WRNU:s serieklubb 2023

[JohanL]

Hm. Kanske värt att ta sig ända dit ändå. För det här var något jag hoppade av mitt i.

Den är extremt mycket bättre än de första. Och du behöver inte egentligen ha läst de föregående, ens.

 

[Khan]

Sandman - Neil Gaiman och diverse tecknare



Vad kan man man säga om Sandman som inte sagts hundra gånger förr? Det är en enorm milstolpe i seriehistorien, i litteraturhistorien i allmänhet och det verk som fick Neil Gaiman att bli superstjärna. Visst har ni läst den? Eller hur? Jag bara utgår från det, så slipper jag summera storyn.

Överlag är de 75+7 tidningarna välskrivna, vältecknade och välgjorda sådär i största allmänhet. Jag har åsikter om kvaliteten på en del av tecknarna som valts, särskilt i designvalen de gör (bla hur asagudarna designas i historien om helvetet). Det blir dock aldrig dåligt, utan som sämst blir det meh.

Vad gäller manus är den också mycket mer ojämn än jag minns. Vissa bitar är till och med långtråkiga. Biten i volym nio till exempel, där folk sitter på ett stormigt värdshus och berättar historier från hela världen och tidsrymden, är rätt seg på ett sätt som jag inte känner ger något. Jag fattar att de pratar om döden som vink om vad som komma skall, men det hade räckt med en.

Däremot fullkomligt briljerar Gaiman i andra bitar. Oftast de enskilda tidningarna som står på egna ben. När han möter Hob vart hundrade år, t.ex. Eller när Shakespeare sätter upp En midsommarnattsdröm för Oberon, Titania och alla älvors hov. Eller när sultan Harun-al-Rashid säljer Bagdad. Hela epilogen (volym 11, Endless nights) är sju sådana historier och en av dem (när de är låååååångt tillbaka i urtiden) kan vara min absoluta favorit av alla kapitel i hela Sandman.

Karaktärerna är fantastiska. Rakt över brädet. Precis som alla andra tycker jag Döden är den som är tydligast och mest fantastisk, men många andra är inte långt efter. Shakespeare, Sandmannen själv, och så vidare.

Det är också kul hur Gaiman lyckas vinka om en större värld med femtioelva storytrådar igång utan att han faktiskt beskriver dem. Bast är den enda egyptiska gud som hälsar på, men hon för med sig en hel värld. Loke försvinner från handlingen i över halva storyn, men när han dyker upp igen känns det som om han hittat på tusen saker under tiden. Gaiman vet vad han höll på med redan då. Att få världen att leva är han expert på.

Jäklar vad bra han var som författare redan som ung.

Utgåva?
Den utgåva jag äger är den fetaste, dyraste och genuint onödigaste utgåvan som gjorts, Absolute Sandman med slipcase och allt. Extramaterialet är ibland vettigt som lite manuslappar eller kommentarer från en redaktör. Men mestadels är det foton på leksaker och affischer från DC:s licensavdelning. Komplett onödigt för min del. Det jag vill ha ut av en lyxutgåva med extra allt är inte foton. Det är metainformation om själva verket. Råmanus, kommentarer från tecknare, skribent och redaktörer. Förklaringar om var idéerna kom ifrån, eller varför de gjorde val X istället för val Y. Inte bara lata foton som jag lätt kunde googla fram om jag nu av någon anledning vill ha bilder på leksaker.

Nä, man behöver verkligen inte köpa Absolute-versionen. Bara så ni vet. Gör inte om mitt misstag.

TLDR
Läs Sandman. Du har inget val.

 

[Gurgeh]

Nä, man behöver verkligen inte köpa Absolute-versionen. Bara så ni vet. Gör inte om mitt misstag.

För sent...

(Men jag behövde en ordentlig samlad utgåva, eftersom Jag hade de sju första numren på svenska från serietidningen "Inferno", The Doll's House och Dream Country som TP, och resten som lösnummer.)

 

[Hägerstrand]

Nä, man behöver verkligen inte köpa Absolute-versionen. Bara så ni vet. Gör inte om mitt misstag.

