Search results

Absolut, och som sagt har jag full förståelse för att andra inte delar mina preferenser.

När det gäller påhittade världar har jag nog inga skarpa känsligheter. Inget behov av att världen ska vara rimlig eller logiskt uppbyggd. Den är ju bara påhittad, liksom. Ger mig generellt inget mervärde att den har en rimlig ekonomi, demografi, historia, lingvistik, och så vidare. Snarare...

Ja, jag håller ju med om den generella idén i artikeln. Var mest en massa detaljer jag störde mig på. Som hur diagrammen lägger fram litteraturen som en endimensionell konstart, filmen som tvådimensionell och dataspel som tredimensionell, vilket antyder att dataspelen är den mest komplexa...

Artikeln talar ju specifikt om att se till att synkronisera vad spelaren upplever med vad spelfiguren upplever. Det var därför jag nämnde det. Jag är dock helt med på att jag vill skapa berättelsen i stunden och inte få den uppspelad för mig. Det är ju mest den klassiska kritiken mot rälsning...

Jag hatade den länkade arrikeln på grund av en massa smådetaljer, men det är ett intressant ämne! För mig är det just skapandet av en berättelse som är det jag är ute efter, men på ett helt annat sätt än för dataspel. Skulle säga att mitt föredragna sätt att spela är betydligt närmare besläktat...

Och det var det jag menade med att jag inte är intresserad av strid som sport eller krig. Båda dessa handlar ju om dödlighet i spelet (inte i fiktionen), och båda två antar att jag som spelare på något sätt kämpar för att min rollperson ska vinna striden. Den sortens spel är jag inte så...

Våld kan såklart vara farligt för rollpersonen, i fiktionen. Men det behöver inte betyda att det finns en risk att rollpersonen dör. Risken att rollpersonen dör styrs inte av hur farligt det är i fiktionen, utan om vad våra överenskommelser i spelet säger. Det är två skilda saker. Jag kanske har...

För de flesta spel: combat as fylleslagsmål. Om Sture, textildesigner, 46, lappar till sin chef så är jag inte intresserad av att spelet ska se till att det är dödligt och farligt. De flesta människor är inte psykopater som vill döda andra. Ibland spelar jag dock berättelser med extremvåld. Då...

AW har ju en massa förmågor, och även om det är ett extremt våldsamt spel så är inte alla förmågorna våldsamma. Så det finns det ju en hel del att hämta. Metaförmågor kan man ju göra också. Förmågor som låter dig hitta på information om spelvärlden, som låter dig dyka upp i scener, retroaktivt...

Finns massor med rollspel som inte handlar om konfliktlösning. Les larmes du soleil, Cos'Île, Happy together, Coffe toghether, Ribbon Drive, It's Complicated … Finns ju hur många som helst. Så det är nog inte så svårt. Sedan har jag inte sett Min granne Totoro, men rollspel utan konflikt är...

Jag har inte sett Eldflugornas grav, men ja, "hyperdeppigt" är ju typ det rollspel är allra bäst på. :gremgrin:

Det är ett fint spel, men systemet är väldigt specifikt för just det som det handlar om. Så bra om man vill göra en Ghibli-historia om djurandar som hjälper folk, men kanske sämre om man vill göra något annat. Som jag minns det (var länge sedan jag spelade det).

När vi spelade vår senaste PTA-kampanj om brott och korruption i São Paulo använde vi denna som vinjettmusik:

Prosopopée är nog det ghibliskaste spelet jag spelat, baserat på begränsad Ghibli-kunskap. Det har inga regler för våld, och problemen löses medelst saker som perception, empati, hantverk, etc. Det har ett system för hur underlig man är. Allteftersom rollpersonerna fortsätter i världen, desto...

Jag tänker att det är rimligt att anta att vissa spelare blir lockade av att strida mycket när man har mycket stridsregler, även om inte alla blir det. Och jag tror framförallt att om spelet har många specialförmågor som rollpersonerna ges och som endast är användbara i strid så kommer många att...

Jag fattar inte riktigt frågan. Är det vad som gör att man får den specifika episka känsla som beskrivs i trådstarten, eller vad som är ballt i rollspel generellt?

Det här är rätt ballt! Gillar den här sortens listor. Jag hade nog velat ha den numrerad så man kan slumpa om man vill. Lite som äventyrsgeneratorn i Lasers & Feelings, fast biffigare. Det generella konceptet är ju coolt och så, men för spelledarstyrt för mig. Men det finns mycket bra tankar...

Spelar det roll vilket språk man skriver på? Alla verkar skriva på engelska, men det behöver man ju inte i ChatGPT (fast folk i Sverige gör ju det ändå, såklart :gremsuck:). När det gäller bild-AI, hur funkar det med olika språk? Om jag skriver in en prompt på spanska, får jag en bild som kommer...

Jag är ofta inte så intresserad av att hålla uppe tempot i strider. Jag brukar ju tjata om att man ska göra litterära strider och inte cinematiska sådana. Men jag tycker absolut att tempo i scenerna är intressant att jobba med. Ibland vill jag ha lugna scener där tiden släpar sig fram, ibland...

Det är ju en strupflöjt! En sådan spelar man inte med läpparna, utan skjuter ned till svalget så man kan använda tungan för att spela.