Quadrante
Grisbonde
Får en att tänka på vikten av vilka ord man har i sitt system ... och om det är så att de ord man använde måste förklaras.
Fast i kontrast till den barnsliga upptäckarglädjen har vi ju den barnsliga trygghetsnarkomanin. Det är ju barnet som inte vill smaka på maten för att det är "äckligt" trots att den inte har en aning om hur det smakar, för det är bara makaroner och pannkakor som är gott. Det är barnet som vill se Frozen 200 gånger istället för att kolla på en annan film. Det är barnet som måste handledas av en vuxen för att förstå eller våga någonting, för att allt som är nytt är läskigt och farligt.Det är bildligt talat, jag tänker att det är dåligt att fastna i ingrodda tankemönster och intellektuell hybris. Själv började jag spela rollspel i vuxen ålder lite för att återuppväcka en sorts barnslig upptäckarglädje som hamnat lite i skymundan i tonåren.
Precis, det är därför det är ett sinnestillstånd, en synvinkel som man vill uppnå, och inte faktiskt bokstavligen vara t ex ett barn. Tonåren är för mig mer förknippad med psykisk ohälsa och ångest så jag tror vi alla har olika erfarenheter av det. Poängen är att det faktiskt kan vara ett problem att man tror att man vet allt (jag säger inte att du tror det), och att det gör en mindre smart, att det sätter käppar i hjulet för att få ny kunskap. Ingen kan ju ta ifrån en ens erfarenheter och kunskap, och det är fantastiskt med all den genom åren samlade kunskap som finns om rollspel som jag har djup vördnad för. Det kan vara skrämmande och kognitivt belastande att ha en hög öppenhet mot världen, och kanske inte alltid önskvärt beroende på sammanhang såklart. Jag gillar att angripa varje unikt spel jag möter med en blick som jag försöker hålla fri från fördomar. Vad vill de som har skrivit spelet med det? Antar de att jag kan jättemycket sen innan? Hur presenteras det? Vad använder de för terminologi? (för att återknyta till trådens ämne). Jag tror det kan leda till intressant speldesign, att man kan hitta nya frågor att utforska och andra sätt att göra spel på.Då man förhoppningsvis har egen kunskap och erfarenhet nog att faktiskt få användning av sin nyfikenhet.
Jag tror vi i stort sett tycker samma sak, men nog har väldigt olika perspektiv på vissa saker.Precis, det är därför det är ett sinnestillstånd, en synvinkel som man vill uppnå, och inte faktiskt bokstavligen vara t ex ett barn. Tonåren är för mig mer förknippad med psykisk ohälsa och ångest så jag tror vi alla har olika erfarenheter av det. Poängen är att det faktiskt kan vara ett problem att man tror att man vet allt (jag säger inte att du tror det), och att det gör en mindre smart, att det sätter käppar i hjulet för att få ny kunskap. Ingen kan ju ta ifrån en ens erfarenheter och kunskap, och det är fantastiskt med all den genom åren samlade kunskap som finns om rollspel som jag har djup vördnad för. Det kan vara skrämmande och kognitivt belastande att ha en hög öppenhet mot världen, och kanske inte alltid önskvärt beroende på sammanhang såklart. Jag gillar att angripa varje unikt spel jag möter med en blick som jag försöker hålla fri från fördomar. Vad vill de som har skrivit spelet med det? Antar de att jag kan jättemycket sen innan? Hur presenteras det? Vad använder de för terminologi? (för att återknyta till trådens ämne). Jag tror det kan leda till intressant speldesign, att man kan hitta nya frågor att utforska och andra sätt att göra spel på.
Istället för att behöva besvara frågan"hur gör detta spelet saker annorlunda än andra spel jag spelat?"
Kan man istället befinna sig på den mycket mer tillfredsställande och givande "slope of enlightenment" än att hela tiden fastna i det ofta förvirrande och orosframkallande nybörjartillståndet."va? vad är det här ens, jag har inga referensramar för att förstå det här?"
Så länge dunning-kreuger är lika sann/osann som zenbuddistiska idéer så deltar de ju i vart fall i diskussionen på lika villkor.Det är ett otroligt sammanträffande att jag precis fick upp en video i mitt RSS-flöde från Hygiène Mentale som förklarar varför Dunning-Kruger-effekten verkat kunna helt förklaras av statistiskt brus och en allmän tendens att övervärdera sig själv (oavsett ens kompetensnivå), och att kurvan med "dumberget" verkar vara helt påhittad i efterhand (den ser inte alls ut så i originalstudien). Kanske inte helt relevant, men alltid bra att påpeka utbredda myter när man stöter på dem. Det kan vara så att Dunning-Kruger-effekten finns, men än så länge har den inte kunnat påvisats experimentellt.
Det är dock tangentiellt till frågan om nybörjarsinne, och långt ifrån ämnet om spelterminologi.
Nästan varje gång jag kom i kontakt med ett nytt spel, i åtminstone ett par år, kändes det lite så. Det var så frustrerande, att det kändes som allt var riktat till folk som redan kunde spela rollspel. Även om många spel använde liknande terminologi så använde de det på olika vis, t ex HP kan betyda så många olika saker i olika spel, vilket kan vara ganska förvirrande.Istället för att behöva besvara frågan "va? vad är det här ens, jag har inga referensramar för att förstå det här?"
Alla säger väl bara SLP i vilket fall?Mitt värsta exempel är nog spelledarperson/er, men det kommer jag tyvärr inte på en bättre term för såhär på rak arm.
Jag antar att GMPC betyder Game Master Player Character? Är inte P:et totalt onödigt och GMC den rimliga förkortningen?Intressant nog bedriver Robin D. Laws ett privat korståg mot ”NPC”, eftersom det är tokigt att definiera något utifrån vad det inte är. Hans förslag? GMPC, alltså SLP…
Antagligen att föredra eftersom "GMPC" har en annan konnotation också, där spelledaren själv vill spela också och sätter in en SLP i gruppen som sin stand-in.Jag antar att GMPC betyder Game Master Player Character? Är inte P:et totalt onödigt och GMC den rimliga förkortningen?
Så är det alltid.Varje försök att ”fixa” terminologin kommer bara att göra den ännu mer spretig, och dessutom antagligen ignoreras av användarna i vilket fall.
Jag vet inte om jag håller med. Det är rätt bra att folk känner igen sig.utan när de bestämmer vad saker heter och vad saker skall kallas i spelet, görs det utifrån vad som är mest rätt för spelet och dess tänkta användare.
Det är ju precis det jag tycker folk skall göra och tänka på!I mitt DoD-hack bytte jag från Intelligens till Skarpsinne så att jag enkelt kunde omdefiniera vad jag tyckte att grundegenskapen skulle stå för.
Det är förmodligen ingen som »stockrosgudar« Nobilis, men jag har sett en hel del folk på engelskspråkiga forum använda »HG« som verb av och till, och att använda det i sin substantivform verkar vara standard.(Jämför alla spel som försöker ha ett annat namn för SL - använder någon någonsin dem? Har någon i världshistorien sagt att de ska stockrosguda Nobilis snarare än att spelleda det?)