Bättre speltermer, förslag och idéer

[Quadrante]

Får en att tänka på vikten av vilka ord man har i sitt system ... och om det är så att de ord man använde måste förklaras.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det är bildligt talat, jag tänker att det är dåligt att fastna i ingrodda tankemönster och intellektuell hybris. Själv började jag spela rollspel i vuxen ålder lite för att återuppväcka en sorts barnslig upptäckarglädje som hamnat lite i skymundan i tonåren.

Fast i kontrast till den barnsliga upptäckarglädjen har vi ju den barnsliga trygghetsnarkomanin. Det är ju barnet som inte vill smaka på maten för att det är "äckligt" trots att den inte har en aning om hur det smakar, för det är bara makaroner och pannkakor som är gott. Det är barnet som vill se Frozen 200 gånger istället för att kolla på en annan film. Det är barnet som måste handledas av en vuxen för att förstå eller våga någonting, för att allt som är nytt är läskigt och farligt.

Det är ju i tonåren man testar gränser, gör uppror, vill ut på äventyr, vill upptäcka världen, kroppen och testa på det som är förbjudet, farlig och spännande. Det är ju då man slutar hämmas av barnets inrutade enkelspårighet och vinner den självständighet och agens som definierar en som vuxen, den bästa och längsta tiden i livet. Då man förhoppningsvis har egen kunskap och erfarenhet nog att faktiskt få användning av sin nyfikenhet.

På samma sätt är ju alltid nybörjarfasen den tristaste och besvärligaste delen av varje nytt åtagande. Då saker är överväldigande, tar tid, är svåra och besvärliga. Nybörjaren är ju sällan den som är mest entusiastisk inför något, utan snarare trevande och osäker. Det är ju därför vi genom hela vår mänskliga historia och kultur, oavsett vilken plats på jorden eller i vilken historisk tid har haft en hel klass av människor som delar sina erfarenheter och kunskaper med andra, för att de skall ta sig igenom den förhatliga nybörjarfasen och istället få uppleva den tillfredsställande känslan av kunnande.
Kalla det lärare, mentor, läromästare eller vad som helst, men de finns ju av en anledning.

Och för att återkoppla det till rollspel:
Hade varje nytt rollspel behövts bemötas som någonting helt nytt, och det inte hade vart möjligt att ta med sig tidigare förståelse eller erfarenheter in i dem, är jag övertygad om att det rollspel som hade existerat hade varit DnD från 1974 och spelformen och hobbyn hade påbörjat och avslutat sin utveckling där.

Jag tror att nyfikna människor är sådana som upptäckt, flera gånger, att nybörjarsinnet är någonting man kan komma över och övervinna. Det är ett tillstånd man slipper med rätt metod, inlärning och vägledning. Man har erfarenhet av att lära sig någonting, känner till hur det är att gå från att inte kunna något till att bemästra något (vad det än är, ett hantverk, en idrott, ett akademiskt ämne), har byggt upp självförtroendet i att är man kapabel att göra det en gång så går det att göra fler gånger, och är därmed öppen inför att göra det igen. Ju mer man kan och har lärt sig, ju mer förstår man att man inte vet, det är ju vad dunning-kreuger effekten till viss del handlar om. Jag tror tvärt om att fastna i nybörjarsinnet är det som gör att folk försöker undvika att lära sig nya saker, då det är ett permanent tillstånd av plågsamt icke-kunnande.

Det skapar ju den diamentrala motsatsen till nyfikenhet, nämligen den barnsliga tjurskalligheten och oviljan att göra något nytt, som jag tror är betydligt vanligare är intellektuell hybris.

 

[Gerkub]

Då man förhoppningsvis har egen kunskap och erfarenhet nog att faktiskt få användning av sin nyfikenhet.

