Genomgång av presenterad forskning
När jag såg denna digra referenslista blev jag misstänksam, eftersom det sägs att alla artiklarna handlar om problem med det ”mångkulturella samhället” (hur nu det ska definieras), medan bara en hastig genomläsning av titlarna visar att arbetena kommer från flera olika fält och att bara ett fåtal direkt refererar till mångkultur/multikultur/multiculturalism. Därför tyckte jag det kunde vara värt att undersöka vad de här artiklarna egentligen säger.
För det första kommer hela listan som Grisodlarn presenterar från en och samma forumpost på internet, den här:
http://exilen.eu/showthread.php?75-Forskning-om-konsekvenserna-med-mångkulturella-samhällen . Om ni inte orkar klicka på länken så kan jag berätta att de presenteras som om detta är samlad och enhetlig forskning som visar på de extremt negativa konsekvenserna av mångkulturalism (ett begrepp som aldrig närmare definieras). I själva verket handlar de citerade artiklarna om en mängd olika saker och endast ett fåtal av dem uttalar sig om just ”mångkulturalism”. Flera av dem presenterar dessutom slutsatser som går emot andan i posten, nämligen att det är mångkulturalism som är dåligt. Som vi kommer att se visar istället flera av artiklarna att det är
rasism som är dåligt, vilket inte är samma sak. Jag kommenterar här artiklarna/arbetsrapporterna i ordning. Ni får ursäkta att det blev långt men jag tycker det är viktigt att visa att den här listan ABSOLUT inte visar det Grisodlarn eller den ursprunglige postaren tror/vill att den ska visa.
Mångkulturella samhällen med skilda identiteter har lägre tillväxt, mindre samarbete, mer brott: Easterly et al (2006), Social Cohesion, Institusions and Growth, Economics and Politics 18 (2),103-120
Citat från abstract för detta paper: “We present evidence that measures of “social cohesion,” such as income inequality and ethnic fractionalization, endogenously determine institutional quality, which in turn casually determines growth”. Det handlar alltså inte om “mångkulturalism” utan om “social cohesion”, där “ethnic fractionalization” är
en variabel, orättvis fördelning av inkomst en annan. Författarna skriver vidare (s 2) ” In stressing the importance of social cohesion to understanding broad development outcomes, we caution against expecting that it might be the key, given that development is inherently complex”, och dessutom (s 3) “In seeking to unpack the notion of social cohesion, we concede from the outset that some infamous historical figures with a narrow—even sectarian—agenda have invoked social cohesion-type arguments as the basis for their actions. The desire to cultivate a sense of national unity and “purity” brought us the Holocaust and ethnic cleansing, so we are most surely not arguing that social cohesion equals cultural homogeneity or intolerance of diversity; quite the opposite. On the other hand, nor are we invoking some naïve suggestion that socially cohesive societies are always harmonious, devoid of political conflict or dissent.” Häpp. Ganska långt från ett stöd för påståendet “multiculturalism är dåligt” alltså. ” Ethnic heterogeneity” eller ”ethnolinguistic fractionalization” diskuteras (och kritiseras) i papret, främst utifrån den gängse operationella definitionen att ”ethnic factionalism” mäts utifrån hur stor procentchansen är att två slumpmässigt utvalda personer i en population ska tillhöra två olika etniska grupper. Indien är den ena extremen på den skalan (89% chans), Nordkorea (0% chans) den andra. Sverige ligger relativt lågt på denna variabel. Presentationen av papret antyder också att man diskuterar brottslighet, vilket ö h t inte nämns i artikeln.
Mångkulturella samhällen har lägre tillväxt: Easterly, W. & Levine, R. (1997). Africa's growth tragedy policies and ethnic divisions. Quarterly Journal of Economics, 112, 1203-1250
Den här artikeln visar att multietniska samhällen i Afrika har låg tillväxt och att multietnicitet i en stat samvarierar med låg tillväxt, inte riktigt samma sak som att ”mångkulturella samhällen [rent generellt och överallt]har lägre tillväxt”. Datamängden studien baseras på är en känd storskalig studie gjord om Afrika i Sovjet 1960, som senare blivit uppmärksammad som källmaterial här i väst, främst genom Mauro (1995). Datamängden förefaller relativt solid men man kan förstås undra vad data från Sovjet anno 1960 säger om svenska förhållanden idag.
