Jag ser det som att inlevelse och gestaltande är två skilda saker. Jag kan leva mig in i rollpersonens situation utan att "spela teater" eller tvärt. Sedan kan såklart det ena underlätta det andra och vice versa. När det gäller nya spel vill jag dock hävda att det är just inlevelsen som tappat fokus, inte gestaltandet.
Ja, jag insåg just skillnaden och redigerade mitt inlägg medan du svarade... Håller med om att inlevelse och teater inte behöver vara samma sak. Men hur tycker du att spelet ska stödja mer inlevelse? Jag kom ju med några förslag i redigeringen av min förra kommentar. Alltså bla saker på rollformuläret. Man kan också tänka sig handouts och kanske även olika sorters rekvisita.
Jag tycker det är så bra att ni använder ord som "rollpersonsinlevelse". Minns förr när jag försökte säga att det fanns inlevelse i andra saker men fick sällan gehör för det. Tiderna förändras.
Det där med hemligheternas betydelse (hur mycket spelarna och/eller RP vet) är en av mina käpphästar. Jag menar att det i grunden påverkar hela designen. Spel med mycket hemligheter blir oftast, tror jag, längre och mer skönlitterära. Hemligheterna behöver en form och den blir ofta litterärt berättande. Ett rollspel med färre eller i alla fall mer kortfattade hemligheter blir mer speligt - om ni gör så här, så kan det eller något annat hända. Mer instruerande och förklarande än beskrivande och gestaltande. Skillnaden i skrivsätt är enorm.
Japp!Jag tycker det är så bra att ni använder ord som "rollpersonsinlevelse". Minns förr när jag försökte säga att det fanns inlevelse i andra saker men fick sällan gehör för det. Tiderna förändras.
Tycker det finns ett till spektrum också - där spelare har hemligheter gentemot varandra. Det är ju något av en personlig favorit för min egna del och passar inte egentligen in så bra i någon av de andra två varianterna.
Ja, det är definitivt intressant (och möjligen ett ämne för en ny tråd). Tänker du dig då att karaktärer som har hemligheter inför varandra har med genre att göra? Jag tänker att det borde passa särskilt bra i exempelvis ett spionrollspel men kanske inte lika självklart i dungeon fantasy.
Jag delar uppfattningen.
Jag tycker vi berör en del intressanta frågor, men att det blir lite för mycket för/emot eller bra/dåligt. Men det är nog också lite väntat.
Verkar rimligt. Men vad skulle då rent designmässigt stödja inlevelsen? Kan man besvara den frågan bra och med konkreta exempel, så tror jag att man verkligen är något på spåren.
Låter som att vi har läst samma tråd!
Som jag gillat att spelleda är det snarare en ren spelstil, som kunnat förekomma oavsett genre. Har sällan snöat in så mycket på genre. Men det härstammar nog från början från att jag spellede massor med AFMBE-one-shots, där intraparty conflict är centralt för designen. Sedan följde det med till annat.
Jag tycker ofta att teoribygget ger saker en sorts falsk legitimitet, och att avsikterna inte helt sällan missförstås men ändå görs till fakta. Det innebär också en del gatekeeping emellanåt, där saker avfärdas "ah, du tänker X", när det inte ens är relevant, och leder till onödig derailing.
Precis så upplever jag både indietugget här på forumet och diverse (ofta postmoderna) akademiska teorier. Det ÄR ofta bra att uttryckligen sätta saker i perspektiv och använda begrepp, men teoriapparaterna är försök och skisser, inte definitiva sanningar och dogmer (just sådana anspråk tar ju teoretikerna själva ofta uttryckligen avstånd från). Den som är nyfiken på riktigt och inte bara vill skaffa sig ett överläge är också öppen för att vända och vrida på de teoretiska ramarna - utan att vilja triumfera eller besegra andra. Ett mer öppet förhållningssätt möjliggör också samtal som inte präglas av att en person eller grupp har bestämt sig för att vinna.
Teorier är, i mina ögon, empiriska generaliseringar som används för specifika syften; de finns inte i verkligheten och har inget självändamål. I den akademiska humanioran tycker jag mig se att de ibland upphöjs till eviga sanningar och blir en del av ett personligt identitetsbygge/karriärbygge, vilket jag tror (paradoxalt nog) blir fördummande. Och gatekeeping funkar det ju också som. Kanske lite samma fenomen som du tycker dig se i rollspelsvärlden=
Ja, vi har Symbaroum som knappt speltestades. Det gjordes ett par strider, i princip. Vissa förmågor rotar rollpersonerna i världen, men megakampanjen startar med att rollpersonerna kommer från ett annat land.
Helt klart! Det jag älskar med teoribygget och vad som verkar ha varit indietrenden är att den fick upp folks ögon för andra sätt att spela. Men det är lite för lätt att missta den egna insikten för en allmän dito. Vi var många som experimenterade på olika sätt men som av olika anledningar aldrig skrev spel som uttryckte det. Det är sundare att se indietrenden som ett resultat av massor med skitcoolt rollspelande än som en revolution, tycker jag.
