Nekromanti Vampire VS. Cthulhu

[Vindhand]

Magi i Coc och varför man inte vill

På tiden man tar på sig att lära sig något trolleri i CoC blir man inte speciellt mycket mäktigare i Vampire

Det intressanta är att man inte blir det i CoC heller

Att lära sig en besvärjelse är i sig en förlust. Man blir litet mer nedbruten på ett obotligt vis. Bara att _försöka_ lära sig kräver att man letar i hemska böcker som är ett minst lika stort hot som det du vill använda besvärjelsen mot

Dessutom är besvärjelserna ytterligt specifika (som "Call/Dissmiss Nightgaunt"). Om det inte finns några Nightgaunts i närheten så har man absolut ingen nytta av den. Däremot har man definitiva nackdelar av att vara mentalt bräckligare (vilken man blev av att lära sig magi).

Om man nu mot förmodan skulle ha användning av magi så är det i sig en stor risk. Vad hjälper det att skicka bort den hotande Nightgaunten om bortskickandet i sig placerar dig på sinnessjukhus?

Är det jämförbart med att lära sig ytterligare pluppar dicipliner i Vampire?

 

[Rising]

Re: Pyttiga mackulerade vakter

"IMHO var det hela en såpa, i "vampyrgangstermiljö" med en massa snälla vampyrgangstrar som såg till att de elaka vampyrgangstrarna inte fick bete sig illa."

He he, jo, jag håller med. Nu försökte jag inte bevisa något sådant, utan ville bara peka på, för Krille, att det visst fanns starka likhetstecken mellan gangsterepos och rollspelet Vampire.

Å andra sidan tycker jag att den TV-serien bjöd på ett par bra uppslag till äventyr (som säkert kunde vara rejält läskiga) och hela såpa-intrigen är ett bra sätt att etablera karaktärer på.

Jag håller med om att gangsterfilmer har få surprise-varianter på skräck. Det vi har kallat "chocker". När bomben bara smäller utan förvarning och får publiken att hicka till i biofåtöljerna.

Det stör inte mig, den sortens skräck gillar ju varken jag eller Hitchcock.

Den härligt underliggande, krypande och smygande "suspense"-skräcken, däremot, det är ju mafioso-intrigerande som gjort för. Varför skulle duschscenen i Psycho vara "skräck", medans ett attentat i en gangsterintrig inte vara det? Det handlar ju bara om att använda samma sorts berättarteknik i båda fallen och sedan -vips- har du ingett precis samma känslor hos spelarna.

Jag tycker att Seven var läbbigare än alla teenslashers jag sett. Ändå så "försökte" Fincher inte skrämma oss på samma ansträngda sätt i Seven som vad de gör i alla Fredagen den Trettonde-rullarna. Den rullens primära mål är inte att skrämma oss, ändå lyckas det bättre än vad Jason & co. någonsin har gjort med mig.

Så jag ser inte riktigt problemet. Klart att det går att skrämmas i en gangsterintrig. Förmodligen är det t.om enklare än i ett "monstret hackar alla i expeditionen en efter en"-scenarion.

/Rising

 

[Krille]

Macka med messmör

"Nu försökte jag inte bevisa något sådant, utan ville bara peka på, för Krille, att det visst fanns starka likhetstecken mellan gangsterepos och rollspelet Vampire."

Och jag vill peka på, för dig, att av den anledningen funkar inte Vampire särskilt bra som skräck.

"Jag tycker att Seven var läbbigare än alla teenslashers jag sett. Ändå så "försökte" Fincher inte skrämma oss på samma ansträngda sätt i Seven som vad de gör i alla Fredagen den Trettonde-rullarna."

Nej, men han försökte skrämma oss. Inte på samma sätt, men han försökte. Och lyckades.

Det verkar som att du har fått för dig att vad jag menar med "skräck" är oraffinerade teenslashers och atomic horrors från femtiotalet. Ta bort den tanken - vad jag menar med "skräck" är varje verk som primärt är skapat för att skrämma publiken. Vare sig mer eller mindre.

