Ymir;n53711 said:
nja...är det verkligen det? Har inte de allra mest brutala (i.e, machete-baserade) folkmorden mest handlat om att utrota en minoritetsgrupp man stör sig på? Jag tänker på Jugoslavien och Rwanda här. Utopister som Röda Khmererna är helt klart livsfarliga när saker går fel, och de kan gå SÅ JÄVLA FEL, men inget slår Ye Goode Olde rashat...och det är därför vi måste slå vakt om Europas muslimer och araber och afrikaner, och romer för den delen, och deras rättigheter mot den växande grupp av människor som hatar dem.
Grundtanken med nästan alla terror-organisationer/handlingar är att vi har ett enormt problem just nu (ofta fattigdom, ibland spirituell men ofta även rent ekonomisk) och att någon hindrar oss från att nå en perfekt plats där de problemen inte finns. Om vi bara kunde bli av med dessa "någon" skulle allting lösa sig.
Just nordisk terrorism har ju, av förklarliga skäl, utförts nästan uteslutande av nordbor och Sverige kan faktiskt skryta med att ha en svensk som världens första konstruerade brevbomb som sitt märke lämnat i terrorismens långa och brokiga historia. Den grövsta terrorist-attacken i Sveriges historia utfördes av ett gäng militärer med vänner mot en tidningslokal ägd av Norrskensflamman då fem personer dog och utfördes 1940. Då utfördes attacken som ett svar mot en redaktions åsikter som ansågs tillhöra en främmande ideologi.
Över sextio år senare utfördes en terrorist-attack av en extremt mycket störe magnitud i vårt grannland som svar mot ett partis åsikter som ansågs tillhöra en främmande ideologi.
Jag är inte rädd för terrorism men om det är någon terrorism som jag oroar mig för att den kommer att bli explosiv igen så är det den politiska terrorismen. Det är sant att vi har flera personer som åkt som frivilliga till Syrien för att slåss för olika grupperingar där. I Europa har vi inget utbrett problem med islamistisk terrorism däremot har vi ett problem med extrem-politisk terrorism.
Och det enda sättet att bekämpa den är att skapa ett samhälle där folk inte känner hopplöshet eller extrem fattigdom.
Som en sidnotis så läste jag för länge sedan (flera år sedan, mind you) en krönika i Skånskan skriven av en före detta utrikeskorrespondent. Han hade varit i Tunisien och pratat med en man på strax över 50 fyllda med barn och barnbarn i sin familj. Han hade gått med på att bli intervjuad i kontexten att han tänkte självmordsbomba en statligt styrd plats som inte namngavs (visade sig senare vara en vägspärr).
Han berättade ganska så sakligt att han inte var religiöst övertygad, visst bad han och trodde på himmel osv, men han var ganska övertygad av någon unik belöning väntade inte honom. Han var en egenföretagare, hade anställt två av sina söner i företaget som dock förstörts i kriget när lokalen smulades sönder. Nu kunde han inte försörja sin fru och ett av hans barnbarn hade dött nyligen på grund av avsaknad av något så nesligt som pencillin.
Summa summarum: Han kände sig hopplös och fattig. Alla terrorister är inte unga lättmanipulerade extremister som drömmer om utopia. Somliga (jag skulle nästan säga de flesta av fotfolket) är bara hopplösa människor som lika gärna kunnat bomba för RAF som för NAR, FARC eller ISIS i en desperat förhoppning om att lösningen finns runt om hörnet, bara tillräckligt mycket våld appliceras.
Och det är därför tolerans är det bästa vapnet mot terrorism, inte fruktan eller intolerans.
