Search results

Helt fel. Orcher = Söderkisslang Dvärgar = Malmfältsmål (eller möjligen dalmål?) Alver = Sara Lidman-västerbottniska Hober = Skånska

2

Som jag anmärkte i ett tidigare inlägg kommer ju dock "avslöjandet" ofta långt efter att läsaren redan pusslat ihop allting.

De flesta av de "stora" berättelserna – i synnerhet de som varit de primära förlagorna för rollspelet och mythosen – avslöjar mysteriet. På rak arm: At the mountains of madness The whisperer in darkness The shadow over Innsmouth The case of Charles Dexter Ward The Dunwich horror The shadow out...

Jag kan inte föreställa mig att någon av Lovecrafts läsare trodde trodde på berättelsen (eller fine, kanske någon enstaka väldigt dum sådan) – i bemärkelsen trodde att det faktiskt fanns en utomjordisk stad på Antarktis i den verkliga verkligheten. Frågan vi diskuterar är väl om berättaren ska...

Det betyder inte att han är en opålitlig berättare. Och det betyder i synnerhet inte att det är centralt för berättelsens poäng är att han (eventuellt) är opålitlig. Det finns ingen sekvens i berättelsen där han faktiskt blir ifrågasatt, eller något liknande. Den eventuella opålitligheten är...

Jag skulle inte vilja förneka att det finns ett element av detta i berättelsen – som ett stilistiskt drag om inte annat (det är ju skrivet ur första person, som redan konstaterats, med den implicita subjektivitet det innebär). Men de frågor som man måste ställa är väl 1. Är detta element...

Ja, det har du rätt i. Men jag skulle nog drista mig till att säga att Mountains of madness är mer karakteristisk för Lovecrafts stil i det avseendet. Och förstås också mer central som inspirationskälla för Cthulhu-rollspelande betraktad. Som den knappologiska nörd vi redan etablerat att jag...

I och med denna formulering ger du intryck av att inte ha förstått något av det jag försökt säga. Jag har hela tiden bara försökt göra poängen att Lovecrafts berättelser är väldigt explicita och tydliga med vad det är som pågår, att de avslöjar mysteriet istället för – i enlighet med...

Ja, jag insåg att "de flesta" var fel. Det förekommer i vissa berättelser, till exempel Pickman's Model, the Case of Charles Dexter Ward, och The Whisperer in the Darkness. Men "de flesta" stämmer nog inte, nä. Detta köper jag inte alls dock. Klart man kan leka "opålitlig berättare" när...

Vad gäller bortförklaringar kan man kanske notera att i de flesta av Lovecrafts berättelser så försöker hjältarna desperat bortförklara sina upplevelser – till den grad att man slår sig för pannan – fram till det oundvikliga ögonblick där allt avslöjas i sin verkliga fasa. Men detta litterära...

Sure, såtillvida att det inte finns något appendix i slutet som ger facit från den allvetande författarens perspektiv, som i Sagan om Ringen. Allting skildras från huvudpersonens begränsade perspektiv och måste tolkas därefter. Det är ändå rätt långt från att "[leverera] ett väl avvägt mått av...

Jag vet inte om jag kan klassa det som att "sakna sammanhang" när vi får hela Elder Things mångmiljonåriga och växelrika historia redogjord för oss.

Beror väl hur man definierar "action", men det finns ju gott om äventyrligheter och halsbrytande faror i Lovecrafts berättelser, alls inte bara smygande obehagligheter och långsamma avslöjanden. Flykten från Shoggothen i grottorna under Leng i Mountains of Madness är ju ett utmärkt exempel på...

Jag menar om man skulle göra ett rollspelsscenario av The shadow over Innsmouth så skulle ju detta vara den infodump som spelarna fick av ett fyllo i hamnen (with allowances för mitt dåliga minne): "En köpman härifrån stan stötte på några otäcka fiskmän när han var och seglade i söderhavet, och...

Ja det var ju inte primärt det "pulpiga" (two-fisted action) jag hade i åtanke, utan det här nördiga världsbyggandet som ju trots allt måste få sitt uttryck i berättelsen om det ska vara någon poäng med det. Det har jag lite svårt att tro var en blott "eftergift" med tanke på hur mycket energi...

Går man till originalberättelserna kan man ju reagera på hur mycket som förklaras – ofta genom ganska långsökta litterära knep som att en geolog är extremt bra på att tolka piktografiska reliefer eller att någon har övermänskligt detaljrikt minne eller nåt i den stilen. Det hänger väl ihop med...

Det finns helt säkert forskning på detta. Ska höra med mina kollegor som är intresserade av sånt här jox. Men ja, det kan ju vara både input och output. Hjärnan gör, i min förståelse, sådant hela tiden. Typ, när man ska sträcka sig efter något så skickar hjärnan ett motorkommando till armen...

Är det verkligen din afantasi som sätter käppar i hjulet här? Jag menar, vad hjälper fantasi ställd inför vrickade beskrivningar – det är väl just precis sådana beskrivningar som är svåra att föreställa sig visuellt och där föreställningen kan tendera att leda fel? Jag vet förstås inte, men jag...

Det framgick att det var ett exempel. Det var bara ett felaktigt exempel.