entomophobiac
Low Prep High Play
Det stämmer ju inte alls, dock. Ganska ofta ifrågasätts slutsatserna huvudpersonerna gör, antingen direkt av omvärlden, eller av huvudpersonerna själva när de överlever. Jag skulle säga att det är en rätt central del av Lovecraft att det finns en viss ovisshet kring eventuella avslöjanden. Utan den ovissheten blir flera av berättelserna rent banala. Och det är självklart ett sätt att läsa dem--det ifrågasätter jag inte. Författaren är död, etc.Vad gäller bortförklaringar kan man kanske notera att i de flesta av Lovecrafts berättelser så försöker hjältarna desperat bortförklara sina upplevelser – till den grad att man slår sig för pannan – fram till det oundvikliga ögonblick där allt avslöjas i sin verkliga fasa.
"When I speak of poor Norrys they accuse me of a hideous thing, but they must know that I did not do it. They must know it was the rats; the slithering, scurrying rats whose scampering will never let me sleep; the daemon rats that race behind the padding in this room and beckon me down to greater horrors than I have ever known; the rats they can never hear; the rats, the rats in the walls."
"Well--that paper wasn't a photograph of any background, after all. What it shewed was simply the monstrous being he was painting on that awful canvas. It was the model he was using--and its background was merely the wall of the cellar studio in minute detail. But by God, Eliot, it was a photograph from life."
"I would hate to think of him as the grey, twisted, brittle monstrosity which persists more and more in troubling my sleep."
"Despite my most careful searches and investigations, I have never since been able to find the Rue d'Auseil. But I am not wholly sorry; either for this or for the loss in undreamable abysses of the closely written sheets which alone could have explained the music of Erich Zann."
etc.
I vissa fall är det en klassisk "twist" i slutet, på det sätt Blackwood och ännu äldre skräckförfattare ofta skrev sina verk (e.g., Pickman's Model), och som inspirerade Lovecraft. I andra fall är det dementier eller helt enkelt huvudpersonen som blir galen.
Det här förstärks ju av förstapersonsperspektivet som är vanligt, dessutom. För du kan aldrig helt lita på ett förstapersonsperspektiv. Och ännu mindre en förstaperson som berättar om vad någon skrivit i en journal som den personen hittar.