Mina två cent innan jag springer: Jag har, precis som Cissi, haft det dubiösa privilegiet att samtala en del med både offer och soldater från Mellanöstern, liksom med en och annan jihadist. Offer för ISIS rent ut sagt.
Tre historier från dessa:
1) Den förkämpe för Levantinsk sekulär civilisation som från att ha hatat Assad åker ned och strider för honom mot ISIS.
2) Den Assyrier som försöker övertyga riksdagsfolk och småpolitiker om att folkmord begås mot hennes etnicitet.
3) Den godhjärtade men halvkorkade reskamraten som försöker rekrytera mig att åka med till Syrien under en lång flygresa, eftersom vi båda gillar välgörenhet, och med argumentationen att: jag är smart, islam är smart, och islam är inkompatibelt (hans ord) med modern vetenskap - vilken därför måste förgöras tillsammans med minoritetsrättigheter.
Dessas bilder illustrerar följande generella fakta:
1) ISIS är den första muslimska regim i modern tid, som både Iran och Saudi är villiga att strida mot. Båda är till och med villiga att inte trakassera Israel allt för mycket, för den händelse Israelerna kan hjälpa.
2) Strid mot ISIS berättigar i lokala makthavares ögon (och, om man beaktar arabisk oppositionsmedia, även deras folks ögon) övergrepp av en natur som nästan når afrikanska nivåer*, därför att ISIS anses redan ha öppnat dörren för dessa nivåer. Attacken mot Raqqa skall ses i detta sammanhang. Av de fem rikstidningar från Levanten och Persiska viken som jag läser varje dag, har ingen mer än förstrött nickat åt USA:s protester mot 50%-iga civila dödssiffror. Det anses OK, eftersom det är ISIS-soldater som stryker med. Däremot anses det fruktansvärt att man inte kan förhandla fram sina egna fångars release, eftersom man vet vad de genomlider.
Som Ymir, har jag studerat Islam, även om mitt studium har varit ur en politiskhistorisk, snarare än religiös kontext. Min bild är att religionen inte är jämförbar med västlig kristendom, och knappt med östlig, i det att 1) frälsningsbegreppet inte ens i huvudsak är individuellt-introspektivt (som bäst uppfylls det ena kriteriet, varierande med situationen), och 2) att cesaropapismen är så central för det muslimska tänkandet. Den kan möjligen jämföras med gammaltestamentlig judendom, eller med politiserad hinduism (av Nepal-Sikkimkraraktär). Islams grundpelare, är bilden av moskén, där de troende samlas och låter sig regeras från. De centrala religiösa auktoriteterna (undantaget ordnarna) är så gott som alltid också politiska auktoriteter, vilket om något är en bild som förstärks på lokal nivå. eftersom lägre religiös auktoritet i Islam är så oerhört decentraliserad.
I kombination med fetischen för arabisk kultur (som i grunden är lika nomad-brutal som de flesta nomadkulturer, liksom jordbrukskulturer är hierarkiska etc. etc. grova generaliseringar), så är ovanstående grogg oerhört explosiv, för då har man både ett gudakonungskoncept, en religion som uppmanar till socialt mätbart liv, och en brutalkultur.
Notera att andelen ISIS-anhängare från världens största muslimska land (Indonesien) är närmast lika med noll, och att det enda Perserfolk som ens bidrar med anhängare är Azerbaijan. Kultur spelar alltså roll här, som ingrediens i mixen som skapar ISIS. Det gör med all säkerhet finans också, även om jag där är mindre kategorisk - strömmarna av nordafrikanska terrorister in i Mali och Nigeria är stora, och här finns inte finansiell vinning som lockar. Det enda västerländskt komparativa vi har, är hur Calvinist-schweitzarna agerade mot småstaterna i närheten, när dessa inte hade frankrikes beskydd (samt naturligtvis hur USA agerade i Philipinerna, och enligt vissa philipinska medier fortfarande gör).
Det som, så vitt jag kan bedöma, skiljer terrorörelserna från de muslimska världarna, från andra rörelser, såsom Maoister i ostasien, eller Ultrakapitalister i Sydamerika, är
1) att de är den enda grupp teroraktörer, som för närvarande regelmässigt ignoreras eller uppmuntras av sina religiösa auktoriteter. Jämför med befrielseteologerna på sjuttio-åttiotalet, då Påven förklarade dessas religion som en avvikelse, eller frånvaron av uppmuntran för radikala Buddhistfaktioner. En Mujahedin eller antiindisk bombare är istället en patriot, och nu anser pakistans regering att "extremisterna i norr" (dvs. talibanismen återfödd) är "missledda", eller motsvarande svaga uttryck. Detta från ett land med den näst mest avancerade modeveckan i världen, och en rikshamnstad med 18m invånare, som sällan är speciellt religiöst aktiva.
2) att de har internationella, öppna, nätverk. Andra grupper, religiösa eller ej, har en tendens till paranoia. Islamism har en tendens till extas. De har helt enkelt en enklare rekryteringsprocess, eftersom deras narrativ är annorlunda.
3) att ingen annan grupp har så starka symbolvärden som ISIS (framförallt) har. ISIS har utropat ett kalifat. Det innebär att de gör anspråk på juridisk överhöghet över ALLA andra muslimska politiska enheter och dessas territorier (absolut cesaropapism alltså) - om jag inte minns fell var det en karl som hette Alboacen som formulerade den doktrinen. Det faktum att man har tillgång till den här symbolen, likställer ISIS ledarskap med Kung David, och med guds efterträdare på jorden. Samma argument som västvärlden använde för Absolut Monarki, med samma effekter.
Terror existerar överallt, och kan användas som verktyg av många. Det som gör att terror blir internationellt uppmärksammad, är när den blir ett hot, och påverkar krafter utanför sitt eget folk. Vi talar inte om kossackvåldet för närvarande, eller Nagaland attackerna, eller ens Katanga, för de är inte internationellt viktiga. Jag har aldrig sett någon som ojjar sig över stamkrigen i Dar-Fur. Svälten ja, men inte slavhandeln eller mördandet av religiöst avvikande.
Jag vet inte om detta är för oordnat för att vara till nytta för något alls, men jag skrev på tio minuter, så jag ber isf om tillgift.
* För den som inte är politiknörd: Afrika som kontinent har en tendens till extremt brutala krig. Vi reagerar på att Isis sätter huvuden på staketposter, och säljer småbarn som sexslavar. Båda sidor i både stamkriget i sudan, och religiönskriget i Mali gör samma sak, och ingen har någonsin reagerat på det, därför att det är normalt i kontexten. Att FN-soldaterna i Katanga förr eller senare blir legoknektar för endera sidan är också förväntat, och det är en del av kontinentens tragedi.