"Klart att det går att skrämmas i en gangsterintrig."

Visst. Klart det går att skrämmas i en dungeon också. Men dungeonen blir inte skräck för det, lika lite som gangsterintrigen blir det.

 

[Vindhand]

Re: Pyttiga mackulerade vakter

He he, jo, jag håller med. Nu försökte jag inte bevisa något sådant, utan ville bara peka på, för Krille, att det visst fanns starka likhetstecken mellan gangsterepos och rollspelet Vampire.

Är inte det ganska meningslöst om inte gangstereposet är skrämmande?

Den rullens primära mål är inte att skrämma oss,

Verkligen? Det trodde jag... Inte fasen är det Gangsterintriger i.a.f.

Klart att det går att skrämmas i en gangsterintrig. Förmodligen är det t.om enklare än i ett "monstret hackar alla i expeditionen en efter en"-scenarion.

Kan du ge några bra exempel på gangsterepos som faktiskt är huvudsakligen skräck? Det jag misstänker är att om man ägnar väldigt mycket tid åt intrigerna så blir ev. skräck mest en liten krydda... som när facklan slocknar i ett grottkräl. Det är inte fel men du kanske kan förstå att det, vad gäller skräck, bleknar i jämförelse med att fokusera på skräcken?

För att ta ett exempel: X-files innehåller en massa intriger och en massa skräckelement. De avsnitt där intrigen står i centrum är inte särskilt skrämmande men kan vara riktigt kul (eftersom man får klura litet på sanningen "där ute"). De avsnitt som fokuserar på skräckelementen (hemskt vattenmonster äter folk t.ex.) kan däremot vara riktigt pirriga även om de inte för intrigen alls framåt. IMHO.

 

[Nightowl]

Cthulhu vinner över vilken vampyr som helst! Cthulhu är en ond gudom från innan tidens barndom med en hel sjunken stad som sovplats; en vampyr är ett törstigt spöke som ser bra ut i läder.
(läser vad tråden faktiskt handlar om)

Eh, jasså, du menade SPELEN...

Nightowl

 

[Nightowl]

Re: dubbelvikta attacktapeter

"Krille, vad försöker du uppnå egentligen?"

Han försöker visa att den Mörka Sidan av Kraften är mäktigast, förståss! /images/icons/wink.gif

Nightowl

 

[Nightowl]

Re: Shysssh

(Med riktigt tunn och pipig röst

They fight - and fight!
They fight fight fight fight fight!
Fight fight fight
fight fight fight -
The Krille and Rising Shooooow!!!

Nightowl, har hittat en bonanza av jakt på geek-poäng här...

 

[Seraphim]

Jämförelser.

"Är det jämförbart med att lära sig ytterligare pluppar dicipliner i Vampire?"

- Egentligen håller jag med dig. Men... Eftersom spelen har ganska olika utgångspunkter till sin version av ett skräckrollspel går det inte riktigt att göra en direkt jämförelse av "fördelar". Jag tycker att CoC-systemet, med den inneboende tveeggade magin (använbarhet kontra förlust) är helt rätt i rollspel, och särskilt skräckrollspel.
Men att öka sina dicipliner i Vampire har andra slags konsekvenser, som reflekterar det spelets utgångspunkt i skräck. Tillexempel: Medan professor Müller slår ett par tärningar för att se om han drabbas av SAN-förlust när han läser den Hemska Boken, så måste kanske vår vampyr ökar sin diciplin när han dibbar någon otrevlig Camarilla-typ (dåligt exempel, men vafan).
Konsekvenserna av de här sakerna är i regel olika. I CoC, där "minuset" finns inbyggt i spelsystemet, stannar effekterna ofta vid SAN-slaget (och dess eventuella effekter). I Vampire, där "minusen" inte är regelmässiga, "tvingas" SL följa upp de storymöjligheter situationen skapar (i exemplet Camarillamedlemmens polare, kanske?).

