Rising
Vila i frid
viktiga matapa-pykniker
"Om du nu hävdar att Vampire är som ett gangsterdrama, då får du fanimej stå för det också, och hålla dig till stereotypen (mer eller mindre). Alternativet är att du antingen definierar om stereotypen (god lök) eller konstaterar att stereotypen inte höll och därmed byter stereotyp."
Nej, genrer är faktiskt förvånansvärt lätta att blanda samman och vidareutveckla. Scream var både en slasher och en komedi, The Big Lebowski är en komedi med tydliga noir-referenser, Starship Troopers är både satir och action och The Unforgiven avlivar snyggt en hel del westernmyter samtidigt som det är en hårdkokt westernhistoria. Serien Watchmen lyckas både vara en deckare/satir/komedi/superhjältehistoria och samtidigt klä av superhjältegenren de mest förutsägbara klyschorna. (Samtidigt som den lyckas blåsa nytt liv i ett par gamla och hitta på ett par nya)
Jag förväntar mig av mig själv att lyckas med samma sak (i viss utsträckning, iaf) i varje äventyr jag skriver, och det är ingen stor sak. Vem som helst kan det. "Skräck" är en grundläggande känsla, precis som romantik och komik. Det har inte mycket med genre att göra. Därför kan skräck, precis som passion och humor, användas som krydda i vilken genre man än önskar. En humoristisk western? Prova Tre Amigos, Blazing Saddles eller Cactus Jack. Inga problem. Lika lätt är det att göra en romantisk thriller eller ett skräckladdat gangsterepos. Att kräva att det ska finnas några speciella ingredienser i en skräckhistoria förutom just skräck är... fel.
"Med skräck menar jag något som primärt är till för att skrämma publiken. Ingenting annat. Gudfadern är inte primärt till för att skrämma publiken, ergo: inte skräck."
Vilken tur då. Vampire är nämligen primärt till för att skrämma publiken. Så då är du nöjd, då. Jag finner liknelser mellan vampire och gudfadern på samma sätt som jag ser liknelser mellan kult och matrix. Eller De Sju Samurajerna och Ett Småkryps Liv. Man tar en liten ingrediens och sedan formar man något nytt av det.
"Orsaken till detta ser jag i det grundläggande problemet att skräck är en reaktion och skräckgenren därmed är en reaktiv genre. Skulle ett val spela någon roll så är det högst tillfälligt, eftersom skräck bygger på att man bygger upp stämningen inför ett klimax. Valens betydelse blir därmed högst temporär och övergående. Alla vägar bär till Rom, monstret, bomben under bordet, whatever, och valets betydelse är illusorisk."
Du har tidigare sagt att du aldrig förväntar dig något i dina skräckäventyr, att du aldrig förutsätter något och att de är fritt skrivna så att allt kan ske i dem. Nu säger du plötsligt att du styr dina äventyr till på förväg defenierade klimax?
(Du tar väl inte och ändrar dina argument bara för att få debattera med mig?)
Well, du har tidigare sagt att du hellre läser en bok än att spela ett äventyr där inte valen är av betydelse. Jag lånar detta argument och passar det tillbaka till dig. Du har förstås rätten att ändra din spelstil hur du än önskar (några av de saker jag sagt här på forumet tar jag aktivt motstånd till idag) men innan jag kan komma med ett eget motargument måste jag veta vad som gäller just nu.
"Det är också en orsak till varför jag anser att den politiska intrigbiten av Vampire inte fungerar ihop med skräckbiten: om valen man tar spelar roll i den politiska biten så kan det hända att rollpersonerna spelar ut sig själva ur skräckståryn, "åker hem till Massachussets", om man så vill. Och vad gör man då?"
Skriver ett bättre äventyr nästa gång, med tyngre incitament och alternativa vägar genom äventyret som låter rollpersonerna fortsätta kämpa och lösa det politiska spelet ur en annan ände.
