Nekromanti Nostalgi ur ett kulturellt perspektiv

[Tsianphiel]

Eftersom jag inte ofta startar trådar här på wrnu, och de trådar jag deltar i ofta handlar om kultur och representation tänkte jag ta Gurgehs uppmaning i den låsta tråden om nostalgivågen på allvar och försöka fortsätta diskutera det jag tycker är intressant med frågeställningen.

Med nostalgi menar jag bland annat alla reboots på kända svenska rollspel samt den OSR-våg som fått mer och mer utrymme.

Jag lånar lite frågor från diskussionen för att kicka igång diskussionen och jag är okej med att moderatorer eventuellt låser tråden.

Det här är vad jag skulle vilja diskutera:

1. Nostalgivågen som en återgång till det roliga man höll på med innan vuxenvärlden kom och ställde krav.

2. Nostalgivågen som ett sätt att gå tillbaka till en tid innan det ställdes krav på inkludering och jämställdhet. En enklare tillvaro.

3. Nostalgivågen som en möjlighet för de som faktiskt inte var välkomna att få delta men på egna villkor och kanske göra upp med den tidens exkludering.

4. Nostalgivågen som ett tecken på den backlash som faktiskt pågår just nu, alltså ett sätt att ”återta” en identitet som man kanske känner har gått förlorad.


Notera att jag gärna undviker diskussioner om huruvida påståendet om att marginaliserade grupper inte var/ är välkomna är sant eller inte. Ta mitt och andras ord för att det är så vi upplevde det och i vissa fall fortfarande upplever det.

 

[Minimoni]

Det enda jag kan säga är att jag personligen inte köper speciellt många spel för nostalgins skull, med några undantag då. De undantag som finns har jag definitivt inte köpt för att återgå till en enklare tillvaro utan krav på inkludering och jämställdhet. Kanske har jag omedvetet delvis köpt dem för att återuppleva lyckliga minnen med vänner och samtidigt påminnas om allt kul jag haft med människor som nu inte existerar längre. Eller så köper jag en del spel ur ”nostalgi/retrovågen” för att de på egna ben kan leverera en spelupplevelse som påminner om dess tidigare förlagor samtidigt som de gör något nytt, bättre men samtidigt unikt och mer inkluderande och mer jämställt.

 

[Khan]

Nu sitter jag inte i projektgruppen för Kopparhavet, men om det inte finns en viss önskan om att återuppväcka en död IP (Ereb Altor) man är förtjust i med i bilden där skulle jag bli mycket förvånad. Jag tror det handlar om att återgå till det roliga man höll på med förr i tiden, men att det snarare handlar om att det man tycker är kul legat i dvala alldeles för länge och att man vill tillbaka dit. Lite som alternativ 1, men ändå inte.

Men sedan finns också en poäng med att återuppväcka nostalgiska rollspel - brand recognition. Rollspel är en ganska liten hobby, och är för de allra flesta i Sverige fortfarande synonymt med Drakar och Demoner. Att återuppväcka en gammal spelvärld eller koppla sitt projekt till ett känt namn är ett säkrare kort än att hitta på något helt nytt, är min gissning. Nostalgi säljer, så då trycks det nostalgiska produkter.

 

[Henke]

För mig är nostalgidelen en salespitch som skapar nyfikenhet ("hur har man förbättrat eller gjort en twist på det här gamla spelet/äventyret och hur mycket snyggare är bilder/layout"). Det var så jag kom tillbaka till hobbyn efter att ha hittat romanen Svavelvinter och blev nyfiken på vad Erik Granström gjort av den gula gamla lådan. Det handlar även om förbättrade/förenklade regelmekaniker och tips på sätt att spela effektivt och med bättre upplevelse. Inkluderingsbiten är på sitt sätt viktig, men det är ärligt talat ingen faktor jag väger in när jag tittar på varken nya eller gamla spel. Ett rollspel är för mig vad man gör det till och eventuella sunkiga värderingar plockar man bort om man vill. Till skillnad från annat media låter det här sig göras då spelgruppen själv bestämmer hur man vill att världen skall vara (till skillnad från böcker, tv och film) vilket jag i sig tycker gör hobbyn inkluderande. Tycker också det är intressant att jag i de flesta fall ser en remake på ett gammalt rollspel som en förbättring, men att filmer nästan alltid är en försämring.