Visst, det här är ingen bra illustration heller; det finns gott om konsekvensmöjligheter i CoC också, liksom att det finns regelmässiga sätt i Vampire att skapa "minus". Det jag är ute efter här är egentligen inte att jämföra spelen, utan att peka på att det finns fler approacher till idén med tveeggade fördelar, där Kult torde ligga högt på listan.
Kanske borde diskutera lite sånt istället för de sedvanliga Spel(stil) vs. Spel(stil)-debatterna.

{ [color:red]§</font color=red> e r a p h i m } som inte skulle skriva fler inlägg på ett tag...

 

[Eksem]

Re: Pyttiga mackulerade vakter

Nej, där håller jag inte med. Jag tycker att intrigavsnitten är långt mer skrämmande. Den osynliga vattenklossettapan kan visserligen också vara läskig, men inte skrämmande på samma sätt. Roligast är förstås att göra som i X-files (på den goda tiden) och alternera.

 

[Rising]

Re: Pyttiga mackulerade vakter

Jag skrev "att det visst fanns starka likhetstecken mellan gangsterepos och rollspelet Vampire." varpå du svarade:

"Är inte det ganska meningslöst om inte gangstereposet är skrämmande? "

Nej. "Beyond the Mountains of Madeleinekaka" är i grund och tårtbotten ett matinéäventyr med övernaturliga inslag, som sedan förväntas förvridas till ett skräckäventyr, eftersom skräck är en känsla och matinéäventyr är en genre så fungerar detta utmärkt. Precis som gangsterepos och skräck kan kombineras. Hur står det till med fantasin, kära spelledare?

Sedan, angående "Seven":

"Verkligen? Det trodde jag... Inte fasen är det Gangsterintriger i.a.f."

Nej, det är en dystopi och en deckare. Det utmålas ett samhälle där ingen bryr sig och som är så långt nersjunken i synd och förfall att mördaren antar rent sympatiska drag. Det är snarare ett tänkvärt drama än en historia med syftet att skrämma publiken. När Fincher håller i trådarna blir det förstås lite skräck ändå.

"Kan du ge några bra exempel på gangsterepos som faktiskt är huvudsakligen skräck? Det jag misstänker är att om man ägnar väldigt mycket tid åt intrigerna så blir ev. skräck mest en liten krydda... som när facklan slocknar i ett grottkräl. Det är inte fel men du kanske kan förstå att det, vad gäller skräck, bleknar i jämförelse med att fokusera på skräcken?"

Jag förstår vad du menar, men jag tycker faktiskt inte att ett skräckäventyr blir bättre om man fokuserar på skräck hela tiden. Snarare blir det lite avslaget och enformigt om man hela tiden skall chocka sin publik. Några av mina mest lyckade skräckkampanjer har vävt ihop skräcken med äventyr, deckararbete, juridiska processer eller romantik, det har fungerat mycket bättre än när jag aktivt försökt sätta skräck i mina spelare non stop i fem timmar. Om det råkade bli mindre skräck än något annat, blir spelarna sura då? Säger de "alltså, jag var rädd tre gånger i det här äventyret, men jag tyckte att det var spännande fyra gånger, alltså är inte vampire ett skräckrollspel!"

Det tycker jag är helt ointressant.

"För att ta ett exempel: X-files innehåller en massa intriger och en massa skräckelement. De avsnitt där intrigen står i centrum är inte särskilt skrämmande men kan vara riktigt kul (eftersom man får klura litet på sanningen "där ute"). De avsnitt som fokuserar på skräckelementen (hemskt vattenmonster äter folk t.ex.) kan däremot vara riktigt pirriga även om de inte för intrigen alls framåt. IMHO."

Well, tänk på en rollspelskampanj som en hel säsong med avsnitt. Ibland fokuseras det på skräck, ibland kanske intrigerna står i centrum. Betyder det att det inte längre är skräck? Vad jag menar, och här är min hela poäng; de intrigbaserade avsnitten gör faktiskt skräckavsnitten läskigare, än om det bara hade varit skräck på skräck på skräck!