"Och det är exakt den uppfattningen jag har fått av vampyrers inställning till dödliga. Man får problem med dem, men inte mer. Problem är till för att lösas. Men man skiter inte knäck (eller vad vampyrers odöda tarmsystem nu kläggar ur sig) på grund av dem. Man löser problemet."
Ändå kan dödliga ställa till med mycket problem, även om man kör helt enligt reglerna och i spelets anda. Kommer du ihåg orcherna du spelledde, som lurade in spelarna i ett bakhåll och sköt på dem med pilar? Innan du gjort det så hackade dina spelare orcherna utan problem, men efter att du spellett orcherna verklighetstroget, så fick spelarna omedelbart respekt för dem? Tillämpa samma strategi här.
"Jovisst var det. Och visst var det hur tät stämning som helst. Men (poäng i antågande) det var inte skräckstämning! Sånt bjäfs hade vi inte tid med."
Rättelse: Spelledaren tog sig inte tid till det. Han snabbade på spelet så det blev snabb, adrenalinpumpande, spännande action (antar jag). Skräckstämningen ligger väldigt nära spänningskänslan. Det är oftast bara en fråga om spelledarteknik som krävs för att växla mellan de båda. Det är förstås inget problem att lira Beyond the mountains of madness som en actionkampanj om man nu önskar det.
"Blir jag skrämd om min rollperson i Chock utsätts för en varulv? Risken är rätt stor. Den är en sak som håller på att tugga i sig mitt rollformulär och jag har inte särskilt mycket att sätta emot det.
Blir jag skrämd om min vampyr i Vampire utsätts för en annan vampyr? Med stor sannolikhet inte. Den är en motståndare, manipulatör eller möjligen en potentiell allierad, och jag har trots allt en kasse resurser att sätta emot."
Om du utsätts för en varulv och har en revolver med en silverkula i då? Då har du plötsligt en djävligt fet resurs att sätta emot den håriga besten. Om du vet att vampyrmotståndaren är överlägsen dig i allt du förmår?
Är vampire ett enklare rollspel än Chock? Nej, det beror helt på äventyret och SL. Jag har mött varulvar i både chock och vampire, och de är banne mig lika läbbiga i båda äventyren. Enda gången jag inte var rädd för en varulv var när jag var en obeväpnad hårdrockare som sprang genom tunnelbanesystemet under Paris. Då var mitt öde upp till SL, och chansen att jag skulle överleva berodde plötsligt inte längre på min förmåga, utan på varulvens oförmåga.
Inte ett dugg läbbigt, hur stark varulven än är.
"Tja, mina vampyrer levde bra mycket längre än någon CoC-rollperson någonsin gjorde. "
Well, då handlar din kritik mer om att "snälla spelledare är inte bra för skräck" Jag håller med dig om det.
"Poängen är att de hemska yttre gudarna finns, och att det är en kunskap som det mänskliga psyket inte är byggt att hantera. Den poängen är närmast motsvarande den där poängen med den inre besten i Vampire (som i allt för många fall glöms bort, som Naginata så mycket riktigt påpekar), men till skillnad från den inre besten så funkar Cthulhu på den punkten, och punkten används också regelbundet."
Så alla skräckrollspel måste innehålla något stort och övernaturligt som överskrider gränserna för vad det mänskliga sinnet kan greppa? Well, CoC gör det, Kult gör det, tar man bort SAVE så gör Chock det också. Vampire... gör det verkligen inte. Så långt håller din tes.
Jag ser det dock som en tafflig defenition på vad "skräck" är. Jag gillar lågmäld skräck också som inte innehåller något övernaturligt obegripligt obeskrivligt ofattbart och allmänt ruskigt monster. Å så gillar jag monstermördarskräck där min rollperson vet precis vad som jagar honom/henne och är mentalt rustad för att klara konfrontationen. Å så gillar jag vampyrskräck som fungerar på helt andra sätt.
Måste skräckrollspel ha en skräcktabell?