Det här är 50% min uppriktiga åsikt och 50% mitt rättfärdigande för att jag också köpt samma svindyra utgåva: Böckerna tjänar verkligen på det större formatet. Det här är konstböcker, och det finns en anledning till att konstböcker brukar vara stora. Jag skulle inte köpa Absolute Transmetropolitan, Watchmen eller V for Vendetta, trots att jag skattar dem högt alla tre, men om mina Absolute Sandman försvann skulle jag nog försöka köpa dem igen i samma format.

För övrigt saknar du både Absolute Sandman 5 och Absolute Death i din bild, men det kanske du inte ville veta

 

[Khan]

Det här är 50% min uppriktiga åsikt och 50% mitt rättfärdigande för att jag också köpt samma svindyra utgåva: Böckerna tjänar verkligen på det större formatet. Det här är konstböcker, och det finns en anledning till att konstböcker brukar vara stora. Jag skulle inte köpa Absolute Transmetropolitan, Watchmen eller V for Vendetta, trots att jag skattar dem högt alla tre, men om mina Absolute Sandman försvann skulle jag nog försöka köpa dem igen i samma format.

För övrigt saknar du både Absolute Sandman 5 och Absolute Death i din bild, men det kanske du inte ville veta

Jag har death, och den står på listan att skriva om. Overture också.

Jag känner personligen att jag kunde köpt den där utgåvan som är inbunden och oversize, men utan slipcase. Minns dock inte vad den hette... Library edition, kanske? Tror den är betydligt mer prisvärd.

 

[Hägerstrand]

Jag har death, och den står på listan att skriva om. Overture också.

Jag känner personligen att jag kunde köpt den där utgåvan som är inbunden och oversize, men utan slipcase. Minns dock inte vad den hette... Library edition, kanske? Tror den är betydligt mer prisvärd.

Ah. Du hade Overture med på bilden, men inte 5, så jag tänkte att du saknade femman.

Library Edition verkar onekligen mer prisvärd.

 

[Gurgeh]

Man ska heller inte underskatta böckernas användbarhet om man vill cosplaya som Destiny.

 

[Khan]

Absolute Death - Neil Gaiman och diverse tecknare



Det här är den mest självklara avknoppning som kom ur den flodvåg av avknoppningar ur Sandman. Den mest populära karaktären i serien är Döden, så låt oss göra några tidningar om henne enligt den princip som gjort de bästa episoderna av Sandman. Det vill säga, vår “huvudperson” håller sig i bakgrunden, men dess teman och närvaro lyser ändå igenom precis hela handlingen.

De två huvudakterna här är Death: the high cost of living och Death: the time of your life, de två riktiga soloakterna så att säga. ITime of your life handlar det mest om Foxglove, en karaktär som fladdrat förbi i ordinarie Sandman. Här får vi se hur det går för henne när hon blivit indierockstjärna, hur hon försöker hantera kändisskap och att tvingas in i garderoben för karriärens skull. Dessutom har hon barn, flickvän, och måste hantera ett oväntat dödsfall. Fantastiskt välskrivet och topp 5 bästa serier Gaiman skrivit.

High cost of living är däremot inte lika lattjo, om än riktigt bra. Jag har alltid kul åt folk som vet SANNINGEN och KAN RIKTIG MAGI, men visar sig ha totalt fel. Men det är inte lika stort mörker eller lika bra karaktärer jag bryr mig om. Fortfarande bra, som sagt, men inte på topp fem bästa-listan.

Men nu kommer vi till det tråkiga. Precis som Absolute-utgåvan av Sandmannen är den sista fjärdedelen av boken uppfylld av foton på leksaker, prydnadsföremål och annat irrelevant. Jag vill ha mer story, hur Döden ser ut vet jag redan. Meh.

Etter värre är då att vi får repriser av storyn. På riktigt. De tidningar som i Sandmannen följer endast Döden är med även i den här samlingen. De är flera stycken. Varför? Visst, det är Absolute Death där allt och lite till ska in, men vad är oddsen att någon skaffar den här som inte också skaffat Absolute Sandman? Det känns som padding, och ett sätt att dryga ut utgåvan till lika tjock som resten av sviten. Men jag känner mig lurad. Blä. Och då ska det ändå bli ännu värre sen…

TLDR
Onödigt köp i Absolute-utgåvan. Bättre att köpa i en billigare variant, kanske till och med som två små TP.

