Jag ställer mig tveksam till allt dividerande kring skuld som nu pågår i tråden. Som om det skulle bringa klarhet i vad som skett. Jag saknar försök till att se det ur en mer neutral synvinkel, backa ett steg och försöka förstå sin meningsmotståndare i annat än raljanta eller syrliga omdömen. Det finns många goda skäl att göra så; alla sidor står för sina brister och begränsningar och för mig är samspelet det intressanta för att bringa klarhet. När vi börjar tala i termer av skuld börjar vi bli blinda för det.
Riotminds
Var spelkonstruktörer till sin bästa förmåga. De lyckades rent objektivt bra med vad de företog sig - deras Drakar och Demoner var 00-talets gigant i rollspelssverige. De var, kan vi förmoda, också glada amatörer i grunden, vars begränsningar till trots lyckades väligt bra med många av sina företaganden - mindre bra med andra.
Användarna på wrnu
Var då liksom nu duktiga på vad vi gör bäst - vara tänkande och
kännande rollspelare (kursivering på vad jag tycker är viktigast att ha i åtanke i det här sämmanhanget). Vi är inte här av lojalitet till någon. Vi för oss inte alltid med största hänsyn, ser inte alltid till den större bilden, saknar ibland distans till vad vi säger och gör. Det är ett symtom av att vi bryr oss, och att vi bryr oss på olika sätt och om olika saker. Som community är vi dåliga på tacksamhet och att vara rimliga, eftesom även mild kritik kan späs på av användare efter användare tills den uppfattas som fullständigt orimlig.
Redaktionen och moderatorkåren på wrnu
Bestod då liksom nu av glada amatörer som efter bästa förmåga försöker bringa ordning i ett forumsklimat med heta känslor och starka viljor. Att skapa spel kan på sätt och vis vara som att sticka ut hakan, eftersom spel skapar känslor och för att vårt community bryr sig. Till bästa förmåga innebär att försöka gjuta olja på för höga vågor; tillrättavisa och agera som exempel - vi lyckas inte alltid, men har då ett community som tenderar att vara duktiga på att påminna oss om det.
Det är ur moderatorernas synpunkt inte lätt att skydda någon aktör från de känslor deras spel skapar, speciellt inte när det, som i Riotminds fall, även skulle betyda att behöva skydda dem från dem själva. Det senare påståendet tar jag från de exempel som redan tagits upp i tråden. Det är, på gott och ont, så att spelskaparen står ganska ensam i sin kontakt med vårt community.
----
Sedan är jag intresserad av att förstå gnistan till vad som gick snett, och när jag läste artikeln om
hjärtekrossarspel så gick det upp ett ljus för mig. Författaren Ron Edwards beskriver hur vissa spel har en förmåga att locka fram vämjelse i honom, och han skriver att reaktionen "usually induce teeth-gnashing, cries of rage, and pages of scrawling, in very tiny letters, in a spiral-bound notebook".
Jag tror att de allra flesta av oss förmår hålla oss ganska likgiltiga inför de flesta spel vi inte gillar, men de spel Ron Edwards beskriver specifikt är de som, kortfattat, lovar honom det han vill ha, spelar på hans intressen, får honom att hoppas och
känna för en produkt för att sedan se dem ta väldigt få kreativa steg i fråga om väldigt mycket. Och Ron Edwards är, liksom väldigt många på det här forumet, en luttrad rollspelare; när någon utlovar något nytt, nyskapande och fräscht i hans genre så vet han ganska snart om det faktiskt förhåller sig så. Det som sedemera "krossar hans hjärta", är att han i dessa produkter upptäcker visioner och uppfinningsrikedom som faktiskt kunnat göra dem till en unik och ny upplevelse för honom, men som inte ges sitt fulla uttryck.
Jag känner igen mig, och äger själv ett sådant hjärtekrossarspel:
A Game of Thrones - och fan vad jag kan avsky det emellanåt.
Vi får minnas att vad som krossar ett hjärta kan frälsa ett annat, men det hyser inga tvivel om att DoD6 lyckades väcka många känslor. Magnus Seter skrev tidigare i tråden att Riotminds "stämning och känsla för coola grejer är oöverträffad i svensk rollspelshistoria", och det kan jag köpa rakt av, för det hjälper mig bara att förstå. I Viulvs sammanställning av Ymirs omdömen fann jag detta: "Vet du varför jag avskyr DoD6 så mycket som jag gör? Jag hade höga förväntningar", och detta: "projektet jag filar på,' Efter Istiden', uppstod till stor del som en reaktion på DoD6s sugighet". De tycks ha väckt förhoppningar i fler än honom, och hos en sedemera högljudd grupp kom spelet att innebära en känsla av förlust. Det tycks ha varit svårt för dem att gå vidare och bara släppa det - spelet betydde redan för mycket för dem.
Orimligt eller klandervärt? Det vet jag inte om jag bryr mig så mycket om i sammanhanget. Återigen; vi användare är inte här på forumet av lojalitet till någon, och vi saknar ibland distans till vad vi säger och gör. Ymir har i den här tråden tagit avstånd till sitt sätt att uttrycka sig då. Jag tror inte vi kan förvänta oss något mer om nu communityt ska ställas till svars.