/Rising
"Om du nu hävdar att Vampire är som ett gangsterdrama, då får du fanimej stå för det också, och hålla dig till stereotypen (mer eller mindre). Alternativet är att du antingen definierar om stereotypen (god lök) eller konstaterar att stereotypen inte höll och därmed byter stereotyp."
Nej, genrer är faktiskt förvånansvärt lätta att blanda samman och vidareutveckla. Scream var både en slasher och en komedi, The Big Lebowski är en komedi med tydliga noir-referenser, Starship Troopers är både satir och action och The Unforgiven avlivar snyggt en hel del westernmyter samtidigt som det är en hårdkokt westernhistoria. Serien Watchmen lyckas både vara en deckare/satir/komedi/superhjältehistoria och samtidigt klä av superhjältegenren de mest förutsägbara klyschorna. (Samtidigt som den lyckas blåsa nytt liv i ett par gamla och hitta på ett par nya)
Jag förväntar mig av mig själv att lyckas med samma sak (i viss utsträckning, iaf) i varje äventyr jag skriver, och det är ingen stor sak. Vem som helst kan det. "Skräck" är en grundläggande känsla, precis som romantik och komik. Det har inte mycket med genre att göra. Därför kan skräck, precis som passion och humor, användas som krydda i vilken genre man än önskar. En humoristisk western? Prova Tre Amigos, Blazing Saddles eller Cactus Jack. Inga problem. Lika lätt är det att göra en romantisk thriller eller ett skräckladdat gangsterepos. Att kräva att det ska finnas några speciella ingredienser i en skräckhistoria förutom just skräck är... fel.
"Med skräck menar jag något som primärt är till för att skrämma publiken. Ingenting annat. Gudfadern är inte primärt till för att skrämma publiken, ergo: inte skräck."
Vilken tur då. Vampire är nämligen primärt till för att skrämma publiken. Så då är du nöjd, då. Jag finner liknelser mellan vampire och gudfadern på samma sätt som jag ser liknelser mellan kult och matrix. Eller De Sju Samurajerna och Ett Småkryps Liv. Man tar en liten ingrediens och sedan formar man något nytt av det.
"Orsaken till detta ser jag i det grundläggande problemet att skräck är en reaktion och skräckgenren därmed är en reaktiv genre. Skulle ett val spela någon roll så är det högst tillfälligt, eftersom skräck bygger på att man bygger upp stämningen inför ett klimax. Valens betydelse blir därmed högst temporär och övergående. Alla vägar bär till Rom, monstret, bomben under bordet, whatever, och valets betydelse är illusorisk."
Du har tidigare sagt att du aldrig förväntar dig något i dina skräckäventyr, att du aldrig förutsätter något och att de är fritt skrivna så att allt kan ske i dem. Nu säger du plötsligt att du styr dina äventyr till på förväg defenierade klimax?
(Du tar väl inte och ändrar dina argument bara för att få debattera med mig?)
Well, du har tidigare sagt att du hellre läser en bok än att spela ett äventyr där inte valen är av betydelse. Jag lånar detta argument och passar det tillbaka till dig. Du har förstås rätten att ändra din spelstil hur du än önskar (några av de saker jag sagt här på forumet tar jag aktivt motstånd till idag) men innan jag kan komma med ett eget motargument måste jag veta vad som gäller just nu.
"Det är också en orsak till varför jag anser att den politiska intrigbiten av Vampire inte fungerar ihop med skräckbiten: om valen man tar spelar roll i den politiska biten så kan det hända att rollpersonerna spelar ut sig själva ur skräckståryn, "åker hem till Massachussets", om man så vill. Och vad gör man då?"
Skriver ett bättre äventyr nästa gång, med tyngre incitament och alternativa vägar genom äventyret som låter rollpersonerna fortsätta kämpa och lösa det politiska spelet ur en annan ände.
