Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Conan the Barbarian (1982)
Den med Arnold
Allt är bättre på norska. Även Conan. Tyvärr såg jag den på originalspråk.
Nu ni! Nu kör vi. Är det någon här som inte har sett filmen? Någon som inte har memorerat stora delar av de ikoniska replikerna? Någon som inte plockat inspiration direkt från filmen till rollspel? Jag räknar med att alla kan filmen någorlunda utantill, så jag tror vi hoppar över sammanfattningen av filmens plått och går rakt på det gôttiga.
Det börjar bra
Filmens start är magnifik. Först Makos magiska berättarröst, sedan Poledouris makalösa musik, och ovanpå det svärdssmide. Jag kan inte tänka mig bättre sätt att börja en Conan-film.
Om jag minns rätt fanns det en tanke både om att filmen skulle kännas som en Wagner-opera i musiken, och att man skulle klara att se filmen utan att man förstod ett ord av språket. Alltså förstå den enbart med hjälp av musiken och det visuella, skit samma vad som faktiskt sägs i replikerna. Det känns som om det i alla fall skulle gå att se filmen så, för det är en extremt visuell film. Och på den fronten är början bara början.
Men inte länge alls
Men sen blir det sämre. Åtminstone i ambitionen att representera Conan från Howards noveller. För några saker vi aldrig får se i novellerna är Conans bakgrund, familj, hemland, eller föräldrar. Conan är uppväxt som barbar i Cimmeria, det är allt vi vet. Men här tas den bakgrunden bort från honom när han c:a tio år gammal kidnappas av skurkarnas skurk (mer om den filuren snart) och inte får någon barbaruppväxt.
Istället blir han Arnold-stark av monotont kroppsarbete, får en gladiatorfostran som ung vuxen, och lite annat lattjo. All den tid som Howards Conan lägger på att äventyra i ungdomen - från 17 år som mest i Tower of the Elephant - är det i filmen en tid han sitter fast som slav, gladiator och avelshingst. Hur ska han då ha lärt sig några som helst vildmarksfärdigheter som han i novellerna bevisligen har skyhögt FV i? Han har liksom inte vart på jakt en enda gång sedan han var barn, eller ens behövt smyga. Sånt får mig att klia mig i huvudet. Det som gör Conan till Conan enligt förlagan är väck i filmen. Det förvirrar.
Som film i sig
Men om jag glömmer bort allt jag vet från Howard är filmen i sig fortfarande fräck så det bara skriker om det. Den känns lite fattig med dagens mått mätt, vi åttiotalister är ju i generation Sagan om Ringen till skillnad från er gamlingar. Det är aldrig den självklara inbodda värld som finns i Jacksons filmer, utan allt är bara ödemark utan ens en liten landsväg eller en bondgård vid horisonten.
Undantagen är specifika för de scener som kräver det, tex storstaden eller Conans lilla by i början. Trollkarlen Mako bor i en ballt designad hydda på stolpar. Men det är mil till närmsta granne och han har inte ens ett trädgårdsland. Den enorma kultplatsen är exakt en byggnad i form av den stora kvasi-pyramiden. Pyramiden är också den enda gång jag känner att det faktiskt finns några invånare i denna gigantiska värld.
Men nu lät jag mer negativ än jag behöver, för det var aldrig något jag brydde mig om förrän jag såg om den nu. Filmen siktar nämligen inte på realism, utan på myt. Det är en svår balansgång att gå när det är en liten budget, men filmen lyckas för det allra mesta.
Skurk och skådisar
Framför allt lyckas den med skurken. Herreminje vad den lyckas med skurken. Thulsa Doom är bättre än alla skurkarna i novellerna tillsammans. På allvar. Jäklar vad James Earl Jones är magiskt bra i den rollen. Bättre än som Darth Vader. Bättre än Mufasa. Bättre än i någon annan roll han gjort. Hade inte han varit så magnetisk i sin skurkroll hade nog den här filmen fått betydligt sämre betyg. För hans karisma målar över bristande budget och Arnolds tafatthet och bitvisa överspel.
Notera mustaschen på snubben till vänster, samt att alla är långhåriga men har klippt lugg. Det har ingen i fantasyn idag.
Arnold är bra som Conan för det mesta, men är mycket mer ojämn än jag mindes. Hans engelska var som bekant rätt usel vid inspelningen. Det gör ingenting, för han pratar så lite. Det jobbiga är de få gånger han hamnar i en dialog med en riktig skådis. Typ när han förhörs av Thulsa Doom och JEJ bara skådespelar skiten av Arnold. Hujedamej.
Men när han är med sina polare Subotai och Valeria, eller när Arnold-Conan får agera fysiskt? Då flyger det hur bra som helst. Arnold är rörlig som en katt, och smyger som en panter. Jag köper det till 100%. Svärdsfäktandet är inte Bob Anderson-kvalitet direkt, men det funkar. Det som funkar bäst är filmens sista riktiga våld.