 

[God45]

Svarar samma som på Facebook:

Jag tror inte OSR rörelsen har något att göra med någon av de här motivationerna. Jag började inte rollspela förrän 2008 och är helt enkelt för ung för att ha varit med på 70 eller 80-talet eftersom jag inte var född då. Det samma gäller för många andra OSR spelare och författare. Det är mer om att spelstilen är fantastiskt fokuserad på vissa saker och väldigt enkel. Det är svårt att hitta kultur produktur som är mer inkluderande är tex Blood in the chocolate eller Swords and Wizardry. Så retrovågen med Drakar och Demoner och grejer kan kanske vara influerat av någon av de här motivationerna, men jag tror inte det stämmer för OSR rörelsen.

 

[entomophobiac]

Så retrovågen med Drakar och Demoner och grejer kan kanske vara influerat av någon av de här motivationerna, men jag tror inte det stämmer för OSR rörelsen.

Jag tror det är lite cherry picking att säga så, faktiskt. OSR är trots allt "Oldschool Revival"—att det finns en kärna av nostalgiskt driv är bortom all rimlig tvivel. Det är mycket fokus på kompatibilitet med moduler och äventyr från oD&D och tidig AD&D, hur Gygax skrev, etc. Så det är absolut en central del av OSR att vara nostalgisk. Mycket infekterad debatt mot inkludering har även förekommit och flera individer i kärnan av rörelsen är minst sagt konservativa och bakåtsträvande. Men samtidigt finns där även mycket som är riktigt coolt och som tar hobbyn vidare snarare än att vurma för nostalgin, så jag vill vara tydlig med att jag inte tycker du har fel i sak, bara att det du beskriver som OSR bara är en liten del av vad OSR på något sätt är.

Tittar jag på min egna umgängeskrets så är nostalgivågen i allra högsta grad #1: att återgå till den enkla tillvaron från förr. Att slänga ihop äventyrliga rollpersoner och klubba orcher, eller återbesöka de världar som råkade spelas då. Men det är ofta en ganska selektiv nostalgi, eftersom det trots allt hänt ganska mycket under alla dessa år, och vi har alla lite högre krav på vår underhållning. Medvetet eller ej.

Jag är själv väldigt nostalgisk över att spela rollspel, för jag tappade min favorithobby under ett antal år. Men jag kunde inte bry mig mindre om gamla svenska varumärken, kampanjer, eller spelvärldar. De boxar som står i min hylla från 80-90-talet med det röda Ä:et på kommer jag alltid ha fina minnen från. Men om jag ska vara ärlig så tyckte jag alltid att dessa produkter var rättså derivativa och ofärdiga. Att jag älskade dem som liten är enda skälet att jag har kvar dem. Rollspels-Sverige verkar dock hyfsat besatt av att nytolka gamla varumärken, och jag kan inte läsa det som något annat än att de som växte upp då och spelade då helt enkelt har pengar att spendera idag och gärna drömmer sig tillbaka.

Det var trots allt ganska coolt att vi kunde sitta varje lunchrast och klubba orcher. Den tiden kommer nog inte åter förrän på servicehemmet.

 

[Minimoni]

Jag vill bara lägga till en högst personlig åsikt om punkt nr 2. Jag tycker att vi rollspelare idag har en betydligt ”enklare tillvaro” just tack vare inkludering etc. Tidigare var jag en konstig nörd som med mina vänner på helgerna lekte att vi var häxor, trollkarlar och riddare. Idag är jag en rollspelare som fortfarande gör allt det där utan att folk i gemen tycker att det är konstigt alls.

Och bara för att förtydliga, jag bestrider inte din uppfattning om att det finns människor som anses tillhöra olika grupper som även idag har det svårare än andra att känna sig välkomna i hobbyn. Jag tror bara att det har gått och fortfarande går åt rätt håll gällande inkludering, jämställdhet och allt som hör till oavsett retrovåg/nostalgi eller inte. Jag har berättat om min dotter som är åtta och är med och spelar ibland, hon gillar verkligen bilderna på kvinnliga äventyrare som nu faktiskt finns, till skillnad på de sexualiserade bilderna på kvinnor som i äldre rollspel knappast fanns där för att få fler tjejer att vilja spela.

Kortfattat så vill jag ha sagt att mycket bra har gjorts inom hobbyn men det finns självklart mer att göra för att hobbyn ska bli ännu mer välkomnande och intressant för fler individer, oavsett vilka identitetsgrupper dessa individer anser sig tillhöra eller inte.

