Re: Del 2: Skräck och avsky på badhuset
Dr_Graevling har internettrubbel så vår session blev Gaiden istället. Alla var trötta, sjuka, sega eller en kombination men det gick ganska bra i alla fall.
Förvånantsvärt bra under omständigheterna. Jag satt ju med feber och konstant rinnande näsa så den kreativa energin var allt annat än på topp och det var flera tillfällen då jag kända att "här borde Aya få fnatt och göra något knäppt" men ganska snabbt utmynnade i "ööögh, orka tänka". (Se t ex snacket med Katya kring hemliga agenters vara eller inte vara där jag tappade ångan halvvägs och nte kände att jag hade någon vettig riktning att ta det från ett spelar/författarstans-perspektiv.)
I alla fall, folk trippar så småningom ned, men det är kusligt där nere och alla mer eller mindre freakar ut. I synnerhet när de ser liket bakom det mystiska altaret, som jag, enligt gamle Fille Lovecrafts metod, beskriver som obeskrivligt.
Extra fint eftersom alla kände sig tvugna att, mer eller mindre i tur och ordning, försöka trapsa fram och glo och snabbt misslyckas med sinnesnärvaro-slaget.
och innehåller rester av krossade glasrör och en skimrande brun vätska.
...och lyssnar hon på mitt telepatiska "IKKI! IKKI! IKKI!"? Intedå.
Folk kastar slungboll, eftersom SL är övertygad att japansk skolgymnastik ser ut som svensk på 50-talet,
Du har förmodligen inte specielt fel.
I alla fall, det kajkar fullständigt banan, och hon startar världens pyrotekniska psykofyrverkeri som leder till panik,
Rulle säger "FAIL! (-> Aya-chan)". Ett oroväckande leende sprider sig brett över tharks anlete.
Eftersom vi haft så klent med psi-action ville jag verkligen se till att ta tillfället i akt och bre på ordentligt och göra något maffigt av det. Nå, inte för inte så är det rivalen som narrerar alla psi-slag och därmed har fritt fram att kasta in otrevliga bieffekter även på lyckade slag, så jag hade gjort det nog så illa i vilket fall, men med ett faktiskt misslyckande så... mums.
Dessutom manifesterar sig spökhunden fysiskt för alla närvarande.
<3 spökhunden.
Hanbei är Mr Exposition; han vet vad som är på gång och har inget emot att förklara saker inom rimliga gränser. Jag tycker det är ett bekvämt sätt att gödsla med ledtrådar och mer därtill.
Tja, det var lite problematiskt i OAV1 eftersom det ledde till något av ett antiklimax. Här tyckte jag det var mer fungerande eftersom det bara var en infodump/exposition
på vägen, inte ett faktiskt lösande av problematiken.
Jamenar, det finns ju anledningar till att
Mr. Exposition är en etablerad trop; det är
praktiskt att ha någon lättillgänglig källa att kasta ut infodumpar från, för utan information är det svårt att komma någonstans (jag är nu inte något större fan av "headless chicken"-plottar; det är vad man gör åt situationen som är det intressanta, inte att lista ut vad situationen är).
Och nu sitter de stackars Gaiden-flickorna inne på en del svar och publiken (om än inte de inblandade) har lite inblick på vad som är igång i huvudstoryn, men vart det faktiskt är på väg är helt öppet. Och en spännande fråga.
Folk misslyckades som FAN. Och roligt var det.
Folk som jag är rival åt lyckas alldeles för mycket; jag tycker inte jag haft tillräckligt med tillfälle (eller fantasi för) att kasta in
riktiga elakheter. Jag, å andra sidan, har gett mina rivaler väldigt mycket spelrum kampanjen igenom...
En grej jag gör är ju att kasta in en hel del "tappar jag humöret? (1 tärning)" och liknande som förvisso ger upplägg för skoj psykbryt, men åas inte ger upphov till så mycket resultat på ett
lyckat slag ("grattis, inget hände"), och det känns som läge att förklara det. Om jag
vill misslyckas, varför slå tärning och riskera att lyckas?
Mja, vore jag
säker på att jag vill psykbryta så kör jag förstås på det själv; ett tärningsslag gör att jag kasta in det i alla "hm, här vore det
kanske skoj om..." utan att det blir en löjligt hög frekvens eftersom hälften faktiskt ändå lyckas. Samt, nog så viktigt, lämpa över ansvaret på rivalen att ge mig lite jävulskap att jobba med.
Problemet kvarstår dock att jag potentiellt belastar vännen med en narration som inte ger så mycket intressant att jobba med.
Yumikos attraktion till Katyusha blev tydligare, samtidigt som Aya lyckades bete sig så att hon gav intrycket av att känna likadant för Miho. Dessutom var folk näck. Mao, andelen masturberande manliga tittare mångdubblades i "kvällens avsnitt"...
Jag ser det som ett in-joke med glimten i ögat. That's my story and I'm sticking to it.
Men vi får se. Jag har mina planer.