 

[God45]

Jag har läst alla The Unbeatable Squirrel Girl serierna av Ryan North, alltså volym 1 (8 nummer), volym 2 (50 nummer) och Squirrel Girl Beats up the Marvel universe. Och det är helt fantastiskt! Det är en serie för alla åldrar med bra karaktärer, extraordinära äventyr och en massa kul superhjälte saker. Skillnaden här från tidigare Squirrel girl grejer är att vi skrattar inte åt karaktären utan med henne. Squirrel girl löser mest problem genom empati och att prata med skurkarna, men också ibland genom att spöa upp Doctor Doom med tidsresor. Det är så jäkla bra! Alla sidokaraktärerna är fantastiska också. Men det som är bäst här är alla de vansinniga koncepten som får funka på allvar! Avsnittet där de sammarbetar med studenter från Latveria för att rädda dinosaurier! Eller när Squirrel girl slåss mot en skurk i sina drömmar genom att lära läsarna programmering! Eller Hyptertids arken som… Okej, den är sjukt fin så jag spoilar inget. Och grejen där Squirrel girls riktiga superkraft är att hon aldrig förlorar? Det är gjort så bra!

Eat nuts and kick butts!

 

[Khan]

Sandman overture - Neil Gaiman och J. H. Williams III



Hur går man tillbaka till ett verk man lämnade för tjugo år sedan? Och varför? Jo, för att räta ut de sista frågetecknen, knyta ihop några få knutar och skapa en liten förhistoria till hela balunsen.

Det här är egentligen inte en serie som behövde skrivas. Den når heller inte upp till de absoluta höjderna i Sandmans originalsvit. Men med tanke på hur markant ojämn originalet är kan jag utan problem säga att det är betydligt bättre än vissa sektioner. Här får vi världsbygge, nya versioner av Morpheus, en historia bortom stjärnorna, och en förklaring till hur en halvtafflig magiker som Roderick Burgess lyckades fånga en av de Ändlösa i flera decennier.

Det är inte utan kontroverser, den här storyn. Dels är det enda gången vi får se olika aspekter av Morpheus kommunicera med varandra - kattversionen följer till och med ut på resan ut i universum. Jag kände först att det förtog allvaret och den tunga bottnen i originalets slut, men efter att ha landat i det är jag helt med på att det är ett bra sätt att visualisera inre tvivel och vilsenhet. Ett sätt att prata med sig själv, liksom.

Lite mer tveksam är jag till att de Ändlösa ska ha föräldrar, men det går att förstå någonstans i storyn. Jag tycker nog att det räckt att Destiny fått vara den auktoritet Morpheus söker förtröstan hos, men visst. Det går an.

Så storyn är inte bäst, men verkligen inte sämst av alla bitar av Sandman. En bekväm mellanmjölk. Och Gaimans mellanmjölk håller högsta kvalitet.

MEN!!!!!
Jag känner mig ändå lurad. Till stor del är det nog mitt fel, eftersom jag inte gjorde mer research än att se att även Overture fanns i Absolute-utgåvan. Samlarhjärtat slog några extra slag, och sen var det bara att köpa.

Det borde jag inte gjort. För det här är närapå ett lurendrejeri.

De har alltså tryckt exakt samma story, de sex nummer av Overture två gånger om istället för att fylla volymen med innehåll och extramaterial. Jahapp. Det är inte mer av bakom kulisserna än det är i någon av de andra volymerna. Jag känner mig bara besviken. Beskt bedragen. Barskt brydd.

TLDR
Nä, den här utgåvan bör ingen köpa. Låt bli mitt misstag, och skaffa istället en tunnvolym med allt i istället. För det behövs verkligen inte en Absolute Sandman Overture, hur bra själva grundstoryn än är.

 

[Khan]

Genderqueer - Maia Kobabe



Jag har läst om Genderqueer. Fortfarande riktigt bra, gripande och utforskande. Bra ingång till begreppet.

Tror inte jag har mer att säga än jag sade förra gången.