Så God45 förklarar saken väl med att för en del stämmer inget av alternativen som anledning till varför retrovågen finns eller lockar. För andra finns det säkert en massa anledningar men jag vågar påstå att rollspels-Sverige ändock är en av de mest progressiva och öppna ”grupper” som finns när det kommer till inkludering och jämställdhetsmedvetenhet.

lite fult vill jag också i efterhand säga att jag även håller med Entomophobiac gällande att man inte skall underskatta dragningskraften i nostalgi/igenkännande.

 

[luddwig]

Innan jag började hänga här (2013) och åka på konvent (2014) hade jag ingen tanke på att hobbyn kunde vara exkluderande. På 80-talet försökte jag och mina kompisar övertala våra småsyrror att spela rollspel med oss, för det var roligare om vi var fler. Senare har jag hyfsat ofta spelat med tjejer, både spelare och spelledare, och ingredienserna i spelet har inte varit provokativa på något vis. Jargongen vid spelbordet har heller aldrig varit grabbig eller nedvärderande, och om någon med annorlunda hudfärg, religion eller sexuell läggning hade velat spela med oss hade vi blivit glada. Fler är roligare, som sagt.

När det gäller nostalgivågen tror jag att punkt 1 är överlägset viktigast. Det är nu som många ur den första vågen svenska rollspelare har tid att läsa och spela igen då barnen blivit stora och huset kanske är färdigrenoverat. Dessutom klarar den personliga ekonomin sannolikt av ett bokinköp i månaden eller mer, så att köpa alla nya spel som väcker gamla minnen är inga problem. Om nostalgivågen samtidigt ger tidigare exkluderade personer en chans till revansch så är det alldeles lysande.

Slutligen vill jag tillägga att jag har svårt att se OSR som nostalgi. Från början var det måhända mest nostalgi det handlade om, och för vissa är det kanske fortfarande så, men det jag upplevt som huvudspåret inom OSR de senaste åren är DIY-kulturen, smarta regellösningar och egendomliga världar. Det känns väldigt icke-nostalgiskt även om rötterna förstås finns i 70-talets DnD.

 

[Mekanurg]

Mina fem eurocent:

Jag misstänker att nostalgivågen grundas på en önskan att spela oprententiösa äventyr och kampanjer av "gammaldags" typ, även om de är uppdaterade. Lättsamt och kul, inte komplext och tungsint.

Anekdotiskt kan jag nämna Skymningshavet och Sorgveden, två retro-settingar jag har skrivit under de senaste åren. Där sökte jag medvetet återanvända grepp från populära 80-talsprodukter som Marsklandet, samtidigt som jag utnyttjade de yrkeserfarenheter jag samlat på mig under de trettio år som gått sedan dess: pedagogisk presentation, genomtänkta regioner med många äventyrskrokar, inklusivitet, och så vidare.

 

[Mogger]

Vi som skriver Kopparhavets hjältar har under flera år arbetat för inkludering, för nyskapande, för en positiv utveckling inom hobbyn på alla plan. Och det gäller även utanför hobbyn Vi tror inte på nostalgivågen. Tittar man på rollspelens utveckling från 70-talet fram till idag så har det hänt ENORMT mycket. Att vissa varumärken, spelstilar och miljöer fortfarande är aktuella beror inte på att det är en tillbakagång som eftersträvas. Det beror på att de ALLTID har varit det. Mer eller mindre. Howard, Tolkien, Lewis... Det är det stoff vi byggt våra spel av.

Det finns trender även inom vår hobby, och trender har ofta cykliska element. Vidare är nostalgi en specifik typ av återblick. Alla återblickar är inte nostalgiska. Man kan även hylla, vanhelga, modernisera, utveckla det man blickar bakåt mot. Vi förstår att nostalgi här används neutralt, men nostalgi är att sträva efter ett romantiserat förflutet. En stark åsikt att det var bättre förr. Det är inte en premiss vi delar. Vi anser att dagens medvetenhet är att föredra på nästan alla plan. Och jag hoppas att det kommer att märkas i vårt spel.

Ps. Vi har arbetat med den här typen av skapande sedan 2007. Att spelet kommer ut nu beror på att dagens spelhobby är mer livskraftig och levande.