All that matters is that two stood against many
Tjoflöjt vad den här scenen är 100% Howards Conan. Alla Thulsa Dooms farligaste soldater och hejdukar förföljer Conan och Subotai, men våra hjältar lyckas få tillräckligt med försprång för att göra upp en plan. Den planen är att bygga fällor och befästa en liten kulle, kanske samma gravkulle där Conan fick sitt svärd. När skurkarna kommer är de två mot många, och jäklar i min lilla låda vad det köttas skurkar på kreativa vis. Den här scenen har fattat grejen. Det är grymt bra. Lite övernaturligt som inte förklaras på djupet hjälper förstås till för känslan, även om det är något okarakteristiskt att det är Conan som får hjälp av övernaturligheter istället för skurken.
Om jag bara ska rekommendera en enda bit av filmen att se är det den här. Många andra scener har åldrats (med eller utan värdighet) men den här funkar lika bra idag som den gjorde på bio för över fyrtio år sedan. Möjligen att infiltrationen av Ormens Torn är i närheten av lika bra, när vi får se Conan som tjyv, inte Conan som krigare. Men den här är bäst.
Förstår du inte att det här är en ball bild har du druckit för lite kaffe.
Vyer och visuellt
John Milius fångar galet snygga vyer ibland. Det är många bilder som kunde funkat som filmaffisch i sig. Conan på templets topp med ett avhugget huvud i handen. Conan vs hammarskurken i templet. Conan med det atlantiska svärdet. Massor mer.
Filmen är lite urvattnad och blek. Det gör ingenting för den del av världen den förlagts till, men jag hade gärna sett en Conan-film till där vi får mer av färggrann öken och djungel, då det är mer det jag associerar med Conan. Det vi får är dock vackert så det förslår.
TL;DR
Det här är en film folk inte slutat tjôta om sedan den kom. Det med all rätta. Det finns mycket i den här att hämta. Jag förstår folk som läser in fascist-symbolik i den, folk som skrattar åt dess överdrifter, folk som ser den för att den är gudomligt balltuff, och alla andra sorter också.
Den är inte särskilt bra som filmatisering av Howards Conan som helhet, men scener i den är klockrena Conan-noveller i sig. Jag förstår att den startade en explosion av lågbudgetkopior, fantasyfilm, sås-film, och renodlad barbarfilm.
Men filmen är fortfarande bra på egna meriter. Trots dess ålder, trots dess brister. Det här är en film jag kommer se om. Igen.
Nästa anhalt - Conan Förgöraren!
Den med Arnold
Allt är bättre på norska. Även Conan. Tyvärr såg jag den på originalspråk.
Nu ni! Nu kör vi. Är det någon här som inte har sett filmen? Någon som inte har memorerat stora delar av de ikoniska replikerna? Någon som inte plockat inspiration direkt från filmen till rollspel? Jag räknar med att alla kan filmen någorlunda utantill, så jag tror vi hoppar över sammanfattningen av filmens plått och går rakt på det gôttiga.
Det börjar bra
Filmens start är magnifik. Först Makos magiska berättarröst, sedan Poledouris makalösa musik, och ovanpå det svärdssmide. Jag kan inte tänka mig bättre sätt att börja en Conan-film.
Om jag minns rätt fanns det en tanke både om att filmen skulle kännas som en Wagner-opera i musiken, och att man skulle klara att se filmen utan att man förstod ett ord av språket. Alltså förstå den enbart med hjälp av musiken och det visuella, skit samma vad som faktiskt sägs i replikerna. Det känns som om det i alla fall skulle gå att se filmen så, för det är en extremt visuell film. Och på den fronten är början bara början.
Men inte länge alls
Men sen blir det sämre. Åtminstone i ambitionen att representera Conan från Howards noveller. För några saker vi aldrig får se i novellerna är Conans bakgrund, familj, hemland, eller föräldrar. Conan är uppväxt som barbar i Cimmeria, det är allt vi vet. Men här tas den bakgrunden bort från honom när han c:a tio år gammal kidnappas av skurkarnas skurk (mer om den filuren snart) och inte får någon barbaruppväxt.
Istället blir han Arnold-stark av monotont kroppsarbete, får en gladiatorfostran som ung vuxen, och lite annat lattjo. All den tid som Howards Conan lägger på att äventyra i ungdomen - från 17 år som mest i Tower of the Elephant - är det i filmen en tid han sitter fast som slav, gladiator och avelshingst. Hur ska han då ha lärt sig några som helst vildmarksfärdigheter som han i novellerna bevisligen har skyhögt FV i? Han har liksom inte vart på jakt en enda gång sedan han var barn, eller ens behövt smyga. Sånt får mig att klia mig i huvudet. Det som gör Conan till Conan enligt förlagan är väck i filmen. Det förvirrar.