 

[Khan]

Livets Ord: Mina tio orimliga år som frälst 1 & 2 - Thomas Arnroth



Hur många minns idag Livets Ord? Någon som är sugen på hur man trillar in i denna totala dårskap till personkult? Kom och läs!

Det här är en självbiografi i serieformat, av den sort som ofta ges ut i landet. Men Arnroth berättar inte bara sin egen historia, utan använder den som ett titthål in i en organisation som uppslukade mångas liv och tid i många långa år. Framför allt tittar han noga på Ulf Ekman, den extremt karismatiska ledaren.

Hur som. Vi följer unge Arnroth från tonårens basket till ungdomligt sökande. Han får jobb som ungdomskolumnist i lokaltidningar, vickar som lärare och plötsligt, utan utomstående influens, hittar Jesus honom. Det leder till en del dråpliga anekdoter berättade av en erfaren och snärtig berättare.

För nog attan är Arnroth ruskigt bra på att berätta. Han pratar direkt till läsaren, lägger in gamla tidningsurklipp, filosoferar över om han kunnat räddas innan det spårade ur och växlar tempo i närapå perfekt rytm. Tecknarstilen är lite yvig och klassiskt oskolad på Galago-vis, men det är inget som hämmar läsningen alls.

I andra volymen börjar Arnroth på Livets Ords bibelskola, och han blir strax därefter indragen Livets Ords tidningssatsningar. Andra volymen blir en djupstudie av galenskaperna som förekommer i en djupt frireligiös miljö där man tar all inspiration från amerikanska nyevangelikanska storkyrkor.

Här drar Arnroth i två trådar som ständigt flätas samman - hyckleriet och humorn. Det är otroligt tydligt hur det går olika vågor i det kristna “modet”, om uttrycket tillåts. Ena dagen är vissa gästpredikanter det bästa sedan skivad oblat, nästa dag pratar vi inte längre om dem. Vissa dagar kan man bli så rörd av att be att man svimmar, men plötsligt är det där bara pinsamt. Man pratar aldrig om det man gjort förra veckan som idag är dumt. Ulf Ekman är en ruskigt bra manipulatör, men i backspegeln går det att se alla misstag han gjorde.



Just Ulf är också en fantastiskt skildrad filur. Så sliskig att jag inte skulle vilja ta i honom med tång. Mer säljare än frälsare, mer stockkonservativ än frigörare, mer mot sossar än för Jesus i många fall. För Livets Ord var också en politisk organisation. Men det pratas det inte direkt om idag.

TLDR
Det här är bra skit. Riktigt bra läsning, riktigt bra berättat. Det enda tråkiga är att Arnroth fortfarande arbetar med del tre. När det bara var ett år mellan del ett och del två har vi nu väntat i lite mer än fem år på del tre.

Jag vill ha mer. Så bra är det.

 

[Khan]

The Saga of the Swamp Thing - Alan Moore och diverse tecknare

Han kan skriva, han, farbror Alan. Men han började någonstans han också, och hans amerikanska karriär började här. 1984. Det kunde lika gärna ha varit en annan värld.

Plåtten
Tja, det tror jag ni vet i grunden. Moore uppfann mängder med saker som påverkar DC-universat än i denna dag (Constantine!). Han tog också bort stora delar av det som var med i serien innan han kom in i bilden och fokuserade på det han tyckte var lattjo. Men vi kan ju börja lite närmare början.

Svampsaken är en sorts elementar som för jordens, trädens och växtlighetens talan. Exakt hur han blev till är en kul grej, och han trodde länge han egentligen var en helt vanlig människa som fått lite serietidningsmanus i nyllet så han blev ett monster.

Han bor i ett träsk i Louisiana och råkar ut för alla möjliga övernaturligheter. Efter en start på fem-sex tidningar där vi får hans reviderade bakgrund och presenteras för hans biroller, blir det nämligen väldigt episodiskt. Ena tidningen möter han en varulv, nästa är det ett spökhus. Ett riktigt galet nummer träffar han ett gäng smurfstora utomjordingar. I många episoder är svampsaken knappt med själv, utan mest är observatör eller problemlösare mot slutet efter långa historier om andra. Det är inte svårt att se mängder med paralleller till Gaiman och Sandman, och flera av birollerna i Sandman dyker upp redan här (hej Kain och Abel!).

