Varför vill man slåss?

[Henke]

Utifrån den HÄR tråden och strid generellt i rollspel så är frågan. Varför vill man slåss? Samma sak gäller även i datorspel, men där känns ändå strid mer fokuserad till vissa typer av spel. För rollspel så känns spel utan stridsregler som ett försumbart undantag jämfört med alla spel där det finns ett (eller flera) kapitel om strid, vapen, skador, fordonsstrid, strid i rymden, strid i luften, strid under vatten etc.

Varför är strid en sån otroligt central del i många (de flesta?) kommersiella rollspel och varför vill man slåss?

 

[krank]

Varför är strid en sån otroligt central del i många (de flesta?) kommersiella rollspel och varför vill man slåss?

1. Tradition. Rollspelen kommer mångt och mycket ur konfliktspelen.
2. Många tycker att det är roligt.
3. Lätt sätt att skapa "dramatik".

Sedan vänder jag mig väldigt mycket emot det här med att andelen sidor i boken som ägnas åt strid skulle behöva motsvara hur stort fokus strid faktiskt får eller bör få eller är tänkt att få kring spelbordet. För egen del är strid en av mycket få grejer jag alls vill ha regler för – De saker jag gärna spenderar 100% av speltiden med behöver inga system, och blir faktiskt i mina ögon aktivt sämre av system. Så även om det finns en massa tjocka kapitel om strid är det inte nödvändigtvis en indikation på att man förväntas slåss en massa…

 

[DanielSchenström]

Varför vill man slåss? Om man börjar i den ändan...
1. För att det är kul: Man finner det nöjsamt, på samma sätt som säg se en sjysst film, höra en bra låt, rita en bra bild. Det får nåt område i hjärnan att ge en positiv feedback.
2. För att mäta sig mot någon: Man vill se var man står sig i förhållande till andra inom samma typ av slåssare som inom karate eller boxning, eller blandade motståndare som MMA. Man vill se vart ens förmåga kan ta en på slagfältet, i den militära rankingen i landet/inom organisationen/världen.
3. För att det är den snabbaste lösningen: Antingen i realtid, eller om det är aktuellt i speltid.
4. För att det är den enklaste lösningen: Kräver minst förberedelser, eller är där ens kompetens ligger jämfört med andra sätt.
5. För att det är enda sättet att nå ett mål inom en viss tid: Att exempelvis annexera ett annat land brukar inte gå så fort oavsett hur vänligt man frågar utan ett krig är enda sättet, legitimt eller ej.

Sen finns det anledningar att slåss även om man inte vill det som temperament, psykologiskt tillstånd, man blir anfallen etc.

Varför är det en central del i många kommersiella rollspel?
1. För att många finner det vara en nöjsam del av rollspelandet. Och här kan man peka på alla punkter ovan.
2. För att strider är den del av spelen som lättast kan leda till rollpersoners död, och därför vill man vara extra noggranna kring detta moment.

 

[Rymdhamster]

1: jag finner underhållningsvåld väldigt underhållande. Jag tittar även på actionfilmer.

2: det låter mig ta ut mina aggretioner på stackars banditer på ett sätt som inte går emot min moral.

3: jag tycker det är kul att slå tärningar. Strid är ett bra tillfälle att göra det.

 

[Stareater]

1. För att rollspel handlar ofta om att gestalta/uppleva något annat, mer spännande, än det vi gör i verkligheten. Strider och slåss gör vi sällan.

2. För att det krävs någon slags konflikt enligt den klassiska dramaturgiska modellen. Utan konflikt blir det en grymt tråkig handling. Det behöver dock inte vara strid, men många associerar strid med konflikt.

 

[Genesis]

1. För att rollspel handlar ofta om att gestalta/uppleva något annat, mer spännande, än det vi gör i verkligheten. Strider och slåss gör vi sällan.

2. För att det krävs någon slags konflikt enligt den klassiska dramaturgiska modellen. Utan konflikt blir det en grymt tråkig handling. Det behöver dock inte vara strid, men många associerar strid med konflikt.

Båda dessa saker stämmer ju överens på otroligt mycket mer än strid, dock. De applicerar också på all form av media, men jämför man böcker och filmer så är ju visserligen våld poppis, men inte i närheten av lika mycket som i rollspel.

Jag tror dock att det går att dra en hel del paralleller till media. Rollspel konsumeras till stor del av folk som gillar "nördkultur", och nördkultur är väldigt våldsfokuserad. Även när det gäller film och böcker (framförallt film) så är genrer som superhjältar, skräck, fantasy och scifi väldigt våldsamma genrer, jämfört med mainstreamkulturen. Sedan vet jag inte vad som är hönan och ägget. Kanske är denna kultur våldsam för att den är influerad av rollspelen och nördkulturen som växt upp runt den. Nördkulturen är också väldigt fokuserad på och influerad av USA, som nog har en våldsammare mediekultur än Europa.

