Mina 2 ören om saken. Ytterst subjektivt.
Om Kontraket: Här ligger vi nära fisktanksbegreppet (och prygla mig inte alllt för mycket nu, låt mig bortförklara mig) där Vision är åtsidosatt. En liten sandlådevärld där karaktärerna gör vad de känner sig motiverade att göra - baserade på Deltagarens metakunskap. Visionen är här faktiskt närvarande, men i passiv form pga av den själva uppbyggnaden av Kontraktet (spelvärld, sociokulturella aspekter i denna, geografi..) Till skillnad från fisktanksbegreppet är inget definerat om hur en viss sak ter sig om Deltagarna inte blandar sig i - utan Visionen är statisk och väntar på att Deltagarna sparkar igång den. När detta så sker, blir även Kontraktet understyrt Visionen?
Om Dömande Deltagare: Det här är Levande rollspel. Behållningen av att agera finnes bättre i enskilt spelande där samtliga nyanser av socialt spel kan komma till tals. I rollspel ser jag hellre möjligheten att kunna i berättelsen gestalta de karaktärer jag inte har de rent fysionoma förutsättningarna att göra lajvmässigt. Alltså ratar jag denna spelstil. Den kan vara ett inslag såsom stämningshöjande, men intet mer då den faktiskt begränsar snarare än befriar. Som lajv är det kanon, som rollspel vid köksbordet, kalkon. Nu är det här en syftning på Deltagarens prestation snarare än karaktären, men det ska jag ta upp nedan.
Om Hemligheten: Faktiskt, de flesta äventyr då hemligheten är överordnad blir bara hindrad av regler. Bättre att sätta upp några termer om karaktären så Deltagarna har något att utgå ifrån, och sen friforma. Det här skulle jag faktiskt inte vilja kalla rollspel alls, utan den knyter an med äventyrspelen. Till skillnad från videospel med rollspelsanknytning låg friheten i att kunna misslyckas och ändå fortsätta. Äventyrsspelen lade istället krutet på gåtan, problemlösningen och den faktiska lösningen. Man kan förstås lägga upp hindret mer eller mindre abstrakt så flera lösningar tillgodoses, men då överger man Hemligheten mot en passiv Vision där Kontraktet är överordnat - ty själva gåtan är beroende av en lösning, en lösning som oftast bara nås på 1 sätt, även om vägen dit kan vara varierad. Då hindras spelandet av ett Kontrakt.
Om Visionen: Bedömningen finns faktiskt här också, ty någon sitter och sätter svårighetsgraden. Och även om inget slag görs väljer samtliga Deltagare hur resp. karaktär agerar - och även om det skiljer sig mot "pudelutställningen" där ett imponerande utförande belönas, ligger det faktiska utförandet fortfarande hos Deltagarna. Alltså, vid själva definerandet av den gemensamma Visionen görs en Bedömning. Skillnaden är här att samtliga Deltagare bidrar till skapandet. Om du kringgår från detta används istället den passiva Vision statuerad i sjäva Kontraktet - alltså Bedömningen är gjord av oberoende 3:e part. Detta brukar vara Spelarens skydd mot SL, där Kontraktet bidrar till samberättande på ett sådant sätt att SL:s totala makt underordnas Kontraktet, vilket Spelaren kan nyttja. Hur som helst ser jag Visionen som en variation av Dömande Deltagare där utgångspunkt ligger i karaktärsinlevelse istället för metakunskap - karaktär istället för Deltagare.
Där de ena framhåller Kontraktets opartiskhet så menar de andra att det räcker med en Dömande Deltagare som väljer det mest rimliga
Liasom så..
Om Deltagarna: Är detta möjligt utan en klar definerad Vision som knyter samman dem?
fastän det inte finns någon som bestämmer eller bedömer på traditionellt spelledarvis. Det är viktigt att poängtera skillnaden mellan den deltagare som samberättar utifrån henne själv och den som gestaltar utifrån hennes Vision (vanligtvis hennes rollperson)."
Skillnaden vill jag sätta såsom Samberättande Pudelutställning kontra Sambeärttande Vision här, och samtidigt då ifrågasätta, kan Visionen vara annat än gemensam för att inte spelandet ska haverera?