På det stora hela är den här serien är riktigt, riktigt bra. När den senare framåt volym fyra börjar / tvingas interagera mer med superhjältar och annat galet blir det klart sämre. Djupdykningar i de övernaturliga delarna av DC? Passar fint. Resan ner i helsicket och alla möten med Deadman och the Stranger och så vidare går fint. Men det skaver när han landar mitt i Gotham mitt på dagen och all mystik försvinner.

Än mer när han sedan lämnar Jorden och bor på främmande planet ett tag.

Tecknare
Det är klassiskt åttiotal, och det är i början väldigt mycket skräck. Skumma vinklar som förstärker en lätt förvriden kroppsrörelse och annat som gör att det aldrig riktigt känns på riktigt. Folk dör som flugor på diverse groteska sätt i en stadig ström. Självaste Midsomer skulle vara avundsjukt.

Tecknarna är bra på det de gör. Helt klart.

Men ändå…
Som det mesta andra med farbror Moore bakom rattarna är det enskilda delar som är bäst. Särskilt när det får pågå för länge och han får för fria tyglar spårar det snabbt ut i flum av grövsta sort. Men det som är bra är banne mig fenomenalt.

TLDR
Klart läsvärd, men var medveten om att den första tredjedelen är bäst med god marginal.

 

[Khan]

The Last Ronin - Kevin Eastman och Tom Waltz (och lite Peter Laird och några tecknare till)



Turtlarnas skapare är tillbaka! Tillsammans skissade Laird och Eastman ihop en story som Eastman sedan utvecklade till fem serietidningar, här ihopsatta till en klassisk TP.

Med tanke på hur hårt inspirerade de båda var av Frank Miller när de drog igång TMNT är det snarast konstigt att det dröjt ända tills nu innan vi fått en variant av Ronin / Dark Knight Returns satt i turtlarnas universum. Nu är det i alla fall dags.

Värld och ståry
Allt i serien är mer jordnära-gatugangster-grimdark-kvasicyberpunkdetaljer-actionthriller av det sätt det ofta blir när Eastman är bakom spakarna, snarare än det i rymden och hejvilt galen SF det blir när Peter Laird får bestämma. Vi öppnar c:a en generation efter “nu” i dagens TMNT. New York har förvandlats till ett (ännu mer) dystopisk storstadsslum där allt styrs närapå helt öppet av Shredders dotterson. Ni vet, sådär som det funkar i cyberpunk uppblandad med postap. Eller kanske pre-postap.

Utan att spåjla alltför mycket handlar historien om hur den sista turtlen återvänder till Nya Jorvik beväpnad till tänderna. Han ska ha hämnd. Exakt hur allt har hänt, varför det bara är en ensam turtel kvar och så vidare förklaras löpande genom historien i flashbacks och dialog, så det vill jag inte gå in på. Men det var oväntat tungt att få läsa om turtlar som går hädan, och det behandlas med vördnad. Fascinerande mycket vördnad, faktiskt.


Genom historien hallucinerar den siste ronin sina döda bröder och pratar med dem. Se ovanstående vänstersidas exempel.

Värd att läsa?
Alltså - jag vette fasen. Jag har ju sällan gillat själva slåssandet i TMNT. Det är de välskrivna karaktärerna som är det intressanta, inte något annat. Och här är det ont om karaktärer. I princip hela första kapitlet är en enda låååååång actionscen som innehåller minimalt med karaktärsbygge. Visst är det fräckt när senare introduceras till de nya karaktärerna och vad som händer med dem, men det är flashbacks till hur våra favoritkaraktärer tas av daga som är seriens höjdpunkter.

Men visst är det ballt tecknat! Och snygg design på all cyberpunk/postap! Det känns helt klart som om jag läst en kampanj till Mutant 2089.

Så ta en titt om du gillar turtlarna. Men absolut inte ett måste.

 

[Khan]

Min kattresa - Åsa Schagerström



Äntligen lite glädje från Åsa Grennvall Schagerström!