 

[entomophobiac]

Slutligen vill jag tillägga att jag har svårt att se OSR som nostalgi. Från början var det måhända mest nostalgi det handlade om, och för vissa är det kanske fortfarande så, men det jag upplevt som huvudspåret inom OSR de senaste åren är DIY-kulturen, smarta regellösningar och egendomliga världar. Det känns väldigt icke-nostalgiskt även om rötterna förstås finns i 70-talets DnD.

Jag tror det viktiga här är att skilja på hur du använder OSR och vad OSR är. Väldigt mycket av det OSR-material som görs är utan tvekan nostalgiskt. Men inom ramarna för rörelsen håller jag helt med om att DIY är en stor grej och att "OSR" blivit en väldigt flexibel och uttrycksfull genre med väldigt mycket kraft att både förbättra och förändra. Nya idéer från gamla, typ. Men nostalgin är samtidigt en väldigt stark drivkraft i rörelsen som rörelse och majoriteten av det som ges ut under OSR-taket är knappast särskilt nyskapande.

 

[luddwig]

Men nostalgin är samtidigt en väldigt stark drivkraft i rörelsen om rörelse och majoriteten av det som ges ut under OSR-taket är knappast särskilt nyskapande.

Jag kan inte påstå att jag är superinsatt, men jag håller inte med om att nostalgin är en stark drivkraft inom OSR. Kanske från början men inte i vart fall inte nu. Att vissa inom rörelsen tycker att bakåtkompabilitet är viktigt, eller att allt som ges ut inte är nyskapande, är inte desamma som nostalgi. Den här tråden handlar dock inte om OSR i sig så vi kan väl nöja oss med att konstatera att vi tycker olika.

 

[entomophobiac]

Vidare är nostalgi en specifik typ av återblick. Alla återblickar är inte nostalgiska. Man kan även hylla, vanhelga, modernisera, utveckla det man blickar bakåt mot. Vi förstår att nostalgi här används neutralt, men nostalgi är att sträva efter ett romantiserat förflutet.

Igen? Får helt enkelt sälla mig till ytterligare en "agree to disagree", med en vädjan om att inte fortsätta diskussionen i ytterligare en tråd. Vi övriga verkar hyfsat överens om hur ordet "nostalgi" används i det här sammanhanget och att det inte finns någon nedvärdering av tycke eller smak. Bara ett intresse kring varför det är så.

För min del så är cyklerna snarare bevis på att vi har en kärna av ungefär samma rollspelare som håller sig kvar i hobbyn. Betvivlar starkt att den som är 10 år idag har samma nördintressen som den som var 10 på 80-talet. De spelar Fortnite eller kikar på Marvelfilm eller streamers. De läser inte Howard, Tolkien, eller Lewis. Mycket också för att Fortnite och Marvel är mainstream på ett sätt som nördkulturen inte var på riktigt samma sätt på 80-talet.

Älskar därför att spel som Handbok för Superhjältar görs, eller Tails of Equestria. Spel som försöker rikta sig mot saker som är utanför den nygamla eller gammalgamla nördsfären. För min oro är väl att boomen i rollspelsvärlden beror på att vi som är 30-40+ har pengar och inte på att hobbyn faktiskt mår bra. Men med miljontals följare så verkar ju YouTubers och Twitch-kanaler med rollspel motbevisa mig där!

Ser fram emot när mina barn blir lite äldre, så jag kan försöka förstå vad "kids these days" sysslar med och kanske introducera dem till något annat än bredsvärdsfantasy—något som kan vara anpassat till tiden istället för att uttrycka mina egna uråldriga referensramar.

 

[Ram]

Jag har aldrig funderat över punkt 3 i OP. Hoppas det händer för de som känner att de behöver det.

 

[kloptok]

Jag tror det är lite cherry picking att säga så, faktiskt. OSR är trots allt "Oldschool Revival"—att det finns en kärna av nostalgiskt driv är bortom all rimlig tvivel. Det är mycket fokus på kompatibilitet med moduler och äventyr från oD&D och tidig AD&D, hur Gygax skrev, etc. Så det är absolut en central del av OSR att vara nostalgisk. Mycket infekterad debatt mot inkludering har även förekommit och flera individer i kärnan av rörelsen är minst sagt konservativa och bakåtsträvande. Men samtidigt finns där även mycket som är riktigt coolt och som tar hobbyn vidare snarare än att vurma för nostalgin, så jag vill vara tydlig med att jag inte tycker du har fel i sak, bara att det du beskriver som OSR bara är en liten del av vad OSR på något sätt är.