Om någon tycker att "beyond Monty's mountain" är ett matinéäventyr med deckarinslag snarare än en skräckhistoria eller en övernaturlig roadmovie eller något annat, det tycker jag är ointressant. Det är förvisso inget skräckäventyr i sig, precis som inte vampire är ett skräckrollspel i sig, men möjligheterna finns ju att man skall kunna skrämmas under spelsessionen. Deckarinslagen, expeditionsdelen, intrigerna och det övernaturliga är där och de hjälper till för att öka inlevelsen och spänningen runt bordet. Därefter är det upp till oss att göra skräck utav det. Precis som det är upp till vampirespelarna att göra skräck av de verktyg som de besitter. Om det sedan betyder att de får lite kärlek, gangsterepos eller politiskt rävspel på köpet, det gör i vart fall inte skräckupplevelsen mindre värd.

/Rising

 

[Krille]

Carl Barks fast med mer våld

"eftersom skräck är en känsla och matinéäventyr är en genre"

En genre är inte beroende av så snäva saker som att något skulle vara en känsla eller inte. Jag kan lika gärna hävda att matinéäventyr är en känsla (det är dessutom en känsla som jag i stort sett skulle uppskatta mer). Mycket av genreindelningen beror på olika attribut, varav känslan faktiskt är en möjlig bunt attribut. Ta till exempel fantasy. Vad är det som gör något till fantasy? Är det alverna? Är det dvärgarna? Är det de onda härskarna i riket i öster? Är det magin? Nepp, det är känslan.

En gång i tiden fick jag en fråga om vad jag ansåg var skräckspel, fantasyspel och SF-spel. Jag svarade då följande:

"Skräck är en genre som utmärks av dess mål: att skrämma publiken. Fantasy är en genre som utmärks av dess miljö: fantastiska miljöer. SF är en genre som utmärks av dess innehåll: extrapolerad vetenskap."

Fundera över det ett tag.

 

[Seraphim]

Pannkakor med batterisyra. (en definitionsfråga)

"Vad jag menar med "skräck" är varje verk som primärt är skapat för att skrämma publiken."
+
"Klart det går att skrämmas i en dungeon också. Men dungeonen blir inte skräck för det, lika lite som gangsterintrigen blir det."

- Hmm... Men om vårt syfte med dungeonen är att skrämmas, då? /images/icons/wink.gif Mer klassisk skräckbakgrund får man leta efter.
Det jag menar är att man bör skilja på scenerierna och skräcktyperna. Man kan ju bli rädd på en mängd olika sätt. Äckel, chock, krypande skräck, panik, ångest. Ungefär som IDM, House, Rave, Trance och Goa. Scenerierna; en italiensk pizzeria, 1800-tals slott eller tvättomaten runt hörnet har mindre betydelse. Sen är ju rollspelande aldrig "rent". Vårt lilla deckaräventyr i CoC har sina obehagliga stunder, sina djuppsykologiska stunder och sina humoristiska stunder. Fantasyäventyret i EON har kanske sina element steampunk, dungeonbashing och heroism, men också ångest, maktkamp och konspirerande. Då får väl pizzerian och maffiaintrigen vara grund till det jag sedan har tänkt skrämma spelarna med och ändå vara skräck. Om fanskapet är underhållande får man väl lägga det i vilket fack man vill.

Sen är väl vad som "är" skräck olika. Min fobi mot ormar får mig att rysa när SL beskriver hur rummet är fyllt av dem, medan Jonte kanske blir skitskraj när SL drämmer handen i bordet och Anton ryser när tärningarna för skada rullar. Ingen skräck är "mer" eller "mindre" skräck, om det lever upp till de deltagandes vision av skräck.

{ [color:red]§</font color=red> e r a p h i m } som fattade sig (för?) kort.

 

[walium]

Orkar inte hitta på någon vansinnig rubrik.

"Skräck är en genre som utmärks av dess mål: att skrämma publiken. Fantasy är en genre som utmärks av dess miljö: fantastiska miljöer. SF är en genre som utmärks av dess innehåll: extrapolerad vetenskap."

