Sedan det här med spelstil kopplat till en spelprodukt som jag tycker är omåttligt intressant:
Det finns massvis med olika förklaringsmodeller kring hur rollspel fungerar, hur de är kul, varför man spelar på vissa sätt etc men rådande konsensus just nu upplever i alla fall jag är att spel kan, och i mina ögon bör, skrivas för att passa en viss spelstil. Det är vanligt att koka ner det till olika typer av spelande, olika saker man gör under spelmötet, och pratar då ofta om gamism (där tävling mot spelet, spelledaren eller medspelarna är fokus, antingen genom att "vinna" i spelet eller att få social bekräftelse genom att spela smart, snyggt, roligt, innovativt, etc), simulationism (som handlar om att simulera kausaliteten i en spelvärld och undersöka logiska följder) samt narrativism (som handlar om att väva dramatiska historier som berör). Olika regelsystem kan vara till olika stor hjälp för dessa aktiviteter (exempelvis är schack bättre som tävlingssystem än för att simulera kausalitet i en spelvärld eller berätta dramatiska historier) i sitt"grundutförande" och även om det inte är något fel i att förändra eller "husregla" system för att passa en annan typ av spelande så kämpar man där lite i motvind om man sitter med ett nischat system. Eon är i mina ögon Sveriges kanske enda riktigt simulationistiska rollspel och lämpar sig därför väl för "grisodlande". Jag har heller inget tvivel om att det även kan fungera som en mer storskalig simulering på högre maktnivå i samhället. Episka hjältesagor däremot känns per definition som något som utmanar "verkligheten" och fokuserar på exceptionella individer med större kraft, öde och möjligheter att påverka världen än andra, mer myt än verklighet, och vi har med ens gått ifrån simulerandet. Givetvis går det men det kräver troligtvis lite anpassning av systemet om det ska vara smärtfritt.