Först och främst så är det nog vanligare att se betydelsen Old School Renaissance än Revival, och det signalerar mycket bättre vad det rör sig om. En renässans, nyskapande med ena foten i det gamla materialet. Kompatibilitet skulle jag säga mycket mer handlar om att kunna ha tillgång till mycket material snarare än någon sorts nostalgisk bundenhet till gamla moduler. Att OSR skulle ha en kärna av konservativa och bakåtsträvande personer förstår jag inte, där får du vara mer konkret. OSR drivs idag enligt mig av personer som Patrick Stuart, Emmy Allen, Ben Milton, Scrap Princess, Jacob Hurst, Luka Rejec m fl och ingen av dem känns som att de passar in på din beskrivning speciellt väl. Så det ligger nära till hands att istället anklaga dig för cherry picking när du väljer att se en inte alls drivande och ganska anonym del av OSR som kärnan.

För mig personligen handlar OSR inte alls om nostalgi och har aldrig gjort. Jag hade aldrig spelat D&D överhuvudtaget innan jag spelade OSR så det känns extremt krystat att på något sätt hävda att jag skulle dragits till det av nostalgiska skäl. Snarare kändes det nytt och fräscht för mig, med spelelement som jag inte tidigare stött på. Och jag vet att jag inte är ensam om den åsikten.

Jag tror det viktiga här är att skilja på hur du använder OSR och vad OSR är. Väldigt mycket av det OSR-material som görs är utan tvekan nostalgiskt. Men inom ramarna för rörelsen håller jag helt med om att DIY är en stor grej och att "OSR" blivit en väldigt flexibel och uttrycksfull genre med väldigt mycket kraft att både förbättra och förändra. Nya idéer från gamla, typ. Men nostalgin är samtidigt en väldigt stark drivkraft i rörelsen som rörelse och majoriteten av det som ges ut under OSR-taket är knappast särskilt nyskapande.

Jag tycker inte nostalgin är drivande. Det som driver är saker som till exempel skapande av intressant fantastik med spännande miljöer och perspektiv eller ett driv efter enkelhet och effektivitet i regler och beskrivningar. Att många ger ut egna saker som kanske inte lyckas med detta och inte är nyskapande har väl ändå inget med nostalgi att göra. Det är snarare helt naturligt att det blir så när det är så enkelt som idag att ge ut egna saker. Så jag tycker du får ta en funderare på vad du verkar ha bestämt dig för att OSR är, och kanske snarare se ditt perspektiv som hur du använder OSR. Det finns många där ute (inte minst i den här tråden) som inte håller med dig.

 

[entomophobiac]

Så det ligger nära till hands att istället anklaga dig för cherry picking när du väljer att se en inte alls drivande och ganska anonym del av OSR som kärnan.

Jag känner att du tar lite orden ur munnen på mig, ärligt talat. Mitt syfte är inte att kritisera OSR på något sätt—jag spelar själv OSR och köper mycket OSR-grejer just för att det görs mycket nyskapande. Det jag skrev var:

"Mycket infekterad debatt mot inkludering har även förekommit och flera individer i kärnan [...] är minst sagt konservativa och bakåtsträvande."

Så alltså hävdar jag inte vare sig att den infekterade debatten är dominant eller att hela kärnan är konservativ och bakåtsträvande.

Men stor del av OSR växte fram som en motpol till d20/OGL med en grundföresats om att det var bättre förr. Att det sedan vuxit fram så mycket mer ur det är varför jag tycker det är "mycket som är riktigt coolt och som tar hobbyn vidare".

Håller helt med om att Renaissance är ett bättre ord, däremot, men allt är heller inte renässans—det är väldigt mycket Revival där med.

 

[God45]

Först och främst så är det nog vanligare att se betydelsen Old School Renaissance än Revival, och det signalerar mycket bättre vad det rör sig om. En renässans, nyskapande med ena foten i det gamla materialet. Kompatibilitet skulle jag säga mycket mer handlar om att kunna ha tillgång till mycket material snarare än någon sorts nostalgisk bundenhet till gamla moduler. Att OSR skulle ha en kärna av konservativa och bakåtsträvande personer förstår jag inte, där får du vara mer konkret. OSR drivs idag enligt mig av personer som Patrick Stuart, Emmy Allen, Ben Milton, Scrap Princess, Jacob Hurst, Luka Rejec m fl och ingen av dem känns som att de passar in på din beskrivning speciellt väl. Så det ligger nära till hands att istället anklaga dig för cherry picking när du väljer att se en inte alls drivande och ganska anonym del av OSR som kärnan.