Etnisk splittring motverkar jämlikhet, demokrati och ger elitpolitik: Alesina et al (2003), Why Doesn’t the United States Have a European-Style Welfare State?, Harvard Institute of Economic Research Discussion Paper Number 1933
Här behöver man inte gå längre än till abstract för att se att artikeln inte alls visar det den påstås visa: ”Racial animosity in the US makes redistribution to the poor, who are disproportionately black, unappealing to many voters”, d v s ”problemet” enligt artikeln är inte mångkulturalism utan rasism. Följande citat, de faktiska slutorden i papret, kastar också en del ljus över vad artikeln egentligen säger: (s 39) ”Our bottom line is that Americans redistribute less than Europeans because (1) the majority believes that redistribution favors racial minorities, (2) Americans believe that they live in an open and fair society and that if someone is poor it is their own fault, and (3) the political system is geared towards preventing redistribution. In fact the political system is likely to be endogenous to these basic American beliefs.” Artikeln säger alltså inte någonstans att “etnisk splittring motverkar jämlikhet, demokrati och ger elitpolitik”.
Mångkultur motverkar samarbete, demokratiskt beslutsfattande och jämlikhet: Lee & Roemer (2004), Racism and redistribution in the US: A solution to the problem of American Exceptionalism, working paper
Även här räcker det med att läsa abstract. Precis som föregående studie handlar denna om problemen med rasism, inte mångkulturalism, vilket uttrycks väldigt tydligt: ”We identify two mechanisms through which racism among American voters decreases the degree of redistribution that would otherwise obtain. In common with others, we suggest that voter racism decreases the degree of redistribution due to an anti-solidarity effect: that (some) voters oppose government transfer payments to minorities whom they view as undeserving. We suggest a second effect as well: that some voters who desire redistribution nevertheless vote for the anti-redistributive (Republican) party because its position on the race issue is more consonant with their own, and this, too, decreases the degree of redistribution in political equilibrium.”
Mångkultur motverkar solidaritet, vilja att hjälpa: Luttmer (2001), Group Loyalty and the taste for Redistribution. Journal of Political Economy, 109 (3), June 2001
Återigen: läs abstract. Papret handlar inte alls om hur mångkultur motverkar solidaritet och vilja att hjälpa, om man inte operationaliserar ”solidaritet” som enbart ”stöd för statliga bidragsåtgärder”, som är vad papret faktiskt handlar om (inga slutsatser dras om solidaritet och vilja att hjälpa andra mer generellt i artikeln). ” Interpersonal preferences—preferences that depend on the characteristics of others—are typically hard to infer from observable individual behavior. As an alternative approach, this paper uses survey data to investigate interpersonal preferences. I show that self‐reported attitudes toward welfare spending are determined not only by financial self‐interest but also by interpersonal preferences. These interpersonal preferences are characterized by a negative exposure effect—individuals decrease their support for welfare as the welfare recipiency rate in their community rises—and racial group loyalty—individuals increase their support for welfare spending as the share of local recipients from their own racial group rises. These findings help to explain why levels of welfare benefits are relatively low in racially heterogeneous states.” Det enda här som möjligen kan tolkas som stöd för nån slags mångkultur-kritik är att stödet för statliga bidrag ökar om man bor i ett område där många av ens egen etniska grupp tar emot sådana bidrag – ett samband som f ö också gäller ”vita” etniska grupper.
Mångkultur/etnisk splittring - liksom islam i sig - motverkar demokrati: Karatnycky (2001), Muslim Countries and the Democracy Gap, Journal of Democracy Volume 13, Number 1 January 2002
Mångfald i moraliska värderingar skapar olösliga problem: Haidt et al (2003), Differenting Diversities: Moral Diversity is not like other kinds, Journal of Applied Social Psychology, 2003, 33, 1, pp. 1-36.