Men skräck kan också vara ett element som man mycket väl kan infoga i de mest udda sammanhang. Och vad som är skräck kan också vara högst individuellt som Seraphim så klokt nämner i sitt inlägg några rader ner. Det kan också vara viktigt att poängtera att det inte finns några absoluta sanningar som man får fram bara man skriker tillräckligt högt eller länge. Känslor är och förblir abstrakta och öppna för individuella tolkningar. Vad som skrämmer Krille kanske inte skrämmer Rising och vice-versa.

 

[Rising]

Re: Vakthavande befäl

"Jag vet inte, men är det bara jag som har en känsla av att jag inte når fram?"

Sorry om jag verkar korkad. Eftersom du ändå säger mot dig själv i tidigare inlägg ville jag klargöra det en gång för alla. Eller så hade jag mest problem med att jag debatterar om vad som är "god skräck" med någon som säger sig tycka skräckrollspel är öken. Jag ser liksom ingen chans att nå fram med mina synpunkter då.

När jag propagerade för att köra mer cineastiska kampanjer med mycket toppstyre så klagade du på att spelarfriheten inskränktes. Okej. När jag propagerar för att spelarens valfrihet är en viktig skräckingrediens så klagar du på mig igen och menar att spelaren bara känner sig säker och trygg om han får för mycket rörelsefrihet och resurser. Okej. Sedan säger du att detta inskränker din grundfilosofi med skräckrollspel och att du därför inte gillar skräckrollspel. Okej. Alla dina argument är oklanderliga.

Jag kan inte toppa dem. Jag kan bara ställa mig frågandes till vad du gör här på skräckforumet, överhuvudtaget.

"Visst, en deckarhistoria kan vara läskig, men dess primära attribut är inte att den eventuellt skrämmer skiten ur publiken, utan att det finns en intellektuell spänning av att inte veta och en intellektuell utmaning att försöka lösa deckarhistorien. Huruvida du kan använda det som fond för att skrämma häcken av spelarna är upp till dig, men deckarhistorien i sig är inte läskig."

Mmm, okej. Jag föredrar suspense framför surprise, precis som gamle Hitchcock, och han har sällan några monster eller övermänskliga symboler i sina filmer. Förvånansvärt ofta är det just spänningen och den intellektuella utmaningen som ligger i grunden för själva skräckupplevelsen. Alla deckare är ju inte torra, analytiska deckare såsom Agatha Christie-böcker, utan det kan lika gärna handla om någon som försöker rentvå sitt namn samtidigt som han ska försöka avslöja den riktiga mördaren, eller något liknande. Jag tycker inte skillnaden på thriller och horror är särskilt stor. Det brukar mest vara en fråga om graden av övernaturlighet.

Sedan har vi frågan om snälla/dumma spelledare:

"larm och väktarpatruller från Securitas en gång var tredje timme ungefär för de flesta lager och butiker"

Ungefär, ja. Direkt är det upp till spelledaren att göra avvägningar som kan ha stor betydelse för spelarna. Om de flyr in på lagerområdet och inte har tid att invänta securitas och bryta sig in när de har lämnat platsen, hur stor är risken för att de skall bli upptäckta precis när de tar sig in på området? När varulven kommer, hur stor chans är det att den ger sig på väktarna istället för rollpersonerna? När du behöver en flyktbil, hur stor är chansen att en bil skall komma och åka förbi som du kan stanna? Hela tiden måste SL göra svåra avväganden som kan betyda skillnaden mellan liv och död för spelarna. Det finns alltid snälla alternativ och elaka, hur mycket man än vill köra med reglerna.

"Slå ett slag för Listen med -10% per vägg, golv eller tak mellan boken och skurken."

Well, är det heltäckningsmatta hos greven, tror du? Var sover han, förresten? I östra flygeln? Rakt ovanför kontoret? Spelarna är inne på ett område som du inte kartlagt. Du får antingen vara schysst eller elak.

"Är han hungrig? Ligger det i hans karaktär att ta en nattmacka?"