Så jag tror att det är en självförstärkande kulturell grej, till viss del. Rollspel är våldsamma för att de som skriver och spelar dem gillar underhållningsvåld, och personer som inte gillar underhållningsvåld dras inte till rollspelen och nördkulturen. det är såklart inte hela förklaringen, men jag tror att det är en viktig del.

 

[Henke]

Båda dessa saker stämmer ju överens på otroligt mycket mer än strid, dock. De applicerar också på all form av media, men jämför man böcker och filmer så är ju visserligen våld poppis, men inte i närheten av lika mycket som i rollspel.

Jag tror dock att det går att dra en hel del paralleller till media. Rollspel konsumeras till stor del av folk som gillar "nördkultur", och nördkultur är väldigt våldsfokuserad. Även när det gäller film och böcker (framförallt film) så är genrer som superhjältar, skräck, fantasy och scifi väldigt våldsamma genrer, jämfört med mainstreamkulturen. Sedan vet jag inte vad som är hönan och ägget. Kanske är denna kultur våldsam för att den är influerad av rollspelen och nördkulturen som växt upp runt den. Nördkulturen är också väldigt fokuserad på och influerad av USA, som nog har en våldsammare mediekultur än Europa.

Så jag tror att det är en självförstärkande kulturell grej, till viss del. Rollspel är våldsamma för att de som skriver och spelar dem gillar underhållningsvåld, och personer som inte gillar underhållningsvåld dras inte till rollspelen och nördkulturen. det är såklart inte hela förklaringen, men jag tror att det är en viktig del.

Det här får mig att fundera på om vi som började spela Äventyrsspels BRP-rollspel inte är fullt så matade med våld som de som spelade t.ex. DnD? Min uppfattning är att DnD ändå gav dig poäng ju fler varelser du hade ihjäl. Så funkade ju inte alls BRP-spelen.

Egentligen är inte heller spel som CoC lika "våldsfrämjande" (iaf inte om man spelar purist) för där gäller det främst att fly när skiten träffar fläkten.

 

[Zire]

För att det är den ultimata konflikten. Livet står på spel, ett enda misstag kan räcka för att allt ska vara över, de inblandade är dränkta i adrenalin, du måste ha allt på plats, sinne, kropp, närvaro, samarbete, beslutsamhet och du får inte bli rädd eller tveka trots att det är det enda vettiga!

 

[erikt]

Båda dessa saker stämmer ju överens på otroligt mycket mer än strid, dock. De applicerar också på all form av media, men jämför man böcker och filmer så är ju visserligen våld poppis, men inte i närheten av lika mycket som i rollspel.

Är du säker på att det inte är lika populärt? (Beror på genre naturligtvis. Actionfilmer har mer våld än romantiska komedier)
En strid i en film eller i en bok kan vara över på bara några sekunder eller en mening om den ena kombatanten är betydligt skickligare än den andra.
I rollspel tar strider oftast längre än så även om den är över efter första träffen. (Det skall slås initiativ, det skall slås för att träffa, man skall slå för skada, skadan skall appliceras på den träffade.)

Strider i rollspel tar helt enkelt tid, vilket en strid i en film eller bok inte alls behöver göra.

 

[DanielSchenström]

Båda dessa saker stämmer ju överens på otroligt mycket mer än strid, dock. De applicerar också på all form av media, men jämför man böcker och filmer så är ju visserligen våld poppis, men inte i närheten av lika mycket som i rollspel.

Jag tror en viktig skillnad mot media är att medias mål är att berätta berättelser, med en viss tid på sig, följandes en dramatisk kurva med en utkomst. Rollspelen är ju en aktivitet där man aktivt gör saker nästan hela tiden vilket kan påverka vad som händer så aktiviteten i sig är belöning mer än att nå till slutet och använder inte alltid en dramatisk kurva.

Jag tycker inte att media känns som jag upplever nåt ovanligt, inte på det sätt som rollspel och dataspel får mig att känna så. Jag är hela tiden en betraktare och känslan blir inte lika direkt.

 

[Henke]

Strider i rollspel tar helt enkelt tid, vilket en strid i en film eller bok inte alls behöver göra.

Jag skulle gärna se ett rollspel där striden gick nästan lika fort som i realtid. Ett tärningsslag avgör allt. Det är så jag skulle vilja spela Western-dueller, Vietnam-soldater eller stridande samurajer.

Jag menar alltså inte att spel måste vara helt utan strid, bara det får gärna ha snabba avgöranden. Fort och dödligt!

 

[Henke]

Jag tycker inte att media känns som jag upplever nåt ovanligt, inte på det sätt som rollspel och dataspel får mig att känna så. Jag är hela tiden en betraktare och känslan blir inte lika direkt.