"Och det är exakt den uppfattningen jag har fått av vampyrers inställning till dödliga. Man får problem med dem, men inte mer. Problem är till för att lösas. Men man skiter inte knäck (eller vad vampyrers odöda tarmsystem nu kläggar ur sig) på grund av dem. Man löser problemet."
Ändå kan dödliga ställa till med mycket problem, även om man kör helt enligt reglerna och i spelets anda. Kommer du ihåg orcherna du spelledde, som lurade in spelarna i ett bakhåll och sköt på dem med pilar? Innan du gjort det så hackade dina spelare orcherna utan problem, men efter att du spellett orcherna verklighetstroget, så fick spelarna omedelbart respekt för dem? Tillämpa samma strategi här.
"Jovisst var det. Och visst var det hur tät stämning som helst. Men (poäng i antågande) det var inte skräckstämning! Sånt bjäfs hade vi inte tid med."
Rättelse: Spelledaren tog sig inte tid till det. Han snabbade på spelet så det blev snabb, adrenalinpumpande, spännande action (antar jag). Skräckstämningen ligger väldigt nära spänningskänslan. Det är oftast bara en fråga om spelledarteknik som krävs för att växla mellan de båda. Det är förstås inget problem att lira Beyond the mountains of madness som en actionkampanj om man nu önskar det.
"Blir jag skrämd om min rollperson i Chock utsätts för en varulv? Risken är rätt stor. Den är en sak som håller på att tugga i sig mitt rollformulär och jag har inte särskilt mycket att sätta emot det.
Blir jag skrämd om min vampyr i Vampire utsätts för en annan vampyr? Med stor sannolikhet inte. Den är en motståndare, manipulatör eller möjligen en potentiell allierad, och jag har trots allt en kasse resurser att sätta emot."
Om du utsätts för en varulv och har en revolver med en silverkula i då? Då har du plötsligt en djävligt fet resurs att sätta emot den håriga besten. Om du vet att vampyrmotståndaren är överlägsen dig i allt du förmår?
Är vampire ett enklare rollspel än Chock? Nej, det beror helt på äventyret och SL. Jag har mött varulvar i både chock och vampire, och de är banne mig lika läbbiga i båda äventyren. Enda gången jag inte var rädd för en varulv var när jag var en obeväpnad hårdrockare som sprang genom tunnelbanesystemet under Paris. Då var mitt öde upp till SL, och chansen att jag skulle överleva berodde plötsligt inte längre på min förmåga, utan på varulvens oförmåga.
Inte ett dugg läbbigt, hur stark varulven än är.
"Tja, mina vampyrer levde bra mycket längre än någon CoC-rollperson någonsin gjorde. "
Well, då handlar din kritik mer om att "snälla spelledare är inte bra för skräck" Jag håller med dig om det.
"Poängen är att de hemska yttre gudarna finns, och att det är en kunskap som det mänskliga psyket inte är byggt att hantera. Den poängen är närmast motsvarande den där poängen med den inre besten i Vampire (som i allt för många fall glöms bort, som Naginata så mycket riktigt påpekar), men till skillnad från den inre besten så funkar Cthulhu på den punkten, och punkten används också regelbundet."
Så alla skräckrollspel måste innehålla något stort och övernaturligt som överskrider gränserna för vad det mänskliga sinnet kan greppa? Well, CoC gör det, Kult gör det, tar man bort SAVE så gör Chock det också. Vampire... gör det verkligen inte. Så långt håller din tes.
Jag ser det dock som en tafflig defenition på vad "skräck" är. Jag gillar lågmäld skräck också som inte innehåller något övernaturligt obegripligt obeskrivligt ofattbart och allmänt ruskigt monster. Å så gillar jag monstermördarskräck där min rollperson vet precis vad som jagar honom/henne och är mentalt rustad för att klara konfrontationen. Å så gillar jag vampyrskräck som fungerar på helt andra sätt.
Måste skräckrollspel ha en skräcktabell?
/Rising