Vem vet? Det är ju inte direkt vad man brukar skriva i personbeskrivningen. Antingen är du snäll eller elak. Hur lite du än vill fuska så är det upp till dig nu.

"Beror på argumentet och hur liten orsak butlern har att gå rollpersonerna till mötes. "

Nå, tror du greven har en naiv butler eller en lojal hårding som inte litar på rollpersonerna? Butlern är inte inkluderad i äventyret, så det är upp till dig. Antingen är du schysst eller elak. Så här är det ju alltid i rollspel. Bara för att man lirar enligt regelboken och slår tärningar öppet så är ju inte spelet "rättvist". Det är ju alltid spelledaren som bestämmer hur bra det ska gå för spelarna, på ett eller annat sätt. Eller så är det brädspel. Inget konstigt i det, spelledaren är ju som en regissör som får anpassa svårighetsgraden efter hur tempot och stämningen är runt spelbordet, och försöka göra trovärdiga avväganden. Rättvist blir det aldrig. SL är gud. I samtliga rollspel. Utan att fuska kan alltså vampire bli precis lika dödligt som CoC.

/Rising

 

[Naginata]

Vampire har BRA regler.

Som du säkert märker är jag inte direkt förtjust i WWs attityd till sitt regelsystem (de tycker det är jättebäst, uppenbarligen), och inte regelsystemet som sådant heller, för den delen - jag är snarare beredd att kalla det totalt, fullkomligt värdelöst. De enstaka fördelar systemet har dränks effektivt i pyttesmå, obegripliga marginaler, ett värdelöst skadesystem, ett disciplinanvändade helt baserat på löjliga, ologiska färdigheter och en groteskt hög powergaming-faktor. Min största bedrift hittils som Woddare var nog att byta ut det mot Eons regelsystem.

Det duger.
På fem timmar slår jag kanske 10 (om det blir fajt kanske 10 till) tärnings slag och då vill jag inte förstöra stämningen jag byggt upp genom att kolla upp allt lustigt omständigt som finns i EON/N2, tabeller, slag för att lyckas(modifierat av om man siktar högt, lågt mm och hur den andra parerar/blockera, bakåt sidan och med vilken sköld mm.), slag för skada titta i tabelen för skada och kolla vilken skada man faktiskt gjorde på dom olika skadetyperna och då kanske fienden svimmar, dör, ramlar osv.

Det är bättre att slå tärningarna (om man nu måste) kolla om det är överdrivet många ettor eller tior sen typ bestämma vad som händer med utgångspunkt från om det passar i storyn och hur bra spelaren spelat sin karaktär.

WW är inte regelbögar titta på Offensiv och kolla hur många vapen det finns som faktiskt har samma skadda fast det ena väger 30gram mer lite onödigt. Släng in vilket vapen som helst in i äventyret och är det en pistol, vilken som helst, så gör den "ditt" i skada är det ett automatvapen så gör den "datt" i skada oberoende på ammo-typen (Om det inte är en Silverkula eller Forsfor).

Då slipper man också. "Hmm det här vapnet är coolt fast det gör tre mindre i skada än det där som väger lika mycket." och en massa annat regelböganden

 

[Rising]

Vad är en genre?

Först säger du: "Vad är det som gör något till fantasy? Är det alverna? Är det dvärgarna? Är det de onda härskarna i riket i öster? Är det magin? Nepp, det är känslan."

Sedan säger du: "Fantasy är en genre som utmärks av dess miljö: fantastiska miljöer."

Beyond the mountains of madness är både rik på fantastiska miljöer och extrapolerad vetenskap (elderthingsernas språk, kultur osv, de är ju inte magiska saker direkt), blir det fantasy eller SF då? Aliens har både fantastiska miljöer, en del extrapolerad vetenskap (whiskey på buljongtärning, osv) och stundtals ett syfte att skrämma publiken. I alla fall i den första filmen.

Döda Skogen har mycket skrämmande ingredienser; kummelgastar, stora minotaurer (läs bakgrundstexten till det äventyret. Typisk chockeffekt) och Vindhands kusliga ställe under sjön. Det skulle inte vara svårt att köra det som ett rent skräckäventyr. Ändå låter vi gärna bli.

