Re: Spelaren besätter Rollpersonen
>Nja, jag förstår din poäng, men tricket är att spelet verkligen
>SKA vara roligt för alla, och att en duktig spelare KAN göra
>det så.
Det är inte så att det är SLs jobb, i form av SL, att se till att äventyret/krönikan/kampanjen är underhållande för alla? Notera ordet SpelLEDARE. Se det som ett Server-Client-förhållande i CounterStrike eller något annat spel. Spelaren spelar, och måste för att det skall bli trevligt inte aktivt paja för andra spelare. Men Servern, Spelledaren, måste se till att spelet fungerar, och att spelet är något som folk vill ha.
Och jag vill mena att det inte är en spelares "jobb" att "spela SL i händerna" - då blir det SL som författar och inte spelgänget som ROLLspelar. Det är SLs "jobb" att se till att ha en intrig som rycker med alla spelare, på deras och deras karaktärers villkor.
>Om SL kör en deckargåta som inte kan lösas förrän efter
>seriemördaren har skördat ett tredje offer, då är det bra för
>äventyret om inte spelarna far runt som yra höns timme
>efter timme i personliga göromål efter första mordet. Här
>måste SL kunna bryta, och "ta hand" om scenariot. Särskilt
>viktigt är detta i konventsäventyr.
Varför skulle man sätta en spärr på att mysteriet inte skall kunna lösas förr än efter tredje mordet? Det är väl helt upp till vad spelarna gör och deras fantasi... (Se diskution om tärningar, regelrytteri etc. någonstans). Men hur som helst: vad jag menar är att det är precis så - SL skall gripa tag i situationen och föra handlingen, och spelarna med den, vidare i intrigen. Det är SLs jobb att, i det fall han/hon bestämt måste få spelarna gående i en viss riktning, se till att motivera spelarna till att verkligen göra det som skulle föra handlingen framåt. Och spelarna skall för guds skulle inte få det serverat på ett sådant sätt att "om ni gör så här så kommer ni vidare".
Det är det som är trixet med rollspel - det är inte en mono-skapad värld där allt sker som författaren vill. Det är som en polyteistisk religion - det dras åt en massa håll samtidigt. Och det är underbart.
>Dessutom är det inte bara SL's fel om hans äventyr
>kolliderar med rollpersonen. Det kan ju vara precis lika
>mycket spelarens fel, om denne har skapat en RP som inte
>vill äventyra förutom på våren. Eller liknande. Om SL får
>skapa alla RP själv, då håller jag med dig i din kritik,däremot.
Det beror på. Om SL säger "skall vi spela till helgen", varpå halva gruppen säger "okej, jag vill spela vampyr". Och sedan när man spelar kan intrigen endast lösas på dagen, vilket leder till bajs. Spelarnas fel. De har ju låst sig på ett sätt som inte passar SLs planer. Eller?
Och om en spelare skapar en karaktär som, i ditt exempel, endast äventyrar på våren - då kommer denna karaktär inte vara aktiv under andra årstider. Problem existerar inte.
Det är detta som är det viktiga : om en enskild karaktär krånglar är det inte så farligt, det går att kladda över med lite kosmetika, men när SL kör över allting - då finns det ingen återvändo. Allt är paj... Och jag vill påstå att spelledaren har tagit på sig rollen som "ledare" - vilket gör att spelledaren klart har mer ansvar än en enskild spelare. Vill man inte ha detta skall man inte vara spelledare.
Och att ha en SL som skapar alla karaktärer själv är nog snarast en direkt katastrof. Ännu mer av författar-bok-tendenserna. Spelare skall skapa karaktärer som befolkar spelvärlden. Sedan installeras spelledare som gestaltar världen, som nu revolverar kring karaktärerna. Och eftersom den revolverar kring karaktärerna så skall de intriger som sker och de handlingar och val som förbereds vara väl anpassade till karaktärerna.
>De flesta "nu skall vi rollspela på riktigt" -attityder gav inte
>mycket mer än ett par riktigt förstörda rollspelssessioner.
To each his own. Jag har njutit av det högeligen.
>Jag screwade upp ett gäng okej äventyr på egen hand, och
>jag skulle inte vilja ha mitt yngre jag som spelare idag, precis.
Jag skulle nog också bli en aning trött om jag som spelledare stötte på mig själv som spelare, fast 6 år yngre. Men det hör inte hit. På den tiden var rollspelet mest en fråga om att ha vapen, slåss och knulla. Det utvecklas, och när man har en hel grupp av rollspelande kompisar att utvecklas med blir allting genast mycket bättre.
>Men rollspel är en social aktivitet, och manfår faktiskt i
>många fall "offra sig för laget" (vilket är ett äckligt uttryck på
>många sätt, men vi struntar i det nu) för att alla ska ha roligt.
>Det handlar inte om att man själv ska vantrivas och gå under
>av depressioner.
Men om man själv skall "offra sig för laget", varför inte någon annan? Man kan lika gärna göra så att man redan från början har en SL som serverar till laget. SL hör efter vad folk är intresserade av att spela, och kirrar ihop något sådant. Vill SL inte spelleda exempelvis en mordgåta i Agatha Christie-stil så skiter han/hon i det, och någon annan får göra det. Man kan inte säga att någon har en skyldighet att offra sig för någon.
Men jag tror att denna problematik med att "offra sig" etc. etc. endast kan bli till problem i mindre grupper. I en lite större grupp, som den jag spelar med, gör det ingenting stort om en eller tre inte känner för att spela just den helgen, eller just det spelet. Det funkar ändå. Fast med min otur var ju jag i San Francisco precis när det jag vill spela spelades (Call of Cthulhu).
Öhm... Sent... Koffein... Svamlar... Vart var jag? Hmm...
Jo, men som slutfråga: om man inte är på rollspelsmötet för att man känner att "det här vill jag göra!" och "fan vad trevligt det är", utan att det snarare är "men fan, kan inte han göra så i stället, så att jag får [whatever]" - vad gör man då där? Spelgruppen har seriösa problem, och bör se över sina problem. Och SL som självklar centerpunkt och organisatör/arrangör har då huvudansvaret. Pecis som en VD på ett företag har ansvaret när käbbel i kugghjulen förhindrar företaget från att verka/fungera som det skall.
Tycker jag.