Mångfald/mångkultur ger mer brott och problem, mer homogena samhällen samarbetar bättre:
Trawick & Howsen (2006), Crime and community heterogeneity: race, ethnicity, and religion. Applied Economics Letters, 2006, 13, 341–345
Typiskt nog bestämmer sig Oxfords universitets artikeldatabas för att stänga ned när jag ska kolla dessa tre artiklar. En hastig titt på abstract (som trots allt finns tillgängligt) för den mittersta artikeln (Haidt et al 2003) tycks visa att ”moral diversity” är motsägelsefull och har konsekvenser för attityder som har med tolerans att göra, men författarna verkar inte koppla detta till etnisk heterogenitet direkt. Problemställningen verkar snarare vara att ”moral diversity” leder till ”reduced desire for interaction”, vilket jag inte är säker på hur det ska tolkas i sammanhanget.
Första+Andra generationens invandrare begår mer brott+asocialt beteende än infödda även efter kontroll för inkomst, utbildningsnivå, och familjesituation. Vazsonyi & Killias (2001). Immigration and Crime Among Youth in Switzerland. Criminal Justice and Behavior, vol 28, no 3, June 2001, 329-366.
En av få artiklar som visar (ungefär) det som påstås. Två saker kan tilläggas: artikeln visar att andra generationens invandrarungdomar är mer överrepresenterade i brottstatistiken än första generationens invandrare, och att icke-invandrare är mindre representerade än båda invandrargrupperna. Det stämmer med annan forskning som i stort visar att etniska minoriteter ofta är överrepresenterade i delar av brottstatistiken, så det vill jag inte försöka förklara bort. Jag nöjer mig med att peka mot den normala kritiken mot all den här typen av forskning, nämligen a) att man forskar på de som dömts för brott, och b) att exakt statistik om etnisk tillhörighet ofta inte finns tillgänglig, så man för göra olika typer av uppskattningar.
Etnisk mångfald leder till inbördeskrig: Thomas P. Tangerås & Nils-Petter Lagerlöf (2003), Ethnic Diversity and Civil War, IUI, The Research Institute of Industrial Economics, Working Paper No. 589
Ett av de allra mest missvisande exemplen i en ändå diger samling. Den här artikeln presenterar en spelteoretisk modell för att förutsäga om etnisk mångfald (tillsammans med en del andra variabler) kan bidra till risken för inbördeskrig. Artikeln är helt teoretisk och bygger alltså inte på några empiriska data alls, den presenterar bara en tänkt modell (normalt inom spelteori). Den artikeln kan man m a o inte ta till intäkt för något alls, allra minst förhållanden i Sverige idag eftersom det också är tydligt att modellen huvudsakligen är tänkt att appliceras på Afrika söder om Sahara.
Etniskt delade samhällen ger mindre socialt kapital/tillit: Coffee & Geys, Community Heterogeneity: A Burden for the Creation of Social Capital?
Ännu ett exempel på hur en artikel visar något helt annat än det den sägs visa (tänk, man kan nästan tro att den som satt ihop den här listan har haft för avsikt att vilseleda folk). Följande från abstract: ”We do find a significant negative relation between social capital and the number of nationalities
within a municipality. Yet, contrary to the prevailing argument in the literature, it is not the presence of people with a clearly different ethnic-cultural background that drives this negative relation. Conclusions. In accordance with previous international findings, municipalities with large groups of differing nationalities among its citizenry are confronted with a lower level of social capital. Importantly, however, our findings emphasize the need to distinguish between different groups of nationalities and argue for explanations beyond ‘‘simple’’ ethnic-cultural disparities. ” I slutsatserna är författarna ännu tydligare med att problematisera och diskutera hur deras resultat ska tolkas, och återigen kommer de fram till i prinicp motsatsen mot vad artikeln hävdas stå för: (s 1068) ”Rather than the extent to which we differ from one another, it appears to be the presence of a difference (in nationality) that plays a crucial role (see also Rice and Steele, 2001). This is a somewhat surprising result, especially given the fact that the presence of (west and) south European immigrants is often seen as less problematic than that of those from Islamic countries (Meuleman and Billiet, 2003). As a possible explanation, one could speculate that the (often presumed) higher investment in ‘‘bonding’’ social capital by people from Turkey or the Maghreb countries (or even southern Europe) compensates for their lack of ‘‘bridging’’ social capital, whereas this may not be the case for west European immigrants (whose lesser distance from ‘‘home’’ may thwart investments even in ‘‘bonding’’ social capital).”