Precis, det är därför det är ett sinnestillstånd, en synvinkel som man vill uppnå, och inte faktiskt bokstavligen vara t ex ett barn. Tonåren är för mig mer förknippad med psykisk ohälsa och ångest så jag tror vi alla har olika erfarenheter av det. Poängen är att det faktiskt kan vara ett problem att man tror att man vet allt (jag säger inte att du tror det), och att det gör en mindre smart, att det sätter käppar i hjulet för att få ny kunskap. Ingen kan ju ta ifrån en ens erfarenheter och kunskap, och det är fantastiskt med all den genom åren samlade kunskap som finns om rollspel som jag har djup vördnad för. Det kan vara skrämmande och kognitivt belastande att ha en hög öppenhet mot världen, och kanske inte alltid önskvärt beroende på sammanhang såklart. Jag gillar att angripa varje unikt spel jag möter med en blick som jag försöker hålla fri från fördomar. Vad vill de som har skrivit spelet med det? Antar de att jag kan jättemycket sen innan? Hur presenteras det? Vad använder de för terminologi? (för att återknyta till trådens ämne). Jag tror det kan leda till intressant speldesign, att man kan hitta nya frågor att utforska och andra sätt att göra spel på.

 

[clarence redd]

I mina spelgrupper på 1980-talet sa vi alltid karaktär och karaktärsblad. HP var helt enkelt HåPe.

Om jag fick ändra dagens begrepp skulle det bli ungefär så här:

• I rollspel gestaltar man en karaktär.
• Man utforskar en sekundär värld och träffar autonoma karaktärer med egna drivkrafter. Spelguiden styr de autonoma karaktärerna.
• Karaktärer har egenskaper, färdigheter, förmågor och talanger. HP modellerar hälsa och skador.
• Varje spelare skriver på ett karaktärsblad vad deras karaktär är bra och dålig på och om deras bakgrund.

Men begreppen vi använder idag blir nog kvar ett tag, om inte Rollspelsverket tar fram en ISO-standard för rollspel.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Precis, det är därför det är ett sinnestillstånd, en synvinkel som man vill uppnå, och inte faktiskt bokstavligen vara t ex ett barn. Tonåren är för mig mer förknippad med psykisk ohälsa och ångest så jag tror vi alla har olika erfarenheter av det. Poängen är att det faktiskt kan vara ett problem att man tror att man vet allt (jag säger inte att du tror det), och att det gör en mindre smart, att det sätter käppar i hjulet för att få ny kunskap. Ingen kan ju ta ifrån en ens erfarenheter och kunskap, och det är fantastiskt med all den genom åren samlade kunskap som finns om rollspel som jag har djup vördnad för. Det kan vara skrämmande och kognitivt belastande att ha en hög öppenhet mot världen, och kanske inte alltid önskvärt beroende på sammanhang såklart. Jag gillar att angripa varje unikt spel jag möter med en blick som jag försöker hålla fri från fördomar. Vad vill de som har skrivit spelet med det? Antar de att jag kan jättemycket sen innan? Hur presenteras det? Vad använder de för terminologi? (för att återknyta till trådens ämne). Jag tror det kan leda till intressant speldesign, att man kan hitta nya frågor att utforska och andra sätt att göra spel på.

Jag tror vi i stort sett tycker samma sak, men nog har väldigt olika perspektiv på vissa saker.

Jag har lätt allergi mot att romantisera någon sorts "barnasinne", då i vart fall jag anser att nyfikenhet, upptäckarlusta, nytänkande och öppenhet inför nya idéer och intryck är väldigt mycket mer förknippat med vuxenhetens emotionella och intellektuella trygghet och mognad. Att vara öppensinnad och mottaglig för nya idéer tror jag är någonting man måste lära sig.

