Tusen och en natt, Arthur-berättelserna, vissa Shakespeare och Beowulf är alla rätt uppenbara exempel på tidig fantasy (Lukianos är dessutom antagligen vår första proto-SF).
Men det verkar ju vara en helt tokig åsikt enligt denna tråden, där fantasy snarare definieras som en snäv populärkulturell rörelse med start någon gång i slutet av 50-talet.
Jag anser ju helt uppenbart att dessa
absolut inte är fantasy.
Men jag tycker inte att det är en dugg tokig åsikt, utan snarare en fullt rimlig åsikt.
Det enda som har varit "tokigt" är hur folk verkligen har ansträngt sig i tråden för att inte engagera sig i de frågeställningar som kommer fram, utan istället försöka med massa konstiga och ofta väldigt otrevliga gliringar, motfrågor och andra dumheter för att liksom underminera eller avfärda det folk säger, istället för att bemöta det och formulera motargument i diskussionen.
@JohanL har inte gjort det, han har hållit en rätt konsekvent linje för vad han anser vara fantasy och inte, samt förklarat varför han anser det viktigt.
Jag håller inte med, men tycker varken hans åsikter om ovan nämnda verk
eller åsikten att Astrid Lindgren skulle vara fantasy är tokig eller dålig. Men den diskussionen har vart i princip helt omöjlig att föra fram till dom senaste sidorna.
Snarare är grunden för min egen åsikt om vad som tillhör genren fantasy väldigt mycket det som
@Bifur skriver
Fantasy är, skulle jag påstå, i grunden en modern typ av litteratur (modern som att den bygger på den moderna romanens framväxt på 1800-talet). Rör vi oss bortom det lämnar vi genren, enligt mig.
Sedan tror jag att vi utöver det har olika åsikter om Astrid Lindgren specifikt, men jag tycker inte det är en
konstig åsikt att ha att Lindgren är fantasy.
Jag håller bara inte med (och vet varför jag tycker så), det däremot, det verkar vara ytterst kontroversiellt om man ser till folks reaktioner i tråden.
