Så det är väl inget konstigt här? Visst, det finns väl ingen platonsk essens eller naturlig kategori av begreppet fantasy, men det saknas typiskt till och med inom naturvetenskapen.
Det är absolut inget konstigt, utan bara en fråga om perspektiv och vad man tycker är viktigt i diskussionen.
Läser man igenom diskussionen framkommer det nämligen snart väldigt många olika åsikter, skärningspunkterna går på många fler ställen än enbart om Astrid Lindgren är fantasy eller inte.
Exempel på åsikter är bland annat:
- Fantasy är modern litteratur (Atrid Lindgren är fantasy)
- Fantasy är modern litteratur (Astrid Lindgren är inte fantasy)
- Fantasy är
inte nödvändigtvis modern litteratur (Tusen och en natt och Astrid Lindgren är fantasy)
- Fantasy är en subkategori inom modern litteratur (Tolkien, men inte Astrid Lindgren, är fantasy)
- Fantasy är en subkategori inom modern litteratur (både Tolkien och Astrid Lindgren är fantasy)
- Fantasy är en bok med drake i (okänd uppfattning om någonting alls i övrigt)
- Narnia är fantasy (Astrid Lindgren är inte fantasy)
- Narnia är inte fantasy (Astrid Lindgren är inte fantasy)
- Narnia är fantasy (Astrid Lindgren är fantasy)
- Fantasy är har en litterär avsikt/ambition (Mytologi är inte fantasy)
- Men en drake! (Mytologi, teologi, bibeln mm är fantasy men det pratar vi inte om)
Naturvetenskapen löser ju avsaknad av platoniska essenser och naturliga kategorier genom ett
kulturellt konsensus, nämligen att oavsett vad man pratar om så har man redan ställt upp ramverken och rutinerna för
hur man pratar om (och därför också hur man förstår) det. Det är ju det som är naturvetenskap, vetenskaplig metodik applicerad på den fysiska världen. Alla kategorier är ju
kulturella, inte av naturen givna.
Naturvetenskapen har ju också ett begrepp för det som hävdar sig vara vetenskap men inte når upp till de gemensamt överenskomna kraven som ingår i detta kulturella kosensus, nämligen
psuedovetenskap.
Det saknar vi ju i kulturen, vilket är fullt rimligt eftersom en berättelse inte är en sten, en idé inte är ett däggdjur och ett sätt att uttrycka sig på inte är elektromagnetism. Därför har vi inte ens samma typ av och mer rigida kulturella ramverk som naturvetenskapen har för att förstå sitt fält, och därför är alla
självklarheter, "det vet ju alla" och "man vet vad det är när man ser det" bara reduktivt självbedrägeri och, om man skall vara tillspetsad, antiintellektualism. Men därför är ju också diskussionen
i sig både intressant, produktiv och givande. Målet är inte att få mest rätt, utan att få större förståelse för vad det är man pratar om och få nya perspektiv på det.
Kulturen formas ju nämligen av samtalet om den, vad den
är bestäms av
hur vi ser på den.