Man Mountainman
Storsvagåret
Tagga ner!
Inlägg vars enda syfte är att förolämpa en annan forumit, undanbedes.
/Karl
Inlägg vars enda syfte är att förolämpa en annan forumit, undanbedes.
/Karl
Så nej, det spelar en jäkla roll vilket system du använder, System does matter.
Min erfarenhet av båda systemen är ganska begränsad
men jag delar inte din uppfattning om att WoD skulle vara "slimmat och strömlinjeformat", i alla fall inte mer "slimmat och strömlinjeformat" än D&D.
Det man kan säga om "Vampire" är dock att spelet i alla fall gör en regelmässig ansats att uppmuntra till mer fokuserat spel, både karaktärs- och berättelsefokuserat, med sitt "Nature/demeanor" och sin "Humanity-mätare". Personligen så hade jag tyckt att spelet hade varit bättre om det hade velat mindre och varit mer fokuserat på rollpersonens inre kamp, moraliska dilemman och försök att acceptera sin förvandling.
Som det är nu så känns det mest som "Vampire" vinglar mellan att vara ett djupt och personligt spel och att vara någon form av Vampire-action á la "Blade", där WW lyckas bäst med det senare.
så känner de sig våldsamt överlägsna övriga medlemmar av rollspelshobbyn.
Jag har svårt att känna genuin ångest, som rollperson eller spelare, över att gestalta en vandöd mafioso med superkrafter.
Jag tror att du har för mycket förutfattade meningar om regler, vilket säkert är en följd av personliga erfarenheter av dåliga spelledare och dåliga spel (som det brukar vara).
Även en immersionist har nytta av regler, bra, anpassade regler.
Eftersom du har starka åsikter och verkar veta vad du vill ha så borde det inte vara några problem för dig att hitta ett regelsystem som passar dig, så länge du är beredd att faktiskt leta efter det.
Vågar du pröva "Supergänget" så finns det mängder av andra spel som du också skulle kunna få behållning av.
Särskilt om du var lite mer ödmjuk och öppen för forumets ackumulerade erfarenhet och kunskaper.
Ett annat exempel, som folk på något sätt ha fått till att ge ångest är blodsbanden. Jag kan köpa att man är tillräckligt fri för att känna ångest på det första steget, men som jag kommer ihåg det så innebär steg tre åtminstone att man känner en djup och villkorslös kärlek till den som har placerat blodsbandet på på dig. Om jag kommer ihåg rätt så ger det knappast dig känslofrihet.
Men jag hade ändå uppskattat om spelet hjälpte mig mer på traven.
Om man istället utgår från, säg, ett humor spel där systemet faktiskt gör spelet roligare, så är det ju att föredra framför ett som snarare simulerar köttsår.
Jag har sagt vad min erfarenhet av "Vampire" är. Mitt mål är inte att på ett vetenskapligt och objektivt sätt "bevisa" att jag har rätt. Dessutom har jag väl minst lika goda argument som du har?
Det är min uppfattning som du så klart kan bemöta med din egen. Däremot så kan du svårligen få det till att min uppfattning är felaktig.
Jag är inte lika övertygad som du är och delar inte din uppfattning i den här frågan. Jag tycker nog att det finns gott om utrymme för både optning och action i "Vampire" och att det inte är ett spelsätt som WW aktivt bekämpar. Att sedan du inte har spelat "Vampire" på det sättet är en annan sak. Det har inte jag gjort heller.
Vad säger du om de "skitargumenten"?
Ja, det spelar föga roll för Krank, men inte för mig.
Jag har personligen helkass koll både på "The Forge", indiescenen och innovativa regeltermer som folk strör omkring sig. Men jag har i alla fall börjat lära mig vad jag gillar och vad jag inte gillar genom många års spelande av ett antal olika spel.
Hur begränsar D&D spelarna ifrån att spela ångest och mörker?
Hur uppmuntrar "Vampire" det?
Fast någon gruva måste du i alla fall gå ner i.
Och är säger jag att något vitsigt och du svarar med något vitsigt och i slutändan så har vi båda undvikit att ens reflektera och än mindre förändra vårt eget beteende. Hardcore.