Det är lite där skon klämmer också vad gäller idéer som "the beginners mind", det låter som ett romantiserande över ett tillstånd som går så på tvärs med mina egna erfarenheter både utifrån mig själv, som lärare och som spelskapare/utgivare att det bara blir dumt. Vi hanterar sällan saker speciellt bra som rena nybörjare, känslan av okunskap och att vara en nybörjare än snarare sådant människor oftare verkar vilja undvika. "The beginners mind" är liksom inte det öppna, intresserade och mottagliga sinnet, utan det osäkra, ofta ovilliga sinnet som oftast måste både handledas och övertalas för att ta sig inom nybörjarens utmaningar. Så som föräldrar gör med sina barn, eller lärare gör med elever.

På samma sätt tror jag ett nytt rollspel väcker mer nyfikenhet om det förutom att vara unikt och nyskapande också är tryggt, välkomnande och familjärt. Om man kan ta med sig sina tidigare erfarenheter och referensramar tror jag också man blir mer mottaglig för nya idéer och intryck, just eftersom man inte behöver börja på ruta 0 varje gång och bemöta varje spel som något helt nytt. Det finns ju en anledning till att vi pratar om hur rollspel kan vara likartade eller unika här. Den sant nyfikne och öppensinnade söker ju förmodligen inte efter fler rollspel att spela, utan helt andra erfarenheter, upplevelser och kunskapsområden.

Kan man upptäcka hur spelet kan svara på frågan

"hur gör detta spelet saker annorlunda än andra spel jag spelat?"

Istället för att behöva besvara frågan

"va? vad är det här ens, jag har inga referensramar för att förstå det här?"

Kan man istället befinna sig på den mycket mer tillfredsställande och givande "slope of enlightenment" än att hela tiden fastna i det ofta förvirrande och orosframkallande nybörjartillståndet.

Men det är bara vad jag tror. Jag tror att båda tycker det är bra med nyfikenhet och öppenhet för nya idéer och tankesätt, men vi kanske har olika inlärningsfilosofi, erfarenheter och syn på vad nyfikenhet är och hur man väcker det hos människor.

 

[Genesis]

Det är ett otroligt sammanträffande att jag precis fick upp en video i mitt RSS-flöde från Hygiène Mentale som förklarar varför Dunning-Kruger-effekten verkat kunna helt förklaras av statistiskt brus och en allmän tendens att övervärdera sig själv (oavsett ens kompetensnivå), och att kurvan med "dumberget" verkar vara helt påhittad i efterhand (den ser inte alls ut så i originalstudien). Kanske inte helt relevant, men alltid bra att påpeka utbredda myter när man stöter på dem. Det kan vara så att Dunning-Kruger-effekten finns, men än så länge har den inte kunnat påvisats experimentellt.

Det är dock tangentiellt till frågan om nybörjarsinne, och långt ifrån ämnet om spelterminologi.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det är ett otroligt sammanträffande att jag precis fick upp en video i mitt RSS-flöde från Hygiène Mentale som förklarar varför Dunning-Kruger-effekten verkat kunna helt förklaras av statistiskt brus och en allmän tendens att övervärdera sig själv (oavsett ens kompetensnivå), och att kurvan med "dumberget" verkar vara helt påhittad i efterhand (den ser inte alls ut så i originalstudien). Kanske inte helt relevant, men alltid bra att påpeka utbredda myter när man stöter på dem. Det kan vara så att Dunning-Kruger-effekten finns, men än så länge har den inte kunnat påvisats experimentellt.

Det är dock tangentiellt till frågan om nybörjarsinne, och långt ifrån ämnet om spelterminologi.

Så länge dunning-kreuger är lika sann/osann som zenbuddistiska idéer så deltar de ju i vart fall i diskussionen på lika villkor.
Antingen så blir man mer mottaglig för tanken på hur lite man vet ju mer man vet ("valley of despair" och "slope of enlightenment" från dunning-kreuger) eller så blir man mindre mottaglig för ny kunskap ju mer man vet om något (shoshin, "the beginners mind").
Bara för att de på många sätt motsäger varandra betyder ju inte det att någon av dem stämmer.

