Search results

Jag håller med! Finns massor av spännande grejer där. Däremot behöver man ju inte ett system som gör detta. Att hitta på "min rollperson dör" är ju inte särskilt svårt att improvisera, så man behöver inte systemstöd för något sådant. Man behöver inte ha ett dödligt system för att ha rollpersoner...

Spara!

Vi spelade Kulturrevolutionen i Plommonkrönikan i helgen. Det som gjorde det riktigt kraftfullt var att vi började innan fraktionerna skapades. I början var rollpersonerna vänner och klasskamrater och i slutet försökte de döda varandra (och lyckades). Det som fanns i början var olikheter, men de...

Ja, där är vi nog olika. Finns det ett rätt svar så blir jag mindre intresserad av problemlösningen. Eventuellt för att skydda mitt ego när jag inte kommer på det. Det är nog det värsta för mig med mysterielösarspel: Att det finns ett rätt svar, att en person i rummet vet vad det är, och att...

Jag bor i Göteborg och har aldrig köpt något på Kickstarter, så det verkar rimligt!

Yes! Det kan jag absolut förstå, även om jag inte delar det. Jag är ju ointresserad av, eller eventuellt inkapabel till, att uppleva spelvärlden ur min rollpersons perspektiv. Så då blir ju mina preferenser annorlunda. När jag spelar rollspel så är jag inte min rollperson, jag är en författare...

"Rollperson" är ju endast intressant som begrepp i det den utgör en delmängd av alla personer i dramat, tänker jag. Jag utgår ifrån hur folk använder ordet "rollperson", och då handlar det ju generellt om en person i berättelsen som på något sätt skiljer sig från andra personer i hur hen spelas...

Jag har aldrig hört de personer spelledaren getaltar under spel kallas "rollpersoner". Känns som att det skulle förvirra kommunikationen något oerhört?

Det kan absolut finnas intressanta planeringsscener, såklart. Men om jag jämför "planera inför en strid/heist" med "genomgå en skilsmässa och gräla om vårdnaden" eller "be om förlåtelse för att jag nitade din syster" så är det inte det förstnämnda där rollpersonens personlighet kommer fram som...

Jag skiljer mig nog där en del, i hur mycket begränsningar jag vill att systemet ska bidra med. Jag kan absolut tycka att det kan vara kul att systemet ger vissa saker, men oftast vill jag framförallt ha det i preppen, inte så mycket under spel. Det är ju vi som ska berätta en historia, inte...

Det som är intressant här är ju att jag också ogillar när känslor ställer till det för det jobb vi ska göra, och jag vill ha logisk och resonerad problemlösning i jobbet, till exempel. Och jag är en väldigt oemotionell människa. Jag har aldrig tappat humöret i mitt liv, och jag fattar inte...

Javisst. Jag ser sällan någon vinst personligen med att skala upp det, men det kan nog bero på spelet. Jag spelar ju sällan berättelser där det är intressant att zooma in på striderna. Oftast vill jag ha en beskrivning på kanske ett par minuter max och sedan gå vidare. Men det finns ju genrer...

Om problemlösningen sker filtrerad genom rollpersonen tappar jag nog intresset helt och hållet. Är det jag som problemlöser så har jag ju en intellektuell utmaning. Är det rollpersonen som sitter och planerar ett bakhåll så blir det mest en ointressant scen. Varför ska vi spela ut det? Kan vi...

Jag har ju aldrig upplevt inlevelse i rollpersonen, så där finns det ju ingen kostnad för mig. Däremot är det såklart jätteviktigt att vad min rollperson gör i spelmiljön har bäring på fiktionen. Min rollperson gick i bräschen i fajten, och det var därför hon dog. Hade hon tagit det försiktigt...

Men i ett spel där vi sätter scener, även om det har rollpersoner, så sker ju en hel del av spelet och berättelseskapandet utan att gå via rollpersonen. Och i traditionella spel har ju spelledaren ingen rollperson, men spelar ändå spelet och skapar berättelsen. Så man kan säga att det är...

För mig är det problemlösandet som gör att det känns som brädspel. Om vi försöker fundera på om vi ska överfalla dem längs vägen eller vänta på att de slår läger, eller om vi ska ta oss till byn och se om vi kan få hjälp av folket där för att anfalla dem. Det är brädspelstänk för mig och min...

För mig är rollpersonen en person jag har exklusiv berättarmakt om och är ensam att gestalta. Ibland har jag en rollperson, ibland finns det inga rollpersoner. När vi spelar i Hantverksklubben har vi till exempel inga rollpersoner. Det finns personer i berättelsen, men inget som skiljer vissa...

Det finns ju spel där man spelar olika krafter i en värld, men tror att de sällan har någon spelledare. Finns ju också spel där man kan spela en plats, ett tillstånd eller liknande (typ Berättelser från Staden).

För mig kan min rollperson agera mer eller mindre riskabelt, och jag kan vara kreativ och improvisera utifrån rollpersonens och situationens förutsättningar med ovanstående system. I fajten jag beskrev agerade min rollperson (Ah-Fei) väldigt riskabelt, på grund av situation och bakgrund. Däremot...

Jag kan känna att strider kan vara intressanta och spännande i rollspel, men inte stridssystem, som jag aldrig finner intressant. Det blir brädspel av det hela, ett avbrott i rollspelandet för att rulla plast och räkna matte, som @krank brukar säga. Det är helt enkelt för skilt från resten av...