Jag vet inte, jag har för dålig koll på litteraturhistorien för att riktigt ge tryck åt det här resonemanget, men jag tycker mig ändå skönja en viss tolkienism i rollspelsvärldar och -fiktion. Tolkien har varit otroligt inflytelserik inom rollspelen, med historia, världsbygge, och allt detta. Kan man verkligen titta på typ Dunsany, Moebius, Lovecrafts Dreamlands-böcker, Pans labyrint och Spirited Away och säga att den fiktiva världens inre konsistens är en bas och en förutsättning? Att säga att sagologik eller mytologisk logik är en egen logik tycker jag heller inte att man kommer undan med. Målar mytologiska berättelser upp en konsekvent värld med en förutsägbar logik? Hur världen fungerar i många av dessa verk är en konsekvens av berättelsen, snarare än en förutsättning för den. Jag tror inte att man kan kasta ut all litteratur och film som inte bygger på en genomtänkt värld med konsekventa regler. Som placerar vikingar och samurajer bredvid varandra.
Och i Lovecraft och Kult är det ju till och med en grej att ett mänskligt sinne inte
kan fatta hur världen hänger ihop. Man blir galen då. Om spelaren inte är galen betyder det därmed att hen omöjligt kan förstå spelvärldens logik, per definition. Att försöka strukturera upp detta och ha konsekventa regler för det motverkar själva syftet.
Om man tittar på Sartres
Bakom lyckta dörrar, är det viktigt hur helvetets administration fungerar? Är det ens relevant? Skulle verket förlora sin innebörd om vi inte kunde se en inre konsekvent logik på den fronten?
Jag tycker att det är lite som att acceptera att det låter i rymden i Star Wars. Jag behöver inte en förklaringsmodell som talar om varför det är så. Jag kan acceptera att rymden är ungefär som i vår värld, att det inte finns luft där, men att ljud kan färdas och eldbollar bildas vid explosioner. Det sabbar ingenting för mig. Det är inte viktigt.
Läs sammanfattningen av
La horla på
den här Wikipediasidan. Känns det som att det är viktigt att ha en logisk och konsekvent bild av hur det övernaturliga fungerar i den värld där berättelsen utspelar sig?
Alla som har spelat Prosopopée tror jag vet vad jag talar om. Det finns definitivt en känsla av rimlighet i vad som händer när man spelar det spelet. Berättelsen förljer en viss sorts estetisk logik, men att tala om spelvärldslogik känns extremt krystat. Vinden har slutat blåsa i staden för att drottningen sörjer sin döda son. Sonen dog för att en apa stal hans själ och gömde den i ett träd. Detta är fullt rimligt i det spelet, och ett problem som rollpersonerna förväntas lösa, men ingne har någonsin stannat spelet för att säga "Vänta, hur funkar detta? Är lokala väderförhållanden alltid kopplade till kungligheternas humör? Påverkar kungens sinnesstämning vädret också? Och är det bara apor som kan stjäla själar? Hur funkar den biten?" Det är liksom inte relevanta frågor, och man har helt och hållet missat poängen om man nalkas spelet på det sättet.
Jag håller med om att det är dåligt att vara lat och slentrian. Men jag håller inte med om att det måste finnas en konsekvent logik i alla delar av världen för att man ska kunna berätta berättelser. Jag tycker att det är ett sätt att jobba på, men det är inte det enda eller det bästa, även om det är den starkaste strömningen inom rollspelen, av olika anledningar.