Av ren nyfikenhet. Vilken typ av dataspel spelar du?

 

[Rymdhamster]

Så funkade ju inte alls BRP-spelen.

Inte? De funkade definitivt så när jag spelade BRP =)

Ju fler varelser jag slog på, dessto mer kunde jag höjda min vapenfärdighet.

Ju fler eldbollar (Eller vad tusan det nu var) magikern slängde, desto bättre blev de på att slänga eldbollar.

 

[DanielSchenström]

Det här får mig att fundera på om vi som började spela Äventyrsspels BRP-rollspel inte är fullt så matade med våld som de som spelade t.ex. DnD? Min uppfattning är att DnD ändå gav dig poäng ju fler varelser du hade ihjäl. Så funkade ju inte alls BRP-spelen.

Jag vet inte om det blev en egentlig skillnad mellan säg DoD eller D&D, men ja, du får poäng för besegrade monster (med massa modifikationer) i den sistnämnda.
Jag upplever dock inte att de utgivna äventyren var skilda i mängden våld mellan dem.
Den absolut största våldsindikatorn vad jag upplevt är hur ny spelaren är till rollspel, men nybörjare mer våldsgillande (och tänja på gränser i kampanjmiljön).

För egen del skulle jag vara sjukt pepp på en helt stridsfri kampanj. Jag har också börjat gilla taktiska strider med rutnät och sånt, lite som i figurstridsspel, men jag skulle få krupp om det var så i alla spel.

 

[DanielSchenström]

Av ren nyfikenhet. Vilken typ av dataspel spelar du?

Alla, men de jag lever mig in i mest är första persons utforskarspel som Myst, eller första persons rollspel som Skyrim. Jag får inte riktigt samma feeling i ett isometriskt pusselspel.

 

[Genesis]

För att det är den ultimata konflikten. Livet står på spel, ett enda misstag kan räcka för att allt ska vara över, de inblandade är dränkta i adrenalin, du måste ha allt på plats, sinne, kropp, närvaro, samarbete, beslutsamhet och du får inte bli rädd eller tveka trots att det är det enda vettiga!

Men det där beskriver ju inte strid i rollspel alls.

 

[Henke]

Inte? De funkade definitivt så när jag spelade BRP =)

Ju fler varelser jag slog på, dessto mer kunde jag höjda min vapenfärdighet.

Ju fler eldbollar (Eller vad tusan det nu var) magikern slängde, desto bättre blev de på att slänga eldbollar.

Jo, iofs sant. Men det finns fortfarande ett driv kring att gå upp i level, som saknas i BRP och då behöver man döda allt som rör sig.

 

[Genesis]

Är du säker på att det inte är lika populärt? (Beror på genre naturligtvis. Actionfilmer har mer våld än romantiska komedier)
En strid i en film eller i en bok kan vara över på bara några sekunder eller en mening om den ena kombatanten är betydligt skickligare än den andra.
I rollspel tar strider oftast längre än så även om den är över efter första träffen. (Det skall slås initiativ, det skall slås för att träffa, man skall slå för skada, skadan skall appliceras på den träffade.)

Strider i rollspel tar helt enkelt tid, vilket en strid i en film eller bok inte alls behöver göra.

Den senaste boken jag läste handlade om en agronom som käkar antidepressiva och tänker tillbaka på sina förflutna kärlekshistorier, försöker att skapa ett nytt liv för sig själv utan att lyckas engagera sig, umgås med en gammal vän som driver en bondgård i ekonomiskt förfall och funderar över självmord. Inte så mycket som en örfil i hela boken.

Den TV-serie jag tittar på just nu handlar om en överbeskyddad ung kvinna som försöker att ta sig ut i det verkliga livet utan att ha någon som helst aning om hur det fungerar eftersom hon aldrig behövt göra något själv och aldrig fått höra så mycket som ett ont ord. Någon örfil tror jag att det kanske varit, men inga initiativslag.

Vilket rollspel ska jag köpa för att spela dessa berättelser, som ändå känns rätt mainstream? För att inte tala om romantiska komedier. Hur många romantiska komedier-rollspel kan du räkna upp?

 

[Genesis]

Jag skulle gärna se ett rollspel där striden gick nästan lika fort som i realtid. Ett tärningsslag avgör allt. Det är så jag skulle vilja spela Western-dueller, Vietnam-soldater eller stridande samurajer.

Jag menar alltså inte att spel måste vara helt utan strid, bara det får gärna ha snabba avgöranden. Fort och dödligt!

Du måste väl ha spelat ett gäng sådana spel, ändå? Enslagskonflikter är ju inte så ovanligt om man tar sig utanför de allra största traditionella spelen.

 

[Man Mountainman]

Det är väl dels taktiskt intressant med tydliga, konkreta stakes som är lätta att relatera till; och dels är det fantasieggande, av de skäl @Zire nämner.