Krille
Super Moderator
Hur mycket är systemet?
Denna BRP har två riktigt trevliga finesser. Den ena är det som kallas Pendragon-modellen eller Black Jack-modellen - när man slår för att lyckas i ett motsatt slag slår man under sitt färdighetsvärde, men över motståndarens slag. Klarar man av det så lyckas man. Så när man slåss så slår man ett motsatt slag. Den som vinner slaget tvålar in en klase skada på den andre, och eftersom skadan är helt vanlig hit points med en check för huruvida man behöver läkarvård (inflikad skada är större än CON) så är det ett motsatt slag och ett skadeslag, och sen är rundan mekaniskt sett över och man kan koncentrera sig på att berätta och vara cool. Inte ens initiativ rullas.
Den andra finurliga grejen är Passions och Traits. Passions är värden som används för att peka på hur mycket man är för en viss sak, exempelvis Amor (Guinevere), där siffran efter betyder hur mycket man är tokkär i drottningen. Lancelot har 20 i det värdet, och det räcker för att bli galen, splittra kungariket, och få han själv i exil och Guinevere i kloster. Traits å andra sidan är en uppsättning med balanserade värden, exempelvis Chaste och Lustful som ett par, Temperate och Indulgent som ett annat, och så vidare. Det finns 12 par = 24 värden som beskriver hur man uppför sig. Summan i varje par ska vara 20, såvida inte det ena värdet är 20 eller mer, då det andra värdet blir 0.
Vissa värden ger bonusar. Det finns sex stycken som om summan av dem är 80 eller mer ger en ridderlighetsbonus. Då är man ridderlig, och det är bra, så man får en bonus. Fem av dem ger en religiös bonus - exakt vilka fem beror på vilken religion man tillhör, liksom även bonusen. Så det finns en given spelmässig belöning att rikta sin rollpersons personlighet åt ett visst håll.
Di härna värdena använder man dels som riktlinje för att rollspela personligheten. Har man mycket i Chaste och lite i Lustful så är man kysk och tittar inte på flickor. Inte så mycket i alla fall. Och det rollspelar man förstås.
Värdena används också för att simulera personligheten i de fall då spelaren faktiskt inte vet hur han ska rollspela, eller då det finns en frestelse att motstå. Om vår kyske riddare hamnar i ett slott fullt med jungfrur mellan sexton och sjutton och ett halvt som inte har något annat för sig än att klä av sig, klä på sig, bada, kamma håret och sukta efter riddare, så drabbas han av en frestelse och får slå för sin Chaste för att se om han motstår den.
Det finns en grej till med Pendragon, och det är att värdena ändras. Man får sätta förbättringskryss för de värden man får utlopp för, och efteråt får man slå ett slag för de värden man har kryss för. Om slaget blir högre än värdet så ökar det med ett (och det andra värdet i paret sjunker med ett). Det gör att det finns en återkoppling mellan den personlighet som står på papperet och den personlighet man spelar. Spelar vår kyske riddares spelare inte så särdeles kysk så kommer personligheten så som den beskrivs på papperet automatiskt sluta vara kysk. Och eftersom Chaste ingår i religionsbonusen för kristna så finns det risk för att han tappar den bonusen (nyehnyeh!).
Pendragon spelas under LÅNG tid, speltid då. Normalt sett spelar man ett soloäventyr på våren, ett gruppäventyr på sommaren, ett party/mingel/politik/koppleriäventyr på hösten, och vintern tillbringas med att läka skador och pyssla med förläningen. Det gör att man mycket väl kan åldras ett år per spelmöte, så efter ett par veckor är man flera år äldre och förhoppningsvis visare, och allt eftersom tiden går utvecklas och förändras personligheten.
Poängen är att det här systemet faktiskt spelar roll. Om man jämför med ett annat medeltida spel som har rätt liknande egenskaper men saknar biten med Passions och Traits - bästa exemplet är nog ens companions i Ars Magica, eftersom även i Ars Magica så går speltiden fort och Arthur-sagan och liknande magiska mysterier ingår som en rätt viktig del i miljön - så märker man en drastisk skillnad.
Och skillnaden är denna: den normale medelmåttige Ars Magica-spelaren fastnar väldigt lätt i en eller två roller (ag vet att det finns superduperskådespelare så ni som är superduperskådespelare behöver inte ta åt er, men Sturgeons lag gäller fortfarande, och även om just NI klarar att rollspela ALLT, så har jag märkt att det inte gäller för typ 90% av den rollspelande mänskligheten). Pendragon-rollspelare får det skicket urbankat ur sig förbaskat fort. De lär sig och tränas av systemet att rollspela olika personligheter.
System does matter.
Ankedotdags igen: en gång i tiden var jag en rätt inbiten Pendragon-spelare, ett spel som gör sitt bästa för att simulera Arthur-sagor. Den gör det dels med ett välbeskrivet arthurianskt England som miljö, dels med ett antal bra tips och procedurer om hur man spelleder och spelar arthurianskt, och dels med en väldigt slimmad och enkel BRP.Jag, å andra sidan, går inte med på att "system matters" betyder att "system is the only thing that matters". Ett system behöver inte säga särdeles mycket om hur ett spel ska spelas alls, egentligen. Faktum är att jag nog tycker att ju mindre ett system säger om hur jag ska spela min karaktär desto bättre.