Förmodligen är det där med inlärning, nyfikenhet, mottaglighet för nya idéer mm väldigt mycket mer komplicerat. Förmodligen är bägge teorierna om det extremt bristfälliga.

Men ja, långt från ämnet minst sagt.

 

[Gerkub]

Jag håller med mycket vad du skriver @adrian_of_arcane_lore och det är intressant det du tar upp om lärande och kunskapsproduktion, som ändå relaterar till frågan om terminologi och vad saker betyder.

En anledning till att jag tycker att det vore kul om fler spel använde lite mer olika termer och hade sin egna identitet är att när jag började spela rollspel för några år sen så var det här en så otroligt vanlig upplevelse för mig:

Istället för att behöva besvara frågan "va? vad är det här ens, jag har inga referensramar för att förstå det här?"

Nästan varje gång jag kom i kontakt med ett nytt spel, i åtminstone ett par år, kändes det lite så. Det var så frustrerande, att det kändes som allt var riktat till folk som redan kunde spela rollspel. Även om många spel använde liknande terminologi så använde de det på olika vis, t ex HP kan betyda så många olika saker i olika spel, vilket kan vara ganska förvirrande.

Såklart finns det en styrka i att olika sorters spel kan jobba utifrån samma tradition, t ex OSR, en subkultur fylld av olika subsubkulturer, som trots sin spretighet ändå är ett tydligt levande arv med 40 år i bagaget, vilket är så coolt.

När jag började spela mer så kallat spelledarlöst ”indieflum” så upptäckte jag att det var ofta verkligen motsatsen till flum, att i brist på antagandet av en kompetent spelledare så var reglerna tvungna att vara tydliga, väldigt strukturerade, och skrivna ofta med en märkbar intention bakom.

Jag säger inte att den typen av spel är automatiskt bättre, jag uppskattar en bred variation av olika spel och spelstilar, men jag kan verkligen gilla när regler känns som att de har en intention och känns meningsfulla. Det är också en anledning till att jag gillar att läsa gamla spel från 70 och 80-talet, att de kan ha en fräschör iom att de kan ha färre antaganden om hur man bör spela inbyggda i sig.

Och det är lite därför jag tänker att det är bra om fler spel skulle använda egna terminologier (även om jag fattar att det är opraktiskt i verkligheten), att man kanske skulle stanna upp och tänka mer på de som spel i egen rätt än bara något som man förväntas har ganska bra koll på från början. Citerar nåt jag läste annorstädes: ”jag började inte tycka rollspel var kul på riktigt förrän jag började se det som SPEL och inte som improteater med lite mekanik då och då”. Och det kanske är lite tillspetsat men jag gillar det, liknande tankegångar får mig att uppskatta spel och spelskapande mer.

Sen menar jag inte att alla spel ska vara nybörjarspel där man tragglar igenom grunderna varje gång, jag bara efterlyser lite intention i vad man vill utrycka i sitt spel. (Jag tycker inte att man ska underskatta nybörjare, dels för att när jag har spelat med vuxna nybörjare har de oftast haft väldigt roligt första gången; och de har nästan alltid varit väldigt duktiga, typ kommit med oväntade idéer, osv. En sak som kan vara läskig om man är nybörjare är risken att misslyckas. Men för att lära sig saker måste man misslyckas, kanske flera gånger. När man inser att misslyckande inte är hela världen, och att det kan ha oväntade positiva utfall, blir det lättare att testa nya grejer, som t ex att vara spelledare för första gången, där jag tror en trygg spelgrupp eller att spelet har en hjälpsam struktur är viktigare än t ex trygg terminologi).

 

[JohanL]

Mitt värsta exempel är nog spelledarperson/er, men det kommer jag tyvärr inte på en bättre term för såhär på rak arm.

Alla säger väl bara SLP i vilket fall?

Intressant nog bedriver Robin D. Laws ett privat korståg mot ”NPC”, eftersom det är tokigt att definiera något utifrån vad det inte är. Hans förslag? GMPC, alltså SLP…