Har ni läst något av henne förr? Hon har tidigare skrivit flera vansinnigt bra självbiografiska serieromaner som handlar om olika delar av sin trasigt kärlekslösa uppväxt. Tidigare böcker har ofta känts som en del av hennes eget terapiarbete, vilket gör det lite extra kul nu när hon vill förmedla något glatt.

Det här är precis vad det låter som på titeln. En resa in i hur det är att skaffa katt. Nu när hon är förälder och bor på landet kan de skaffa katt, vilket de gör. När den katten går bort efter några år skaffar de en ny. Och sen en till. Det är egentligen hela storyn. Men hur Schagerström beskriver sina långsamma försök att bli kompis med den räddade och förvildade katten Ossian är överraskande mänskligt, och det är kul att se hur det långsamt går framåt. Jag som djurvän och kattägare är dessutom svag för det småputtrigt mysiga i en historia utan större insats, utan bara förhåller sig till att katter ska må bra.

Jag gillar’t. Väl värd de 45 minuter det tog mig att läsa pärm till pärm.

 

[Khan]

Human Target - Tom King och Greg Smallwood

Jag tror Tom King har läst Brubaker och Phillips. Typ mycket.



Vem är Human Target?
Tänk dig världens bästa livvakt. Det är Human Target. Han har inga superkrafter, men är ruskigt bra på att förklädnader, kampsport och skjutvapen. Allt sånt som en livvakt skall. I seriens första tidning har han uppdrag åt Lex Luthor, och klär i vanlig ordning ut sig till sin uppdragsgivare när det är stor risk för fara. Den här gången hade han rätt, och tar en kula för Luthor.

Det dödar honom dock inte, eftersom han var förberedd på det. Vad han däremot inte var förberedd på är att han blivit förgiftad av kaffet som var menat för Luthor.

Doktorn ger honom tolv dagar. Kanske färre. Så på tolv tidningar dagar ska Human Target utreda sin förgiftning och bli sams med sig själv och döden. Allt genom att röka, dricka fickplunta, och uppleva så många deckar-noir-klyschor att du inte kan föreställa dig det.

Vi rör oss i DC-universats bakgård. Visserligen nämns en hel del nissar på hög nivå, som Båtsman, Stålis och Gröna Lyktan. Men i handlingen är det nog Guy Gardner som är mest kändis. Jag visste inte ens att superhjältarna Ice och Fire, eller för den delen Human Target själv ens fanns innan den här storyn kom till.

Ståryn då?
Det vi får är en noirtung deckarhistoria om hemligheter i självaste Lagens Väktares korridorer. Och det är skoj hur mycket av sidohistorien om Ice som hänger på att hon kom tilbaka från de döda (det är ju ändå superhjältar), men med vinkeln på hur det påverkat hennes dejtingliv. Att ställa en döende person, där det döende behandlas med patos och värdighet, mot en som dött och kommit tillbaka på det mest superhjältiga av vis är riktigt kul. Det blir bra dialog när de pratar om döden.

Att berätta om vad som konkret händer ju lite svårt när det är deckare, men det är bra skrivet. Helt klart. Inte lika vasst som när King skrev Supergirl: Woman of Tomorrow häromåret, men det är bra nära. Det är en helt annan genre än den, men det är samma format på mellanlång avslutad historia, med en känsla av deppighet och mörka saker precis under ytan som genomsyrar allt. I någon mån gäller det även Vision, för övrigt.

Bör man läsa den?
Det här var bra skit. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig att jag nog gillat den bättre om jag kunnat mer om DC:s universum på djupet. Det tycker jag ändå jag har, vilket förvirrade mig en del. Det var inget som var aktivt i vägen, men det var hela tiden en liten udd av “det här kunde slagit hårdare om jag bara vetat om X”. Om det låter vetigt.

I vilket fall.

Gillar man noir och superhjältar är det här helt klart värt att läsa. Jag hade skoj.

 

[Gamiel]

Det här var bra skit. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig att jag nog gillat den bättre om jag kunnat mer om DC:s universum på djupet.

Vet inte det. Vad jag har förstått så är en AU och det var inte så klart från början vilket gjorde att de som kunde DC bättre hade problem med hur flera av karaktärerna agerade innan de insåg att det var sin egen grej.

