Beyond the Black River (1935)
Conan i vilda västern. Nästan i alla fall.
Gränsfall på om man visa den bilden i civiliserade rum, men omslagsbilden har inte Conan på sig. Så vi får nöja oss med jätteorm #5011.
Fantasy och western
Det är ingen hemlighet att Howard skrev en hel drös andra noveller och texter i andra genrer än den SåS-fantasy vi idag mest minns honom för. Han skrev om hjältar i historisk tid, om hårdkokta boxare, skräck i Lovecrafts tecken, och förstås massor i en genre som idag nästan är utdöd. Western.
Det här är närapå en westernnovell från 1935 rakt av, inklusive rasistiska fördomar om hur “indianer” är och beter sig. Visst går det att se stora delar av vad som ingår i de rasistiska fördomarna om motsvarande “vildar” i koloniala Afrika också, men med tanke på allt annat är det definitivt mest västern. Fast i en stor skog snarare än på prärien. Mer miljön i nordöst från
Den Siste Mohikanen än från Howards eget Texas.
Handling, etc
Det stora landet Aquilonia har flyttat fram sin gräns en bit åt väster in i pikternas område. Den frontier som nu full av nybyggare härjas svårt av pikter. Kanske inte så konstigt, kan man tänka, men här är det verkligen ingen sympati för pikterna. De är bara barbariska vildar, med galna seder och bruk. De leds av den fruktansvärde trollkarlen Zogar Sag, och det är upp till Conan och hans nya pov-polare Balthus att ha ihjäl skurken innan allt går åt pipsvängen helt.
Conan och Balthus röjer runt på samma sätt som Öronlös, Old Shatterhand och Karl Mays andra hjältar gör i den enorma vildmarken Piktland. De smyger på pikter, paddlar kanot längs stora floder, de skjuter pilbåge och kastar yxor. Pikterna har onda gudar de tillber, och de möter både (ännu) en jätteorm och en sabeltandad tiger. Vildmark och action så det bara skriker om det, och här är Howard i sitt esse. Det är ös hela vägen och inte en tråkig sekund. Särskilt mot slutet när de försöker ruscha allt vad de kan till andra sidan gränsen för att varna aquilonierna om att pikterna kommer, redo att mörda allt och alla, är ruskigt bra gjort.
Tematiskt är det också kul att få se Conan ta sig an andra barbarer. För här omnämns pikterna som cimmeriernas urgamla fiender, och precis lika kompetenta som Conan själv. Det är något nytt i novellsviten hittills.
RollpersonerKaraktärer
Balthus kan vara min favoritkaraktär i hela Conan-sviten hittills. En perfekt sidekick till den erfarne Conan. Balthus är modig och driftig, kunnig och framåt, men alltid i underläge mot Conan. Han är imponerad av Conan och barbarens erfarenhet och kunnande, men har också egna möjligheter och färdigheter. Balthus slåss, smyger, springer och allt annat som Conan gör, bara inte lika bra. Jag får bilden av en tio år yngre Conan, om Conan vuxit upp som bofast bonde/jägare istället för vandrande barbar över hela världen. En person full av potential, en Robin till Conans Batman.
Skurken är också fräsig. Elaka trollkarlar går det väl femtioelva på dussinet av i Hyborien, men det är ju strunt samma när det funkar? Att ha makt över monsterdjur är en kul trollkonst, och bra skurkmagi. Zogar Sag är också med precis lagom mycket, så han behåller mystiken hela vägen in i mål.
Conan själv är härligt balltuff på rätt sätt här. Han är kompetent, till och med hyperkompetent om man så vill, men aldrig så långt över sina motståndare att det är parodiskt lätt för honom att vinna. Han är sådär härligt mörkt cynisk i sin moral, precis som man vill ha honom. Det är inte samma egoistiska ondska som i
Pool of the Black Ones, utan bara krass realism. Mycket väga saker mot varandra, och i slutändan är Conan alltid sig själv närmast. Precis som det ska vara.
Språk och så
Här är det helt nya ord och nya miljöer. Tidigare har Conan mest hajkat runt i ruiner, i storstäder eller i olika ökenlandskap. En och annan djungel i kombination med ruinstad förekommer också förstås. Men här är det skog. Stora tallar med enorma trädkronor, inte knotiga små mangroveträd i träskmiljö.
Världen medför också ett klart reviderat ordförråd. Conans primära vapen är kastade yxor, och jag har svårt att se det som något annat än små handyxor av tomahawk-modell. Det finns ett befäst fort, byggt i trä. Pikterna paddlar kanot och har fjädrar i håret. Nybyggare i knuttimrade stugor. Ordet frontier förekommer som sagt och sätter stämningen av västern ordentligt. Frågan är om det här inte är en omarbetad västernnovell från början. Vem vet. Den första novellen om Conan var ju en omarbetad novell om Kull, så han har ju gjort det förr.
Sen är det också klart mindre misogyni och rasism här än på ett tag. Inte noll, och det förekommer någon gång termen
the blackskinned horde i den neutrala berättarrösten. Hmpf säger jag. Men det är klart färre gånger än i en del andra av novellerna, och misogynin hålls på mattan av att det knappt förekommer kvinnor alls. Tråkigt att det måste vara så, men hellre ingen representation än urusel dito.
Med det sagt är det här en fröjd att läsa vad gäller hantverket. Howard skriver med fart och ös, med mystik och stämning, och det är precis aldrig tråkigt.
TLDR
Det här är en av de klart bästa novellerna. Rekommenderas varmt.
Rankning
- The Scarlet Citadel
- The Tower of the Elephant
- Beyond the Black River
- Shadows in the moonlight
- Jewels of Gwahulr
- A Witch Shall Be Born
- The People of the Black Circle
- Rogues in the House
- The Phoenix on the Sword
- Black Colossus
- The Devil in Iron
- The Slithering Shadow
- Queen of the Black Coast
- The Pool of the Black Ones