Mångkulturella samhällen ger mindre tillit, mer misstro: Putnam, Robert (2007), E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century, Scandinavian Political Studies, Vol. 30 – No. 2, 2007
Det som citeras här är alltså Robert Putnams föreläsning i samband med att han tilldelades Skytteanska priset i statsvetenskap i Sverige 2006 (artikeln publicerades senare i SPS). Jag citerar abstract: ”In the long run immigration and diversity are likely to have important cultural, economic, fiscal, and developmental benefits. In the short run, however, immigration and ethnic diversity tend to reduce social solidarity and social capital. New evidence from the US suggests that in ethnically diverse neighbourhoods residents of all races tend to ‘hunker down’. Trust (even of one’s own race) is lower, altruism and community cooperation rarer, friends fewer. In the long run, however, successful immigrant societies have overcome such fragmentation by creating new, cross-cutting forms of social solidarity and more encompassing identities. Illustrations of becoming comfortable with diversity are drawn from the US military, religious institutions, and earlier waves of American immigration.” Det här är ett av få papers i samlingen som faktiskt i någon mån stöder en kritik mot “det mångkulturella samhället”, men som vi ser bara i begränsad omfattning och i vissa avseenden. Jag tycker det är bra att Putnam skiljer på långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser, som Ymir redan påpekat visar oss ju historien att framgångsrika samhällen är mångkulturella. Men det mest intressanta är såklart Putnams analys av var själva problemet ligger: det gäller som han säger att bli ”comfortable with diversity”, snarare än att begränsa mångkulturalismen själv.
På slutet varnar Putnam för såväl ”politisk korrekthet” som konservatism på ett, tycker jag, tämligen balanserat sätt: (s 165) ”It would be unfortunate if a politically correct progressivism were to deny the reality of the challenge to social solidarity posed by diversity. It would be equally unfortunate if an ahistorical and ethnocentric conservatism were to deny that addressing that challenge is both feasible and desirable. Max Weber instructed would-be political leaders nearly a century ago that ‘Politics is a slow boring of hard boards.’ The task of becoming comfortable with diversity will not be easy or quick, but it will be speeded by our collective efforts and in the end well worth the effort. One great achievement of human civilization is our ability to redraw more inclusive lines of social identity.” Sammanfattningsvis en betydligt mer positiv slutsats och problemanalys än vad som sägs i presentationen av artikeln, “Mångkulturella samhällen ger mindre tillit, mer misstro.” Säger Putnam det? Knappast.
Mångkulturella samhällen ger mindre tillit, forskningsöversikt: Alesina, Alberto & La Ferrarra (2002), Who trusts others? Journal of Public Economics 85 (2002) 207–234
Återigen gav artikeldatabasen upp. Jag ber att få återkomma om ni tycker det är nödvändigt efter att jag redan tagit upp så mycket forumutrymme.
Mångkulturella samhällen ger mindre tillit: Leigh (2006). Trust, Inequality and Ethnic Heterogeneity, The Economic Record. Vol 82, No. 258, September, 2006, 268–280
Ni börjar fatta min poäng nu va? Den här gången skippar jag att citera långa textsjok, jag nöjer mig med att konstatera att författaren skiljer på ”linguistic heterogeneity” och ”ethnic heterogeneity” och konstaterar att ”linguistic heterogeneity” har mycket större effekt på ”trust” än ”ethnic heterogeneity”. Stor effekt har också utbildning och om man har långt pendelavstånd till jobbet (!). Studien är genomförd i Australien och en skillnad gentemot USA som författaren noterar är att i Australien verkar inkomstskillnader i ett område inte ha någon effekt på tillit. Ett bra exempel som visar att list-sammanställaren kör med en försåtlig definition av ”mångkulturell”, i den mån han har en definition ö h t.
