Re: Hjärnsmälta...
Har du lust att förklara det närmare för jag lägger gärna fate points på mina skills för att besegra bossen. Gör jag fel då?
Du gör inte fel, men du spelar ett dåligt spel. Här kan jag förklara:
Om att besegra bossen kvalificerar som "challenge" (= dvs; du som
spelare blir utmanad, och du skulle uppleva det som snöpligt om du misslyckades) så
vill du göra ditt bästa för att vinna över bossen. Det är liksom grundfundamentet i gamism/problemlösning.
Strategiska resurser är nu ett medel för dig att bruka så gott du kan för att uppnå detta ändamål. Du
vill ju vinna, och det är som sagt du som spelare som skall utmanas; så din utmaning blir att hushålla på denna strategiska resurs så framgångsrikt som möjligt.
Så länge som spelet är det minsta gamistiskt så kan det visserligen finnas gott om olika valmöjligheter att spendera de strategiska resurserna på för att bäst uppnå målet; men det kan
absolut inte finnas något utrymme för att spendera denna strategiska resurs på något som går
utanför spelets mål. Då vore det inte gamism längre.
Man kan mycket väl vilja uppfylla personliga mål
inom ramarna för ludus-målet. Det brukar kallas spelarens "spelstil", såsom i talesätt såsom "om du föredrar att spela rött eller blått i Magic är en fråga om vad du har för spelstil". Däremot slutar det vara gamism om du enbart kan uppfylla ditt personliga mål genom att frångå ludus-målet.
I vanliga prestationsrollspel a la D&D och DoD så blandar man problemlösning med gestaltning. Man har alltså strategiska resurser i fråga om färdighetspoäng och guldstycken att använda på strategiska sätt - men samtidigt har man en social konvention runt bordet som säger att det förväntas av en att man också skall spendera vissa av dessa resurser på saker som ger inlevelse, färg och trovärdighet. Såsom att köpa en vacker klänning åt ens besvärjerska, supa sig full med ens dvärg eller skaffa några poäng i en "dålig" färdighet bara för att ge lite krydda åt denne.
Detta är okej inom ramarna för gamism
tills man upplever sig handikappad som problemlösare för att man slösat på sina strategiska resurser. Om du känner "fan, jag förlorade ludus-målet för att jag fick så många minus av att vara bakis" så har du rubbat gamismen. Då har du inte försökt uppnå målet - utan tvärtom spelat upp ett tragiskt drama om dvärgen som dog på grund av sin alkoholism. Det är bara simulation.
Allra helst skulle man skilja på gestaltningsresurserna och problemlösningsresurserna, men att man inte gör det i vanliga prestationsrollspel har med
trovärdighet att göra: Vi accepterar helt enkelt inte att man skulle använda en viss valuta för att köpa svärd och ringbrynjor, och en helt annan valuta för att köpa klänningar och supa sig full. På samma sätt accepterar vi inte att man skulle använda två olika sorters färdighetspoäng beroende på om man ville träna upp sig i färdigheter som kan användas för att uppnå ludus-målet eller inte. Träning är ju träning, liksom.
Men! Tittar du på prestationsrollspelen så
försöker de ändå åtgärda detta: I D&D finns det vissa färgstarka simulations-
skills, men knappt några tokroliga
feats. Och priserna på kuriosa-föremål är betydligt lägre än vad priserna är på strategisk utrustning.
---
Titta nu på blandningen av samberättande+problemlösning:
Det finns absolut
inga trovärdighetsskäl att blanda samberättarresurser med problemlösningsresurser. Det finns helt enkelt ingen anledning alls att en och samma poäng skulle kunna användas för att införa en intressant bifigur i handlingen och för att uppnå ludus-målet. Och i spel såsom Fate så är strategiresursen så oerhört avgörande som strategiresurs betraktad att det nästan är omöjligt att använda poängen på samberättarsättet utan att märkbart handikappa sig själv i jakten på ludus-målet. (Eller tvärtom: Att man kan använda resursen på samberättarsättet på så godtyckliga sätt att man rubbar den spelmässiga utmaningen i att uppnå ludus-målet. I vilket fall som helst så upphör striden mot bossen att vara en "challenge" för spelaren)
Man behöver naturligtvis inte vilja ha en challenge. Men då finns det ingen anledning att ha strategiska resurser öht. Att slå om en tärning i sig medför ju inget åt berättelsen. Men att ha en strategiresurs vid sidan om gör inte spelet till problemlösning för
någon. Om du försöker spela schack för att vinna och jag försöker förlora med flit så blir ju inte spelupplevelsen varken utmanande eller belönande för någon av oss.
Det enda raka vore att separera samberättandet och problemlösandet helt och hållet. Typ: Såsom att använda problemlösningsresurser med tydliga systematiserade effekter att samberätta
utifrån, medan man i situationer som inte påverkade ludus-målet skulle kunna samberätta helt fritt hur mycket man än önskade.
Det är exakt så det fungerar i exempelvis Supergänget. Massivet kan samberätta fram en flicka vars katt fastnat i ett träd och rädda det åt henne, helt utan att behöva spendera någon sorts "nu-är-det-min-tur-att-prata"-poäng. För samberättande är ju
roligt - det är inget som ska behöva kosta poäng! Men när man väl vill slå om ett slag eller påverka konflikter på något sätt, då använder man regler med tydliga systematiserade effekter som man får samberätta
utifrån. Alltså, Domherren får inget plus för att han samberättar fram en vattenledning som han använder mot eldsvådan, utan det är bara ett sätt för honom att kunna bekämpa elden med Kampsport som låter trovärdigt och bra.
I Supergänget har man alltså dels ett challenge som utmanar spelarna som problemlösare på
riktigt, samtidigt som man har utrymme för samberättande som stimulerar spelarna som berättare.
I spel som Fate får man dels den skittråkiga effekten att man måste betala poäng för att få samberätta, samtidigt som man aktivt förstör ludus-utmaningen så att den inte blir utmanande på det gamistiska sättet; och den enda anledningen att blanda ihop dessa två olika delar hade varit om det krävdes för trovärdigheten skull, vilket det inte gör.
Det är därför Fate är ett undermåligt spel i jämförelse med Supergänget.