Som film i sig
Men om jag glömmer bort allt jag vet från Howard är filmen i sig fortfarande fräck så det bara skriker om det. Den känns lite fattig med dagens mått mätt, vi åttiotalister är ju i generation Sagan om Ringen till skillnad från er gamlingar. Det är aldrig den självklara inbodda värld som finns i Jacksons filmer, utan allt är bara ödemark utan ens en liten landsväg eller en bondgård vid horisonten.
Undantagen är specifika för de scener som kräver det, tex storstaden eller Conans lilla by i början. Trollkarlen Mako bor i en ballt designad hydda på stolpar. Men det är mil till närmsta granne och han har inte ens ett trädgårdsland. Den enorma kultplatsen är exakt en byggnad i form av den stora kvasi-pyramiden. Pyramiden är också den enda gång jag känner att det faktiskt finns några invånare i denna gigantiska värld.
Men nu lät jag mer negativ än jag behöver, för det var aldrig något jag brydde mig om förrän jag såg om den nu. Filmen siktar nämligen inte på realism, utan på myt. Det är en svår balansgång att gå när det är en liten budget, men filmen lyckas för det allra mesta.
Skurk och skådisar
Framför allt lyckas den med skurken. Herreminje vad den lyckas med skurken. Thulsa Doom är bättre än alla skurkarna i novellerna tillsammans. På allvar. Jäklar vad James Earl Jones är magiskt bra i den rollen. Bättre än som Darth Vader. Bättre än Mufasa. Bättre än i någon annan roll han gjort. Hade inte han varit så magnetisk i sin skurkroll hade nog den här filmen fått betydligt sämre betyg. För hans karisma målar över bristande budget och Arnolds tafatthet och bitvisa överspel.
Notera mustaschen på snubben till vänster, samt att alla är långhåriga men har klippt lugg. Det har ingen i fantasyn idag.
Arnold är bra som Conan för det mesta, men är mycket mer ojämn än jag mindes. Hans engelska var som bekant rätt usel vid inspelningen. Det gör ingenting, för han pratar så lite. Det jobbiga är de få gånger han hamnar i en dialog med en riktig skådis. Typ när han förhörs av Thulsa Doom och JEJ bara skådespelar skiten av Arnold. Hujedamej.
Men när han är med sina polare Subotai och Valeria, eller när Arnold-Conan får agera fysiskt? Då flyger det hur bra som helst. Arnold är rörlig som en katt, och smyger som en panter. Jag köper det till 100%. Svärdsfäktandet är inte Bob Anderson-kvalitet direkt, men det funkar. Det som funkar bäst är filmens sista riktiga våld.
All that matters is that two stood against many
Tjoflöjt vad den här scenen är 100% Howards Conan. Alla Thulsa Dooms farligaste soldater och hejdukar förföljer Conan och Subotai, men våra hjältar lyckas få tillräckligt med försprång för att göra upp en plan. Den planen är att bygga fällor och befästa en liten kulle, kanske samma gravkulle där Conan fick sitt svärd. När skurkarna kommer är de två mot många, och jäklar i min lilla låda vad det köttas skurkar på kreativa vis. Den här scenen har fattat grejen. Det är grymt bra. Lite övernaturligt som inte förklaras på djupet hjälper förstås till för känslan, även om det är något okarakteristiskt att det är Conan som får hjälp av övernaturligheter istället för skurken.
Om jag bara ska rekommendera en enda bit av filmen att se är det den här. Många andra scener har åldrats (med eller utan värdighet) men den här funkar lika bra idag som den gjorde på bio för över fyrtio år sedan. Möjligen att infiltrationen av Ormens Torn är i närheten av lika bra, när vi får se Conan som tjyv, inte Conan som krigare. Men den här är bäst.
Förstår du inte att det här är en ball bild har du druckit för lite kaffe.
Vyer och visuellt
John Milius fångar galet snygga vyer ibland. Det är många bilder som kunde funkat som filmaffisch i sig. Conan på templets topp med ett avhugget huvud i handen. Conan vs hammarskurken i templet. Conan med det atlantiska svärdet. Massor mer.
Filmen är lite urvattnad och blek. Det gör ingenting för den del av världen den förlagts till, men jag hade gärna sett en Conan-film till där vi får mer av färggrann öken och djungel, då det är mer det jag associerar med Conan. Det vi får är dock vackert så det förslår.
TL;DR
Det här är en film folk inte slutat tjôta om sedan den kom. Det med all rätta. Det finns mycket i den här att hämta. Jag förstår folk som läser in fascist-symbolik i den, folk som skrattar åt dess överdrifter, folk som ser den för att den är gudomligt balltuff, och alla andra sorter också.
Den är inte särskilt bra som filmatisering av Howards Conan som helhet, men scener i den är klockrena Conan-noveller i sig. Jag förstår att den startade en explosion av lågbudgetkopior, fantasyfilm, sås-film, och renodlad barbarfilm.
Men filmen är fortfarande bra på egna meriter. Trots dess ålder, trots dess brister. Det här är en film jag kommer se om. Igen.
Nästa anhalt - Conan Förgöraren!