Hegemonisk mångkulturideologi/etniska enklaver [i Sverige] försvårar integration och splittrar samhället: Carlbom (2003), The Imagined versus the Real Other: Multiculturalism and the Representation of Muslims in Sweden, Dept. of Sociology, Lund University 2003
Aje Carlboms avhandling är nog den mest intressanta och mest omedelbart tillgängliga texten i samlingen. Carlbom säger mycket riktigt att ”mångkulturalismens ideologi” försvårar integration och framförallt försvårar förståelsen av mångkulturalismens verkliga villkor (studien är baserad på antropologiskt/etnografiskt fältarbete i olika förorter till Malmö samt analyser av policydokument/texter från såväl nationalister som svenska islamister). ” The central argument in this thesis is that the multiculturalist ideology is an intellectual obstacle to understanding multicultural society”, skriver Carlbom i inledningen till slutdiskussionen (s 213). Vad Carlbom menar blir tydligare i slutorden (varning, nu blir det långt textsjok igen): (s 218) “ Therefore, what is not discussed by pluralists is the material base which grounds the problem of cultural diversity. Symptomatic for the pluralist discourse I have discussed in the thesis, but also for other intellectuals dealing with multicultural society, is that the discourse about culture floats above a capitalist economy which is seen as being in a stable status quo. No (global) economic transformations are considered: society’s material base is the same as it has always been. The problem with this perspective is that it does not allow the aspects I have tried to illuminate in the text, Islamism and enclavization, to be understood. Islamism, nationalism, multiculturalism, enclavization, globalization, and the break down of the nation-state are related phenomena. Thus, Islamism and enclavization are responses to marginalization, which is a consequence of global economic transformations (de-industrialization in the West), which effects natives who experience downward mobility, which effects their attitudes towards immigrants.” Problemet är enligt Carlbom “mångkulturalism” i sig sjäv utan hur mångkulturalism diskuteras och definieras, och på den här punkten är Carlbom tydligt kritisk mot det han menar är den förhärskande normativiteten i svenska diskussioner i detta ämne. Här kan man hålla med eller inte hålla med Carlbom, men jag tycker han har flera bra poänger, som t ex att diskussionen om mångkulturalism alltid förs i moraliska snarare än empiriska termer. Det kanske viktigaste i boken är just det som sägs i slutorden, nämligen att ”kultur” i diskussionen frikopplas från materiella och ekonomiska verkligheter och gör att man börjar prata om ”kulturella skillnader” när dessa skillnaders bas i själva verket ofta ligger i ekonomiska skillnader.
Mångkulturalismen ifrågasätts allt mer: Sahlberg (2007), Mångkulturalism ifrågasatt, rapport, Integrationsverket.
Sahlbergs rapport är en jämförande analys av integrationspolitiken i fem länder: Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Kanada. Karaktäriseringen av rapporten är som i alla andra fall försåtlig. Artikeln visar mycket riktigt att det i alla de studerade länderna saknas politiskt och i viss mån även folkligt stöd för en integrationspolitik baserad på mångkulturalism; tendensen är snarare i alla fem länderna att från politiskt håll betona vikten av assimilering. Men vad ska man dra för slutsatser av det? Att mångkulturalism är ”dåligt” i normativ mening? Njaej. I slutorden använder Sahlberg den slående formuleringen ”likgiltighetens konsensus” (s 184) för att beskriva hur politiska partier i alla fem länderna historiskt har handskats med integration. Det har helt enkelt inte varit en prioriterad fråga på den politiska dagordningen under lång tid, utan mest tuffat på väldigt oreflekterat. I samtliga fall har inte integrations- och invandirngspolitik hamnat på agendan förrän högerextrema partier har tagit upp frågan, och i de fallen har de högerextrema partierna alltid haft tolkningsföreträde och fått lägga ut texten vitt och brett om ”invandringens problem” utan att de etablerade partierna har kunnat möta dem på annat sätt än att bjuda över dem ifråga om mer restriktioner för integration och invandring (precis som i Sverige idag m a o).
Checking sources so you don't have to,
Henrik Örnebring (fil dr)
Senior Research Fellow
European Studies Centre, St Antony's College
University of Oxford
70 Woodstock Road
Oxford OX2 6JF
United Kingdom
