Re: Det lever i högsta välmåga, tackar som frågar
"Jag menar "so what?" Vi pratar Star Wars, där idioter som Jar Jar Binks blir respekterade hjältar och en low-life smugglare (Han Solo) räddar dagen i en avgörande rymdstrid. Klart att en del färgstarka original skall få vara med och strida?!"
Jag menar också "so what?!" Betrakta Wedge Antilles. Han är relativt trovärdig som pilot, han är inte färgstark, och han flyger X-vinge i samtliga tre filmer och måste därför betraktas som "canon". Han har dessutom en egen liten personkult, kanske för att han är en av de få trovärdiga personerna i Star Wars. Uppenbarligen finns det rum i Star Wars även för sådana grådaskiga original också. Den här kampanjen handlade om sådana.
"Så, vi ponerar att du lirar med nämnda övermodiga dumskalle. Stjärnkryssaren kommer. Nu skall du (om du spelar din karaktär väl) lägga fram en medvetet dålig strategi och kasta dig in huvudstupa i en dödsföraktande strid. Klarar du det?"
Vad tror du? Det har hänt ett antal gånger, men inte i den kampanjen.
"De flesta regelfanatiker jag känner till tycker att det är frustrerande. De är ju vana att spela dataspel. Där iklär man sig en färgstark krigararketyp, och spelar sig själv. När de tvingas spela en karaktär tycker de att det blir besvärande och trist."
Du har precis lika hårda fördomar om regelspelare som jag har om friformare, märker jag.
"Det förutsätts alltså en del grejer iaf under era sessioner?"
De förutsättningar som finns är framförallt i rollpersonsgenereringen. Däremot förutsätts det inte ett jota från det att rollpersonen är klar och äventyret börjar.
"Men du tänker som en friformare nu, du hittar på det bästa av situationen och låter äventyret "bli häftigt", för det är tveklöst en av de häftigaste påföljder som kan ske ur ett sådant misslyckat stridstillfälle."
Tyckte jag inte. Med härledning av situationen som du beskrev var det den logiska konsekvensen. Att det sedan är en häftig påföljd spelar inte så stor roll, det viktiga för mig är att insatsen stegras och att konsekvenserna är vettiga.
Och min uppfattning av friformare är att de inte hittar på det bästa av situationen, utan att de oftare tvingar tillbaka ståryn till det tidigare förutbestämda spåret. Tvärtom är det enligt min erfarenhet oftare regelspelledare som har förmågan att göra det bästa av situationen, även om det skulle råka vara korkade spelarbeslut eller taskiga tärningsslag som är orsaken. De har inget annat val, eftersom taskiga tärningsslag är en del av deras vardag. Lev med det, typ.
Friformare har alla möjligheter i världen att slippa taskiga tärningsslag (duh!). Samma press finns inte på dem.
"ÄR det något tärningar lyckas med, så är det ju att sabba alla möjligheter till sådana här, balla situationer. Troligare är det att Victoria och Leonard har dött när våldtäktsmännen är färdiga med dem, och att Nikolaj åker in i fängelse."
Från vad du sade så hade Nikolaj enligt reglerna tappat revolvern, Leonard fått en kniv i ögat och Victoria fått en spark i magen. Att anta att våldtäktsmännen stannar kvar och gör processen kort är inte särskilt troligt, IMHO. Varför skulle de, liksom? Ju längre de stannar desto större är chansen att de åker fast, och försöker de ha ihjäl någon så hamnar dessutom mordförsök på listan över anklagelser, detta om våldtäktsmännen tänker logiskt. Om de tänker som folk så är de nu rädda för att bli upptäckta, och den rädslan kommer att öka ju längre de stannar. Så, vi som regelbögar slår moralslag för skurkarna. Det misslyckas (allt annat har ju också dabbat sig, så varför inte det här också) och skurkarna springer. Vi kan också slå ett slag för HÖR för vakten på Husaren för att se om han hörde något, och om inte annat är Nikolaj helt oskadad och kan vråla på hjälp bäst han vill.
"Eller är inte ni lika tyngda av otursförbannelser som jag själv?"
Förmodligen inte. Eller så kör vi med vettiga regler som faktiskt hjälper gruppen att skapa en bra ståry, istället för ovettiga regler som sabbar allt. Eller så har vi vant oss vid att tärningar är oförutsägbara i sin natur, och lever med det istället för att måla in oss i stårymässiga hörn.
Som ännu ett exempel, från Gamla Mutant. En av rollpersonerna, psi-mutanten Bill, hade hittat en laserpistol (de som faktiskt bryr sig om regler vet att laserpistoler i bästa fall är mediokra i gamla Mutant). Den såg häftig ut, och efter en jefla massa slag på fyndplanen kom han på hur den funkade. Strax därefter kom vi i vägen för en stor stridsrobot. Rollpersonen drar sin laserpistol och *BANG*! Perfekt slag! Roboten skrotas. Övriga rollpersoner stirrar storögt på dundervapnet. Rollpersonen var för övrigt psi-mutant och så långt ifrån Rambo man kan komma.
Lite senare kom vi tillbaka till Hindenburg, huvudstaden i Pyrisamfundet, och vi lyckas mucka gräl med en jättebamsing till muterad björn! Rollpersonen med laserpistolen skjuter igen (hans andra skott någonsin med pistolen) och *BANG*! Perfekt slag! Björnen skrotas! Vid det här laget börjar ryktet om gunslingern "Wild Bill" med sin fruktade laserpistol komma ut...
Jag tror att varenda regelspelare här har minst ett halvdussin sådana anekdoter i bakfickan. Minst.
Säg mig, hur ofta händer sånt i friform?