För mig personligen handlar OSR inte alls om nostalgi och har aldrig gjort. Jag hade aldrig spelat D&D överhuvudtaget innan jag spelade OSR så det känns extremt krystat att på något sätt hävda att jag skulle dragits till det av nostalgiska skäl. Snarare kändes det nytt och fräscht för mig, med spelelement som jag inte tidigare stött på. Och jag vet att jag inte är ensam om den åsikten.



Jag tycker inte nostalgin är drivande. Det som driver är saker som till exempel skapande av intressant fantastik med spännande miljöer och perspektiv eller ett driv efter enkelhet och effektivitet i regler och beskrivningar. Att många ger ut egna saker som kanske inte lyckas med detta och inte är nyskapande har väl ändå inget med nostalgi att göra. Det är snarare helt naturligt att det blir så när det är så enkelt som idag att ge ut egna saker. Så jag tycker du får ta en funderare på vad du verkar ha bestämt dig för att OSR är, och kanske snarare se ditt perspektiv som hur du använder OSR. Det finns många där ute (inte minst i den här tråden) som inte håller med dig.

100% medhåll!

 

[Genesis]

Jag blir väldigt sugen av nostalgivågen att återbesöka de platser och världar jag lekte i som barn/ung, men nu som en vuxen med annan smak. Jag skulle gärna besöka Ereb Altor, Mundana, Neotech, Shadowrun-världen och kanske Pyrisamfundet (från MUA, då jag inte spelade någon tidigare variant vid mer än ett tillfälle). Så för mig skulle det nog handla om att få se på dessa platser med nya ögon, göra något nytt på en plats som jag har minnen från.

Sedan finns det tre saker som gör att jag inte gjort det. Dels är jag inte intresserad av de nostalgispel som släpps, eftersom de är skrivna för en spelstil som jag inte tycker är så kul. Stor IP betyder stort spel som riktar sig till stor publik, och den spelstilen storpubliken gillar lockar mig inte. Dels så minns jag ärligt talat inte så mycket från min tid som ung rollspelare. Jag minns att det fanns ankor och att min bror en gång spelade en alv med två svärd, och det är typ allt. Enstaka brottstycken. Jag känner igen vissa ord som Hynsolge och Trakorien, men egentligen mest som ord. Skulle jag spela i Ereb Altor igen skulle det mesta vara nytt för mig, vilket skulle förta en del av poängen. Sedan tror jag inte att de andra i min spelgrupp är så intresserade av detta, men jag kan ha fel.

 

[anth]

Jag har två frågor som jag tycker är viktigare:
A. Hur definierar ni nostalgi?
B. Utifrån den definitionen: har vi ens en nostalgivåg just nu?

Nostalgi är önskan/viljan att återuppleva hur man själv hade det förr (ofta underförstått ens barndom), "då det var bättre och mer rosaskimmrande".
Jag blir alltså "nostalgisk" när jag hör musik från min skoldisko-tid (även om jag inte lyssnar på sådan musik idag).
Men jag blir INTE nostalgisk om jag hör Louis Armstrongs What a Wonderful World, för jag var inte född då.

Det betyder inte att What a Wonderful World är dålig, tvärtom! Men den väcker inte nostalgiska minnen hos mig, för jag var inte född då.
(kanske väcker den nostalgiska minnen hos andra här på forumet, men då är det mer troligt att man hörde den i filmen Good Morning Vietnam)

Jag håller med om att vi har en retrovåg inom rollspel idag - och jag tycker att det är bra.
Det är bra att vi förvaltar vårt rollspelsarv innan det går förlorat.
Förvaltar man inte det gamla har man ingen historia - och det hade varit väldigt tråkigt.
Det skulle betyda av många av er aldrig skulle ha hört talas om Louis Armstrong, om Bellman, om Shakespeare, om Homeros.