Jag tycker det är svårt att uttala sig vad som är si och så. Jag tror dock inte på defenitionen "skräckrollspel". Det är som "humorrollspel". Att ett humorrollspel har en rolig regelbok gör ju inte spelet direkt till ett humorrollspel. Om det är roligt eller inte, det bestäms ju av oss runt spelbordet. Jag har nog skrattat mer av Mutant och DoD än något annat spel, ändå kallar vi detta inte "humorrollspel". Jag har nog skrämt flest spelare med Mutant också, ändå är detta inget vi kallar för "skräckrollspel".

Nå, här kommer prylen; spelar det någon roll vad som är si och vad som är så? Tjänar ett spel något på dessa etiketter? Jag undrar det, jag. Därför tycker jag det är intressantare att diskutera skräck generellt än till ett visst regelsystem. Det spelar liksom ingen roll om du kör vampire som en gangsterintrig, CoC som ett matinéäventyr eller Mutant som en deckare, du har alltid möjligheten att skrämma spelarna. Hur man gör detta, det tycker jag är intressantare att prata om än att reda ut hur många zombies det måste finnas i ett genomsnittsäventyr innan det blir ett skräckrollspel, typ.

/Rising

 

[walium]

Re: Vampire har BRA regler.

"På fem timmar slår jag kanske 10 (om det blir fajt kanske 10 till) tärnings slag och då vill jag inte förstöra stämningen jag byggt upp genom att kolla upp allt lustigt omständigt som finns i EON/N2, tabeller, slag för att lyckas(modifierat av om man siktar högt, lågt mm och hur den andra parerar/blockera, bakåt sidan och med vilken sköld mm.), slag för skada titta i tabelen för skada och kolla vilken skada man faktiskt gjorde på dom olika skadetyperna och då kanske fienden svimmar, dör, ramlar osv."

Nu är vi där igen. Så man kan alltså inte bygga upp eller bevara en stämmning med hjälp av tärningsslag? Så fort man tar till tärningarna så går det åt skogen? Låter som om er SL/du har svårt att låta slumpen avgöra vad som händer. En av SL uppgifter är faktiskt att vara flexibel och påhittig och kunna möta och bearbeta alla tokiga ideér eller infall som rollspelarna kan tänkas ha.

"Det är bättre att slå tärningarna (om man nu måste) kolla om det är överdrivet många ettor eller tior sen typ bestämma vad som händer med utgångspunkt från om det passar i storyn och hur bra spelaren spelat sin karaktär."

Så om man spelar sin karaktär bra(enligt SL då alltså) så har man större chans att överleva? Finns det egentligen någon större mening med att ni alls använder tärningar?

"Då slipper man också. "Hmm det här vapnet är coolt fast det gör tre mindre i skada än det där som väger lika mycket." och en massa annat regelböganden "

Vad skulle du/ni gör med en stackars "regelbög"(det är alltid härligt med så vuxna epitet) som var med i er spelgrupp? Tala om för honom att sådant trams håller minsann inte ni på med? Det finns inget rätt eller fel sätt att spela rollspel så länge alla inblandade parter har kul. Det är inte så att ni och bara ni spelar den enda rikitga, sanna versionen av rollspel.

 

[Krille]

För några få d10 mer...

"WW är inte regelbögar titta på Offensiv och kolla hur många vapen det finns som faktiskt har samma skadda fast det ena väger 30gram mer lite onödigt."

...men så är Vampire inte ens i närheten av samma genre som Neotech. I Neotech och dess technothriller/cyberpunk-genre är de där trettio grammen intressanta, speciellt om spelarna råkar spela Navy SEALs eller nåt. I Vampire är de trettio grammen ointressanta, och spelarna spelar på sin höjd ex-Navy SEALs som numera intrigerar i maffiakretsar.