Vill man bara ha ett system som simulerar strid och användning av krafter, men som inte lägger sig i hur ens rollperson reagerar eller känner, så innebär inte det att man vill ha ett rollspel där ens rollperson inte känner någonting utöver strid och användning av krafter. Systemet är inte allt.
Denna BRP har två riktigt trevliga finesser. Den ena är det som kallas Pendragon-modellen eller Black Jack-modellen - när man slår för att lyckas i ett motsatt slag slår man under sitt färdighetsvärde, men över motståndarens slag. Klarar man av det så lyckas man. Så när man slåss så slår man ett motsatt slag. Den som vinner slaget tvålar in en klase skada på den andre, och eftersom skadan är helt vanlig hit points med en check för huruvida man behöver läkarvård (inflikad skada är större än CON) så är det ett motsatt slag och ett skadeslag, och sen är rundan mekaniskt sett över och man kan koncentrera sig på att berätta och vara cool. Inte ens initiativ rullas.
Den andra finurliga grejen är Passions och Traits. Passions är värden som används för att peka på hur mycket man är för en viss sak, exempelvis Amor (Guinevere), där siffran efter betyder hur mycket man är tokkär i drottningen. Lancelot har 20 i det värdet, och det räcker för att bli galen, splittra kungariket, och få han själv i exil och Guinevere i kloster. Traits å andra sidan är en uppsättning med balanserade värden, exempelvis Chaste och Lustful som ett par, Temperate och Indulgent som ett annat, och så vidare. Det finns 12 par = 24 värden som beskriver hur man uppför sig. Summan i varje par ska vara 20, såvida inte det ena värdet är 20 eller mer, då det andra värdet blir 0.
Vissa värden ger bonusar. Det finns sex stycken som om summan av dem är 80 eller mer ger en ridderlighetsbonus. Då är man ridderlig, och det är bra, så man får en bonus. Fem av dem ger en religiös bonus - exakt vilka fem beror på vilken religion man tillhör, liksom även bonusen. Så det finns en given spelmässig belöning att rikta sin rollpersons personlighet åt ett visst håll.
Di härna värdena använder man dels som riktlinje för att rollspela personligheten. Har man mycket i Chaste och lite i Lustful så är man kysk och tittar inte på flickor. Inte så mycket i alla fall. Och det rollspelar man förstås.
Värdena används också för att simulera personligheten i de fall då spelaren faktiskt inte vet hur han ska rollspela, eller då det finns en frestelse att motstå. Om vår kyske riddare hamnar i ett slott fullt med jungfrur mellan sexton och sjutton och ett halvt som inte har något annat för sig än att klä av sig, klä på sig, bada, kamma håret och sukta efter riddare, så drabbas han av en frestelse och får slå för sin Chaste för att se om han motstår den.
Det finns en grej till med Pendragon, och det är att värdena ändras. Man får sätta förbättringskryss för de värden man får utlopp för, och efteråt får man slå ett slag för de värden man har kryss för. Om slaget blir högre än värdet så ökar det med ett (och det andra värdet i paret sjunker med ett). Det gör att det finns en återkoppling mellan den personlighet som står på papperet och den personlighet man spelar. Spelar vår kyske riddares spelare inte så särdeles kysk så kommer personligheten så som den beskrivs på papperet automatiskt sluta vara kysk. Och eftersom Chaste ingår i religionsbonusen för kristna så finns det risk för att han tappar den bonusen (nyehnyeh!).
Pendragon spelas under LÅNG tid, speltid då. Normalt sett spelar man ett soloäventyr på våren, ett gruppäventyr på sommaren, ett party/mingel/politik/koppleriäventyr på hösten, och vintern tillbringas med att läka skador och pyssla med förläningen. Det gör att man mycket väl kan åldras ett år per spelmöte, så efter ett par veckor är man flera år äldre och förhoppningsvis visare, och allt eftersom tiden går utvecklas och förändras personligheten.
Poängen är att det här systemet faktiskt spelar roll. Om man jämför med ett annat medeltida spel som har rätt liknande egenskaper men saknar biten med Passions och Traits - bästa exemplet är nog ens companions i Ars Magica, eftersom även i Ars Magica så går speltiden fort och Arthur-sagan och liknande magiska mysterier ingår som en rätt viktig del i miljön - så märker man en drastisk skillnad.
Och skillnaden är denna: den normale medelmåttige Ars Magica-spelaren fastnar väldigt lätt i en eller två roller (ag vet att det finns superduperskådespelare så ni som är superduperskådespelare behöver inte ta åt er, men Sturgeons lag gäller fortfarande, och även om just NI klarar att rollspela ALLT, så har jag märkt att det inte gäller för typ 90% av den rollspelande mänskligheten). Pendragon-rollspelare får det skicket urbankat ur sig förbaskat fort. De lär sig och tränas av systemet att rollspela olika personligheter.
System does matter.