 

[Hägerstrand]

Men det skaver när han landar mitt i Gotham mitt på dagen och all mystik försvinner.

Det partiet innehåller några av mina favoritscener från serier överhuvudtaget. Scenen när Batman räknar upp vilka andra superhjältar som ska buntas ihop om man inte får ha förhållanden med andra än människor, scenen med Abigails ros i rättssalen och scenen när träskis är ett redwoodträd ger mig rysningar.

De enda scener jag kan komma på som ger mig samma reaktion är ”Batman… Darling” från TDKR och när Morpheus återfår sin hjälm och lämnar helvetet i Sandman.

 

[JohanL]

Vet inte det. Vad jag har förstått så är en AU och det var inte så klart från början vilket gjorde att de som kunde DC bättre hade problem med hur flera av karaktärerna agerade innan de insåg att det var sin egen grej.

Jag tror mer att det handlar om att DC inte vill stå med konsekvenserna av serien som kanon. Bäst jag kan se (vilket bara är sådär) är ingenting i bakgrunden något nytt hittepå. Guy Gardner är sån där.

 

[God45]

Human Target - Tom King och Greg Smallwood

Jag tror Tom King har läst Brubaker och Phillips. Typ mycket.

View attachment 14073

Vem är Human Target?
Tänk dig världens bästa livvakt. Det är Human Target. Han har inga superkrafter, men är ruskigt bra på att förklädnader, kampsport och skjutvapen. Allt sånt som en livvakt skall. I seriens första tidning har han uppdrag åt Lex Luthor, och klär i vanlig ordning ut sig till sin uppdragsgivare när det är stor risk för fara. Den här gången hade han rätt, och tar en kula för Luthor.

Det dödar honom dock inte, eftersom han var förberedd på det. Vad han däremot inte var förberedd på är att han blivit förgiftad av kaffet som var menat för Luthor.

Doktorn ger honom tolv dagar. Kanske färre. Så på tolv tidningar dagar ska Human Target utreda sin förgiftning och bli sams med sig själv och döden. Allt genom att röka, dricka fickplunta, och uppleva så många deckar-noir-klyschor att du inte kan föreställa dig det.

Vi rör oss i DC-universats bakgård. Visserligen nämns en hel del nissar på hög nivå, som Båtsman, Stålis och Gröna Lyktan. Men i handlingen är det nog Guy Gardner som är mest kändis. Jag visste inte ens att superhjältarna Ice och Fire, eller för den delen Human Target själv ens fanns innan den här storyn kom till.

Ståryn då?
Det vi får är en noirtung deckarhistoria om hemligheter i självaste Lagens Väktares korridorer. Och det är skoj hur mycket av sidohistorien om Ice som hänger på att hon kom tilbaka från de döda (det är ju ändå superhjältar), men med vinkeln på hur det påverkat hennes dejtingliv. Att ställa en döende person, där det döende behandlas med patos och värdighet, mot en som dött och kommit tillbaka på det mest superhjältiga av vis är riktigt kul. Det blir bra dialog när de pratar om döden.

Att berätta om vad som konkret händer ju lite svårt när det är deckare, men det är bra skrivet. Helt klart. Inte lika vasst som när King skrev Supergirl: Woman of Tomorrow häromåret, men det är bra nära. Det är en helt annan genre än den, men det är samma format på mellanlång avslutad historia, med en känsla av deppighet och mörka saker precis under ytan som genomsyrar allt. I någon mån gäller det även Vision, för övrigt.

Bör man läsa den?
Det här var bra skit. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig att jag nog gillat den bättre om jag kunnat mer om DC:s universum på djupet. Det tycker jag ändå jag har, vilket förvirrade mig en del. Det var inget som var aktivt i vägen, men det var hela tiden en liten udd av “det här kunde slagit hårdare om jag bara vetat om X”. Om det låter vetigt.

I vilket fall.

Gillar man noir och superhjältar är det här helt klart värt att läsa. Jag hade skoj.

Om du vill veta mer om bakgrunden som dyker upp i den här serien så behöver du nästan bara läsa JLI, Justice League International, som var eran när Wonder Woman och Stålmannen inte var med… Så de gjorde det till en komedi! Den brukar kallas ”bwahaha” eran.