Ska du jämföra så bör du jämföra med en liknande genre i alla fall. I ett typiskt Call of Cthulhu-äventyr så blir det något slag för att rota i biblioteken, något slag för Credit Rating, något slag för Mythos, ett par tre SAN-slag, kanske något slag för att leta - ungefär motsvarande de tio slagen du slår i ett normalt Vampire-äventyr. Ska du ha strid, ja, då tillkommer ungefär lika mycket till innan rollpersonerna är nere för räkning, har sprungit iväg eller skjutit kultisterna.

Då ska man dessutom ha i beaktande att slagen i CoC göres med en procenttärning som jämföres med ett värde, utom skadeslagen som kanske görs med ett par tre tärningar av konstig sort. Många av slagen är av typen "slå en procenttärning - högt är bra, lågt är dåligt" - motsvarande ditt "är det överdrivet mycket ettor och tior". I Vampire krävs ett halvdussin d10 per slag, där successes ska räknas och sedan jämföras.

Så nej, WW är inte regelbögar. Det är det som är problemet. De gillar inte regler alls, och har därför inte skrivit ett system som är praktiskt att använda utan att man ignorerar det. Ett bra system fungerar även om man inte ignorerar det. Det behöver inte vara mycket regler, men de som finns ska fungera.

Det är väl det jag högaktar mest hos Cthulhu - det finns inte mycket regler, men de fungerar ypperligt. De hjälper till att sätta stämningen i spelet och de kommer inte ivägen för stämningen ens när man använder dem. Det är det som kallas "regelekonomi" och är den andra motsatsen till regelbögen, men också en motsats till stårytellaren/friformaren. Regelekonomen siktar mot regler som är icke-intrusiva även när de används.

 

[Rising]

Re: Macka med messmör

"vad jag menar med "skräck" är varje verk som primärt är skapat för att skrämma publiken."

Till skillnad från filmer och böcker så har ju inte rollspel något fast "manus", utan det skapas i samma ögonblick som det upplevs runt spelbordet. Så det är alltså spelledaren i samband med spelarna som bestämmer i vilken riktning de vill köra äventyret.

Precis som Fincher väljer att göra en skräckfilm av en handling som kretsar kring en desillusionerad kriminalare som träffar en ung idealist och försöker lösa en mordgåta i en mörk, dystopisk stad där ingen bryr sig om någon annan, så väljer jag och min spelgrupp ibland att göra ett skräckäventyr av en gangsterintrig.

Vad sade du om Fincher?

"han försökte skrämma oss. Inte på samma sätt, men han försökte. Och lyckades."

Då är det alltså okej?
Dystopiska deckare är inte skräckfilmer, per defenition. Du skrev att "det går att skrämmas i en dungeon också. Men dungeonen blir inte skräck för det, lika lite som gangsterintrigen blir det."

Men verket, vårt rollspel, är ju primärt skapat för att bli en skräckhistoria?! Jag är inställd på skräck, spelarna är inställda på skräck, jag har skrivit ett skräckladdat gangsterepos. Det är primärt skapat för skräck. Jag vill skrämma publiken och publiken vill bli skrämd. Vad spelar det då för roll om det är en deckarhistoria (seven), ett äventyr (beyond maddes monty), en slasher (scream) ett drama om utanförskap (sjätte sinnet) eller, som i det här fallet, en gangsterhistoria?

Är det bara fokuserat på skräck så är det väl bara kul med omväxling över alla genrer och stilar?

/Rising

 

[Krille]

Re: Macka med messmör

"jag har skrivit ett skräckladdat gangsterepos."

Bra! Du har hittat en etikett!

"Är det bara fokuserat på skräck så är det väl bara kul med omväxling över alla genrer och stilar?"

Jopp, så länge det funkar. Jag ser en inneboende konflikt mellan gangsterintrigens struktur (en handling med aktiva aktörer på båda sidor och en återkommande feedback mellan antagonist och protagonist) och skräckens struktur (en handling med i första hand reaktion hos antagonisten), och den konflikten syntes förbaskat tydligt i "Vampyrernas hemlighet". Du lyckas på något sätt överkomma den konflikten. Gratulerar.