Min GothCon-rapport, då!
För mig var det var ett lysande konvent. Kanske det bästa.
På fredagen gick jag runt som en lyrisk Pettson på crack hela dagen.
GothConvädret hade sopat bort all moln, snö och regn, något som jag hade gett upp tanken på totalt i år.
Jag hade värmt upp på torsdagkvällen med fantastiska vänner som jag kunde prata med och lita på, och var tionde sekund sprang jag på någon annan jag kände genom konvent eller forum.
Första passet på mitt arrangemang,
Dogs in the Vineyard, gick toppen. Spelarna blev imponerade och intresserade av det annorlunda upplägget, och gjorde en del saftiga saker.
Mitt andra arrangemang, Indierummet, var också lysande. IndieCon förrförra året var ganska tomt, men årets Indierummet var alltid fullt. De tillgängliga spelledarna var nästan alltid upptagna. Det var fantastiskt kul och en riktig kick.
Det är grymt ballt att se folk inse "Kan man spela så här också...?"
Jag gjorde inte något annat än att spelleda indiespel (alltså anstränga mig) hela konventet. Av någon konstig anledning så var det lika kul som ett "vanligt konvent". Och det kändes fortfarande som GothCon. Precis som
lajvlyriskheten, alltså. - Att ha mina vänner Elin och Max komma hem och skriva frälsta inlägg var också en underbar upplevelse. Elin,
konventsfamiljen finns ju och är suverän för att människor som ni tar del av den. Det är ju skönt även för mig att ha just fränder att dela den med.
Jag spellede Dogs in the Vineyard fem gånger,
InSpectres två gånger och
Universalis en gång. Allting gick fint, eller iallafall ganska i fallet Universalis.
Ett pass spelledde jag dock inte. Då spelade jag halva Mogges Zonkpopknarkscenario. (Också indie!) Jag var så trött att jag fick gå och lägga mig halvvägs, men jag smög mig upp efter ett tag och bara satt och lyssnade, eftersom det var så
mysigt att bara lyssna på när de andra snackade skit.
Eftersom allting flöt ihop lite i ett indierum med te, godis, knark, sömnbrist och
DitV på repeat så gör jag bara en Top 10 för konventet.
10. Dextrosolknarkandet. Det var också en häftig insikt att första delen av Zonkpop inte var
upptrappning inför andra delens klimax, så mycket som
urballning för att vi skulle hamna i rätt sinneslag och utmattning.
9. Sista gruppen i DitV, som gav lite variation till ett scenario som började bli repetitivt, genom mycket övernaturligheter, häxbrännande och annorlunda (Men inte nödvändigtvis grymma) bedömningar av byborna. De sken verkligen upp när gubben de nästan knäckt gav sig själv till demonerna.
8. ...men ändå valde en av dem en väldigt jordnära initiation (Initiation är ett sorts intro för rollpersonen innan man börjar spela) som handlade om att anlägga sin egen vingård. Massor av tjusiga höjningar och syningar. Min favorit: Han tänker tillbaka på sin ungdom och hur de kunde bruka vilken jord som helst (Egenskapen "Jag har sett det förut 2T6") och att inte tänker låta några jämra ungdomar bräda honom. ("Jag kan lika bra som de unga 1T8"). Jag synar genom att "vända attacken" och en vecka senare ligger han med ryggskott i sin säng pga han överansträngt sig. Det slutade med egenskaperna "Jag kan ta hand om en Vingård 1T6" och "Ryggskott 2T4"
7. Spelleda InSpectres för Vildkatt och Tibbelin, och se dem skratta ihjäl sig. Tibb brukar alltid vara så nedslagen när hon skriver på IRC.
6. Min hatt.
5. Ställa upp i Verbal Kombat som häxjägare utan att staka mig, och åtminstone få möta häx-look-a-like:n innan jag åker ut. Men Amerikanen vann, och han hade ju sunda värderingar som kristendom, moral och napalm. När kommer filmen!?
4. Alla gigantiska plot-holes och nonsens i Universalis-sessionen. Skrattkramp att referera historien för de andra sen. Men det var sent. Och spelarna var nya. Och det var kul att faktiskt lyckas knyta ihop historien på en halvtimma så att den i sin helhet ändå blev vettig.
3. Möta all man kände, hela tiden.
2. Finalen när
Mumma och hans crew spelade Dogs in the Vineyard. Vi tog det lugnt, spelade och pysslade rollpersoner i åtta timmar. Och vilka rollpersoner sen, klart favoritgruppen - En dräggig och okonsekvent ung man som alltid hade rätt för han var man, en ovårdad ung manshatare med stora pistoler och en ung mystant med stor halsduk, boksamling och pipa. (Ja, alla hundar i vingården är unga. Nästan.) I finalen lyckades mystanten ta ner den stolta eremiten/profeten till byn igen, efter tio år eller något. Denne försökte hetsa upp byn som samlats i en mobb kring rollpersonerna, medans rollpersonerna försökte ena mobben utan att själva hetsa upp den.
Bästa biten: När mobben börjar bli orolig och rör sig närmare rollpersonerna. Rollpersonerna inser att de måste ena sig i sina egna olikheter innan de kan hantera detta, viskar, tar varandras händer ("Auktoritet i tre", en helig grej) och sjunger en lovsång till Livets Kung (Gud) som går ut i vildmarkens nattmörker. Mobben blir väldigt tyst.
1. Indierummet. Själva rummet, alltså. Te, godis, soffor, soft ljus... Ja, ni ser ju själva på bilderna. Det ägde. Vi ses på LinCon, och då tar vi med oss Staden.
, skulle verkligen vilja spelat det, men vi hittade en kompis att spela carcasonne med så det blev ju bra endå.
