tvivlar på sitt mentala tillstånd, men i sista meningen avslöjas en grej som är svår att förklara bort. Min poäng är att det ofta handlar om en persons perception och dennes egna uppfattning om den. ”Det jag upplevt gör att jag känner mig galen vilket skrämmer mig, men om det jag tror är sant verkligen är sant så hoppas jag att jag hellre är galen.” Typ.

 

[Man Mountainman]

Det kanske inte alltid är det starka överraskande elementet man minns från historierna, men de finns där, ibland i slutet, ibland förekommer det flera gånger inom ramen för en historia. Det är nog mest effektivt när de kortare historierna avslutas med en ”punchline” i stil med The Statement of Randolph Carter, eller Beyond the Wall of Sleep (finns säkert bättre exempel men bara för att ta två). I The Whisperer in Darkness finns det flera ”avslöjande” tillfällen där huvudpersonen tvivlar på sitt mentala tillstånd, men i sista meningen avslöjas en grej som är svår att förklara bort. Min poäng är att det ofta handlar om en persons perception och sin egen uppfattning om den. ”Det jag upplevt gör att jag känner mig galen vilket skrämmer mig, men om det jag tror är sant verkligen är sant så hoppas jag att jag hellre är galen.” Typ.

Som jag anmärkte i ett tidigare inlägg kommer ju dock "avslöjandet" ofta långt efter att läsaren redan pusslat ihop allting.

 

[krank]

En sak som jag insåg efter ett tags snickrande av Kutulu är att jag egentligen är helt ointresserad av att reproducera Lovecraftberättelser. Det är inte det jag vill ha mythosen till. Det mesta Lovecraft skrev faller mig inte alls i smaken; jag gillar en del av idéerna och en del av stämningen i vissa scener och så, men överlag? Jag blev liksom inte det minsta rädd av något av det.

Jag är nog inte ens ute efter att man ska bli rädd, som spelare.

Så det jag vill göra med mythoset är nog i första hand att använda det som krydda i mysterielösande som annars blivit alldeles för vardagligt för mig. Allt blir mer spännande om man slänger in okända ting som måste undersökas och där spelarna faktiskt inte har en aning om vilka regler som gäller. Där det de undersöker visserligen är undersökningsbart och det går att skapa sig åtminstone en begränsad förståelse, men där det ändå ligger bortom verklighetens referensramar. För mig är mythosen en krydda – en X i formeln "rollpersonerna löser mysterier med inslag av X", där X egentligen nästan lika gärna kan vara aliens, transformers eller älvor.

Jag vill absolut ha möjligheten att skapa ett obehag. Men även känslan av obehag är framför allt en krydda, inte ämnad att egentligen förhindra vidare utredning eller sådär. Obehagskänslorna är en del av det där X:et, men tar aldrig över huvudverksamheten som trots allt är att Lösa Mysteriet / Klara Äventyret. Man kan känna obehag medan man letar ledtrådar.

För mina syften är det helt klart bättre att SL visserligen har koll på hur saker hänger ihop, men att de absolut inte måste hänga ihop på samma sätt som i den "officiella mythosen" (som ju många verkar tänka sig att Chaosiums/Derleths är). Det enda som behöver hänga ihop är ju det aktuella scenariets beståndsdelar, så att säga. Så det bästa är ju egentligen att hitta på nya mystiska gudar (som inte alls behöver inordnas i någon taxonomi), nya böcker, nya besvärjelser, nya monster och så vidare, så länge de hänger ihop och går att utreda inom ramarna för det tänkta scenariet.

(Det här är såklart bara hur jag funkar och vad jag tycker och hur jag vill använda mythosen.)

 

[krank]

Sen är ju huvudfrågan egentligen denna tycker jag:

1) Spelar vi detta för att få reda på backstoryn och ev. vad vi gör med resultatet av det? Är avslöjandet av mysteriet a och o?

eller

2) Spelar vi detta för att se vad karaktärer som krockar samman med effekter av en backstory och vad de gör och hur de handlar? Avslöjandet är inte viktigt i sig utan hur karaktärern handlar och agerar är a och o

För mig är det såklart nästan 100% 1). =)

 

[JohanL]

Som jag anmärkte i ett tidigare inlägg kommer ju dock "avslöjandet" ofta långt efter att läsaren redan pusslat ihop allting.

Ibland mycket senare - herregud The Shadow Out of Time, liksom!