Jag vet att många är less och sura på retron för det hindrar nya saker att komma fram - men det är fel.
Retron är inte bara återupplevandet av barndomen, det är att ta ens barndomsminnen och mixa med moderna idéer, vilket resulterar i en syntes av nyskapande.
Titta på nya retro-spel som into the Odd, The Black Hack, Knave och Svärdets Sång. De är någonting helt nytt.

Den stora frågan är om retrovågen också är en nostalgivåg?
På det svarar jag nej.
Det kan så vara att DoDR från 2016, Orvars och Spelpappans böcker om Äventyrsspel och Mutant och Svärdets Sång med Gullikssons bilder lockar 40-åriga personer av nostalgiska skäl.
Men ärligt: hur stor andel av dagens rollspelare är 40+? Det må så vara att medelåldern på rollspel.nu är hög, men det speglar tyvärr inte dagens rollspelare (däremot speglar det en köpstark grupp: personer i begynnande medelålder, som är villiga att kasta pengar på barndomsminnen).

Det stämmer att just jag började min rollspelsbana med ADnD på 1980-talet och att jag spelar OSR idag.
Men många i min spelgrupp var inte ens födda under gammel-DnDs era och jag kan med bestämdhet säga att vårt OSR-spel inte alls liknar sättet jag spelade ADnD på 1980-talet.
Den enda nostalgi jag har är att jag envisas med att vilja ha flera klasser och separera dem från raser, när mina medspelare idag är helt tillfreds med att alv, dvärg och halvling är klasser och inte raser.

Kort sagt så pågår det inte någon nostalgivåg.
Däremot finns det en väldigt liten grupp rollspelare vars gemensamma nämnare är:
- De växte upp och började spela rollspel på 1980-1990-talet.
- De är aktiva här på rollspel.nu
- De skriver i den här tråden.
För dem är det nostalgi. Men kalla det inte "våg".

 

[Bifur]

Till att börja med ska sägas att jag tror att det är svårt att svara annat än anekdotiskt kring frågorna. Man vet sina egna motivationer men sällan andra. Nostalgin ligger helt enkelt i betraktarens öga. Med den reservationen så...

För det första, även om vi kanske haft denna diskussionen förr: det är rimligt att skilja på nostalgiska produkter och återanvändningen av ett varumärke. I det senare fallet kan en anspelning på nostalgi möjligen fungera som ett kortsiktigt säljargument men det är knappast kärnan, speciellt inte gentemot den primära marknaden som väl alla härinne utgör. Bara nostalgi kan möjligen ge dig några extra slantar inledningsvis men det kommer inte räcka särskilt långt i att bygga en demografi som faktiskt spelar spelet (lex DoD 2016). Jag är alltså delvis tveksam till att det pågår en nostalgivåg i faktiskt utgivning och spelande. (Anekdotiskt som sagt men att Äventyrsspelsboken var nostalgisk är självklart: många i min bekantskapskrets har glatt bläddrat i den och mints tillbaka - inte en enda har faktiskt tagit de ljusa minnena till intäkt för att de borde börja spela själva trots mina inviter.)

Så för att säga något om frågorna med utgångspunkt att det ändå finns en nostalgivåg:

1) Är det en återgång till barndomens kul? Nja, vem vet? Så kan det vara men jag gissar att vi på forumet är ett dåligt urval för att svara på frågan. Majoriteten härinne är folk som aldrig slutade spela rollspel. Jag skulle säga att för att svara ja på den frågan, ur svenskt perspektiv, räcker det inte bara med att titta på vilka spel som görs utan man måste även undersöka hur de spelas och av vilka personer - vilket inte är så lätt. Men mitt intryck är att den renodlade nostalgin som artikuleras i olika forum främst faktiskt riktas mot 80-talets spel, inte mot nyversioner.

2) Är det ett sätt undvika dagens krav på inkludering m.m.? Oklart av samma skäl som ovan. Det som kan sägas är att få av de nya svenska spel som kommit har en ansats likna 80-talets produkter i den aspekten. Jag gissar att om den medvetna/undermedvetna drivkraften är slippa de kraven då blir man mest besviken och vänder nog, återigen, hellre blicken mot de gamla spelen.

3) Är det en möjlighet för tidigare exkluderade grupper att ta del? Ingen aning men det låter ju trevligt i så fall.

4) Är det ett uttryck för en generell konservativ backlash? Jag antar att det i så fall borde hänga ihop med fråga 2. Och i relation till den så: nej det tror jag ändå inte av skälen som ges ovan.