Efter att kombatanterna givit upp på förhand en efter en var jag beredd att åtnjuta en första seger och äntligen krossa det lilla motståndet som var kvar. Med bara den ynkliga Bardur-stammen kvar så var min vinst säker. Trodde jag... Efter en hyfsat jämn start sprang jag in i min motståndare och jag skulle äntligen få krossa honom. Trodde jag... Det visade sig att den visa och smarta Lila Flädern hade slagit sig ihop med några jättar som hade en helt annan åsikt om hur överlägsen jag var.
Efter bara några dagar var det klart att mitt mål att söndra och härska har fallerat, han har fler jättar än jag har soldater och nu svämmar dom över kartan, samtidigt har mina spioner rapporterat att flertalet städer och monument har rests till hans ära och han kommer inom en mycket kort tid att ha åtnjutit tillräckligt mycket heder för att vara ostoppbar.
Lila Flädern har besegrat mig, hatten av: Grattis
@Vimes !
Efter denna förnedrande seger valde jag att byta taktik och gå ut aggresivt. Jag visste att nästa gång var jag tvungen att vara snabbt iväg och snabbt hitta nya städer att imponera och snabbt bygga mitt stora förtroendekapital. Jag förlitade mig återigen på mina pålitliga Kickoo-krigare och satte direkt av för att leta reda på berömmelse, ära och det viktigaste... MAKT!
Det tog inte lång stund förrän jag fann den. Jag hittade en by att imponera. De var väldigt imponerade och min gycklande krigare fick stående ovationer och alla var mycket imponerade. Om det inte varit för att Lyxsökaren Visslo kom och berättade om hur luxuös hans fantastiska huvudstad var så hade de varit på min sida. Jag hade inget val än att försöka fly åt nästa håll. ETT steg hann jag ta, innan Lila Flädern dök upp igen... Ni ser själva. Det här är runda 3
Mitt självförtroende var förstört, mina städer tillintetgjorda och jag var på förfallets brant. Skulle jag aldrig få lyckas i bronsligan? Var min girighet för stor? Hade mina hjältar slagits förgäves? Jag stop på kanten till slutet och kände dödens bris röra vid mitt ansikte men innan jag hoppade tänkte jag. Ett försök till, låt mina hjältar få försöka en gång till för att se om de kan lyckas där vi fallit så många gånger förr. Jag följde mitt öde och lät stjärnorna styra mina handlingar. Båda mina ärkenemisar: Visslo och Lila Fjädern visste jag fanns i närheten men mina styrkor slogs med all sin styrka. Det såg länge ut som de visslande Lyxsökarna skulle snuva mig på segern när jag såg att deras kuststad var obevakad. Jag gjorde som många hjältar före mig har gjort... Jag smög in i staden på natten med min kustseglare, slog ut borgmästarens vakter, överrumplade honom i bara sängkläderna och fick honom att skriva över staden på mig. Jag lyckades dock inte stoppa hans sändebud som sprang över stäpperna för att nå hans enorma armé. Jag förstod att min enda chans var att utnyttja min nu starka position och köpslå med människor som gömmer sina huvuden i kåpor och kan ingjuta liv i lera. Vi byggde en jättestor avbild av en människa och sedan med ett blodsoffer stöpte vi liv i den och med den enorma styrka som finns i en flera meter hög lervålnad höll vi stånd tillräckligt mycket för att lyckan skulle vända och vi kunde utropa oss som segrare!
Äntligen en vinst!